Ulrika tog hand om hemlöse James: ”Han skulle inte överlevt utan mig”

En sen höstdag för drygt sju år sedan stannade Ulrika Hansson Blomkvist till vid en uteliggare i London. Mötet förändrade bådas liv totalt. Nyligen kom hennes bok ”James” ut, om hur den hemlöse heroinmissbrukaren blev drogfri och bytte det hårda livet på Londons gator till en röd liten stuga i Småland.

– Det var helt livsavgörande att jag träffade henne. Det var ett stort ögonblick i mitt liv, säger James.

När James, som inte vill ha sitt efternamn i tidningen, träffade Ulrika var han så sjuk att han bara hade haft veckor kvar att leva om han inte fått behandling.

Ulrika Hansson Blomkvist är 53 år. Hon är gift med ­Johan och mamma till vuxne sonen Simon. Sedan 2013 långpendlar Johan och Ulrika mellan London, där Johan jobbar, och ett litet samhälle i Småland. Där bor de i ett litet rött trähus. På samma tomt finns ett ännu mindre rött trähus, James stuga. Där bor han.

Vill aldrig flytta tillbaka till England

James vill aldrig någonsin flytta tillbaka till England. Han pratar bra svenska och har ansökt om svenskt medborgarskap. På 4H-gården har han ett omväxlande arbete, och tar hand om både djur och natur.

– Jag ÄLSKAR att arbeta på 4H. Gården och människorna där betyder jättemycket för mig, säger han.

Samtidigt är han orolig för att inte ha möjlighet att arbeta kvar där i höst, och Ulrika jobbar för fullt för att hitta finansiering för honom.

Ulrika Hansson Blomkvist har arbetat som social­pedagog, och har ett stort människointresse och rättspatos. Just nu håller hon på att utbilda sig till volontärpolis, hon ska bli ”special constable”, uniformerad frivillig med samma befogenheter som en vanlig polis.

Träffade James på gatan

Det var i oktober 2018 som Ulrika och hennes man råkade träffa på James. Han satt och tiggde på gatan för att få ihop till nästa dos heroin. Ulrika lovade att komma tillbaka nästa dag och försöka hjälpa honom. Det gjorde hon. Och hon kom tillbaka igen och igen.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Stefan gick från uteliggare till advokat: ”Två kvinnor räddade mitt liv”

Då var James 36 år gammal. Han hade inte haft en egen bostad på 20 år, utan i princip levt på gatan, och han hade inte haft kontakt med sin mamma på över 12 år.

– James beskriver sin uppväxt som kärleksfull och trygg om än fattig. När han var 16 år hamnade han i dåligt umgänge och efter en konflikt med sin bonuspappa fick han nog, gick ut och kom aldrig tillbaka. Men han behöll mammans telefonnummer, och kort efter att vi träffats fick jag det, för att kunna ge henne besked om något skulle hända honom.

De första två åren träffades de i princip hela dagarna. Ulrika var med James och köpte droger i mörka gränder av beväpnade och maskerade män som försvann tillbaka in i gränden lika snabbt som de dök upp, och hon till och med sov på en kartongbit bredvid honom.

– Det gjorde att jag blev accepterad av de hemlösa och fick insyn i det farliga och våldsamma livet på gatan.

Ulrika tog James till sjukhuset

Det mest akuta var James fysiska hälsa.

– Anledningen till att jag stannade är att han satt konstigt. Han hade fruktansvärda bensår som luktade lik.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Albin Lee Meldau tog sig ur missbruket: ”Det är en sinnessjukdom”

Det krävdes många och smärtsamma behandlingar innan de började läka, och det var svårt att få honom till doktorn. Ulrika beskriver hur hon i princip släpade honom dit. En sträcka som tar tio minuter att gå tog ett par timmar.

– Han hade så ont, han skrek som ett djur. Det var fruktansvärt. Han var totalt uträknad.

Ulrika beskriver hur hemlösa i England behandlas som paria, eller värre.

– De kallas för råttor. Det är helt horribelt. De är allra längst ner i samhällsstrukturen.

Inget svårt beslut att hjälpa

När tillvaron börjat ordna upp sig för James såg ­Ulrika till att James och hans mamma träffades.

– Det var helt otroligt, det är bland det största jag varit med om. Han var snygg, nyklippt och välklädd och mammans ansikte bara lyste av kärlek och när hon strök honom över benet och sa ”You are perfect James” bara brast det. Hon hade anmält honom försvunnen, och fått besked av polisen att de letade efter en kropp.

Mamman har hälsat på James i Småland, och hon var med när boken om James släpptes.

– Hon fick se hur många det är som bryr sig om James.

Icakuriren Hem och trädgård

Läs även: I många år kretsade allt kring droger: Nu driver Lasse Matakuten

Ulrika säger att det inte var något svårt beslut att hjälpa James.

– Han skulle inte överleva utan mig, och jag bestämde mig för att göra allt för att han inte skulle dö. Om man stannar vid en trafikolycka eller ser att någon går genom isen, gör man inte allt för att hjälpa? Direkt när jag satte mig och knackade på hans axel kände jag att det fanns en koppling mellan oss, och det var för mig inget tungt ansvar att bära. Och det är ingen i familjen som tycker det är konstigt, jag är inte riktigt som andra. Min son Simon ser James som sin bror. Min mamma var lite orolig när jag berättade att jag satt på ett café och såg när James tiggde ihop pengar till heroin.

James var inne i ett tungt heroinmissbruk när Ulrika träffade honom.

– Jag visste aldrig om han skulle överleva nästa gång han tog heroin. Langarna blandar ut heroinet med potatismjöl eller råttgift och det är lätt att ta en överdos.

Blev en bok

Ett halvår efter att de träffats tog han den sista dosen, och har varit helt drogfri sedan dess. Ulrika säger att hon fått ta del av historier, både fasansfulla och fantastiska, och berättar att när hon frågat om det är något de hemlösa behöver, förutom något varmt att äta och dricka, så är det att bli sedda.

När Ulrika träffat James startade hon en sluten Facebookgrupp, och där skrev hon dag för dag vad som hände. De anteckningarna är grunden för boken, som fått ett gott mottagande. Sedan boken kom ut har Ulrika varit ute mycket på olika författarkvällar och berättat om sin och James makalösa resa.

– James är en familjemedlem och en kompis. Han är helt unik, han är alltid positiv och han ser saker andra inte ser. Som när han sa ”det har hänt något fantastiskt! En igelkott har flyttat in!”