Alexandra Pascalidou: När vännerna försvinner

Hennes rum är perfekt bäddat. Det har det varit så i ett år nu. Jag går in ibland och polerar en spegel som ingen använder. Dammar doftljus. Viker kläder som redan låg rätt. Det är inte synd om mig. Men smärtan är verklig och den förtjänar att kallas vid sitt namn: min dotter reste iväg på utbytesår och med henne försvann rutinen som hade hållit mig upprätt. Hon var ryggraden i min vardag. Det var för henne jag handlade och lagade färgglad mat. Nu blir det ägg och keso vid datorn till middag.

Jag vill inte belasta henne med min saknad. Så jag ljuger att allt är bra. Att jag har fullt upp. Och det är sant. Jag har ett liv fyllt av mening. Böcker att skriva, människor att möta, scener att stå på. Men ensamheten lyckas ändå klämma sig in.

Vänskapen vilade på mina axlar

Tomrummet fick mig att rannsaka mina ­relationer. Vänner jag har älskat och ringt bara för att höra deras röst, bjudit hem, bjudit ut, bjudit med på resor och äventyr. Som en trogen hund har jag viftat på svansen varje gång de dykt upp. Och plötsligt, i den stilla ensamheten, såg jag mönstret: det var alltid jag som sträckte ut en hand. Vänskapen vilade på mina axlar. Vissa hade aldrig ens bjudit hem mig. Jag frågade varför. Några sa: man ser ju på Instagram att du alltid är på vift. Som om sociala medier var hela sanningen. Någon sa att en singelkompis inte passar in på parmiddagarna.

Som äldsta barnet i en familj ärrad av medberoende lärde jag mig tidigt att rädda, stötta, lösa och hjälpa. Utan att förvänta mig något tillbaka. Som om styrka betyder att aldrig behöva någon.

Vännerna försvann när jag slutade höra av mig

När jag tröttnade på att vara den som ­jagar, ger och gör backade jag för att se ­vilka som saknade mig. Det gick en månad. Sedan fem, sex. Jag flydde in i skrivandet. ­Svaret kom i tystnaden. Flera försvann.

Det gör ont att inse. Men det är bättre att veta. Jag som är så känslig hade betraktat vissa vänner som familjen jag aldrig riktigt haft. När jag kurerade mina kretsar förlorade jag några livsviktiga relationer men jag hittade mig själv. Och ett par nya vänner dök upp ur ingenstans, människor som ringer utan anledning, som frågar hur jag mår och menar det. Tänk att ett namn som ­lyser upp skärmen kan få mig att le.

Jag klippte inte med vrede. Det var ett test som kom med insikter. Jag älskar dem fortfarande på distans och tackar dem för allt de har lärt mig. Men jag har slutat sörja att kärleken inte var ömsesidig.

Alla relationer varar inte för evigt. Vissa följer oss ­genom en livsfas innan vägarna skiljs åt. Kärlek utan gränser blir lätt självutplåning. Kanske är det just det förändringsfaser handlar om. Att våga släppa taget om det som varit för att ge plats åt det som vill komma. Det är dags att fylla fågelboet med nytt liv.