Kalle Lind: I Tierp spanades det efter renar

Semesterrastlösheten förde oss hit och dit över Sverigekartan, där vi metodiskt våldgästade oss igenom den inre och yttre bekantskapskretsen och prövade kusiners och nästkusiners tålamod. Som längst norrut kom vi till Tierp, där mitt Malmöfödda resesällskap gick och spanade efter renar och kåtor.

Där besökte vi Lövstabruk. Ett stycke svensk historia bredde ut sig inför våra ögon och jag tyckte mig plötsligt förstå diverse sammanhang. Nog för att jag läste lite om masugnar och vallonsmide i skolan, men jag erkänner villigt att det inte var de lektioner jag var vaknast på. Det var så abstrakt, när lärarna berättade om det. Vad hade väl mitt lilla liv med 1600-talets efterfrågan på stångjärn att göra?

Är man på plats blir historien påtaglig. Herrgården där diverse De Geerar regerat är så pampigt pampig och vittnar om ett så välstående välstånd. Barockparken är smakfullt barock, biblioteket bågnar av halvfranska band, bostadslängorna där smederna bodde sträcker ut sig vid sidan av bruket. Blundar man kan man se dem myllra fram över ägorna.

Tillverkade järn dygnet runt

Här bodde en gång tusentals människor, som alla hade en sak för ögonen och i händerna: järn. Dygnet runt tillverkade de järn. Fyra timmars arbete, fyra timmars vila, fyra timmars arbete och så höll det på tills livet upphörde. För att männen skulle hinna äta något på de där fyratimmarspauserna krävdes att de hade fruar. Hittade de inga själva så utsåg patron på godset en åt dem.

Givetvis har Lövstabruk också en kyrka. Då och då måste ju de hårt arbetande människorna få lite rekreation och vad passar väl då bättre än en härligt svavel­osande predikan? I kyrkan står en orgel och det är inte vilken liten fattigmansspinett som helst. Den byggdes 1727–28 av Sveriges mest välrenommerade orgelkonstruktör, Johan Niclas Cahman. Bara den bäste dög när Lövstabruk behövde organisera för ­organisten.

Cahman byggde drygt fyrtio orglar, bland annat i fem domkyrkor. Cahmanorgeln i Lövstabruks kyrka är en av två som står kvar där de en gång byggdes och fortfarande går att lira på. Några andra orglar har bevarats men flyttats, ytterligare några orgelfasader med nya innanmäten finns här och var i landet. Men i Lövstabruk, ett samhälle som idag har runt hundra invånare, kan den orgelinintresserade inspektera en ­original-Cahman på sin originalplats.

Ett monument över alltings förgänglighet

Med tiden blev det där med stångjärn omodernt. 1926 slocknade ässjorna för gott. Då hade bruket sedan länge befunnit sig i nerförsbacke. Men Cahmans orgel står kvar än idag, som ett monument över alltings förgänglighet. Eller över historiens nyckfullhet. Eller över musikens kraft. Eller över allt på samma gång.

Det är sådant där som man kan råka få veta när rastlösheten driver en att våldgästa en kusin.