Julias stamceller räddade Lindas liv: ”Det är en ofattbar känsla”

Det är en varm och ­familjär stämning hemma hos familjen Göthberg i Västra Frölunda när Julia Tegnhammar, hennes man Joakim och deras ettåriga dotter Holly har kommit på besök.

Medan Linda Göthberg ­dukar fram kaffekoppar och äppelkaka i vardagsrummet i kedjehuset vispar hennes man Andreas vaniljsåsen samtidigt som de småpratar med sina gäster.

När de båda familjerna ­sedan sätter sig vid bordet märks det att de känner varandra väl. De två kvinnorna och deras familjer har träffats regelbundet de senaste tre åren. En följd av att Julia ­donerade stamceller till Linda.

– Hur kan man med ord tacka Julia tillräckligt för det hon har gjort? Helt osjälviskt ställde hon upp som donator och det räddade mitt liv, säger Linda och kramar sin hjälte.

– För mig var det självklart att ställa upp. Men visst är det speciellt. Man kan säga att vi har blodsband idag. Precis som mellan syskon, säger Julia med ett stort leende.

Berättelsen om den livsavgörande stamcells­donationen och starten på den livslånga vänskapen mellan de båda kvinnorna kan sägas ha tagit sin början på en släktmiddag ­våren 2020.

– Vi var på en middag med Joakims familj när vi började diskutera organdonationer. Joakims syster uppmanade alla runt bordet att anmäla sig till Tobiasregistret. Hon mer eller mindre beordrade oss, berättar Julia med att skratt.

Julia tog fasta på vad hennes blivande svägerska sagt och beställde hem utrustning från Tobiasregistret – det svenska registret för donatorer av blodstamceller – för att kunna skicka in ett cellprov.

– Jag skickade in provet och sedan hörde jag ingenting. Jag hade nästan glömt bort det när de några månader senare ringde från Tobiasregistret.

Först trodde hon att man bara ringde för att bekräfta att hennes cellprov tagits emot. Men det var mer än så – det fanns en matchning.

– Jag blev överraskad. Jag trodde aldrig det skulle gå så fort. Men jag fick inte veta mer än att mottagaren var en svensk kvinna i 40-årsåldern och jag antog att det var någons mamma. Därför tvekade jag aldrig, berättar Julia.

Upptäckte nya knölar

Ett par år tidigare hade trebarnsmamman Linda Göthberg drabbats av lymfom, en sorts lymfkörtelcancer. Hon genomgick en framgångsrik behandling med cellgifter och fick i början av sommaren 2019 veta att hon var cancerfri.

– Men bara ett år senare upptäckte jag nya knölar i ljumskarna. Jag trodde att det var lymfomet som kommit tillbaka. Men det visade sig vara betydligt värre, berättar hon.

När svaret från proverna kom ringde de direkt från Sahlgrenska sjukhuset. Uppringaren sa till henne att packa en väska och omedelbart åka in till sjukhuset.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Samuel, 14, har obotlig hjärtsjukdom: ”Jag måste se det fina jag har i livet”

– När jag packade väskan frågade min son Adrian: ”Mamma ska du dö nu?” Då fick jag verkligen ångest.

Eftersom det var mitt under coronapandemin fick Linda gå igenom en sluss för att komma in på sjukhuset. Hennes man Andreas och deras tre söner fick inte följa med in på sjukhuset och själv isolerades hon på ett rum.

Där fick hon reda på att det inte var lymfom utan leukemi hon drabbats av, och att den allvarliga blodcancern troligen orsakats av cellgifterna hon tidigare behandlats med.

– Det var ett fruktansvärt besked. Även om den tidigare behandlingen jag hade gått igenom hade varit tuff hade läkarna sagt att lymfom ofta svarar bra på en standardiserad behandling. Leukemi är en helt annan sak och utgången var oviss.

Fick en stroke

I stort sett hela sommaren 2020 låg Linda inlagd på ­Sahlgrenska sjukhuset. Hon behandlades med cellgifter och strålning, men blev gradvis allt sämre.

– Jag rasade i vikt och vägde inte mer än 38 kilo, berättar hon.

På grund av risken för smitta av covid-19 fick hon inte ta emot några besökare.

– Jag stod i fönstret och vinkade till Andreas och ­grabbarna som stod på gatan nedanför mitt rum.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Charlotte blev överkörd när hon försökte rädda sin son: ”Jag känner en enorm tacksamhet för livet”

Under tiden på sjukhuset fick hon dessutom en invasiv svamp som påverkade hennes inre organ. Behandlingen av den orsakade i sin tur att hon drabbades av en stroke.

– Jag hade tur som redan låg på sjukhuset. Jag klarade mig relativt bra även om jag under en period förlorade all rörlighet.

I september fick hon äntligen kom hem till Västra Frölunda, men hennes tillstånd var fortsatt allvarligt och hon fick akut sjukvård i hemmet.

Enkel transplantation

Tidigt informerade läkarna henne om att hennes enda möjlighet att bli frisk var en stamcellsdonation. Först testade man hennes bröder men de matchade inte och hennes hopp stod till Tobiasregistret.

– Det var fantastiskt när min läkare ringde och sa att de hittat en lämplig stamcellsdonator, men för att kunna göra transplantationen var de tvungna att göra den under en lucka när i princip alla cancerceller i blodet var borta på grund av cellgiftsbehandlingen och den invasiva svampen var bekämpad.

Hösten 2020 genomgick Linda en intensiv behandling. Samtidigt gjordes regelbundna benmärgsprov för att undersöka nivån av cancerceller i hennes kropp.

I december bedömde läkarna att tiden var inne.

– Svampen var inte helt borta, men läkarna ansåg att de var tvungna att genomföra stamcellstransplantationen ändå. Det var en kalkylerad risk, säger Linda.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Linas liv räddades av en okänd donator: ”Jag är så tacksam att jag får uppleva en vår till”

Julia blev uppringd hemma i villan i Skummeslövsstrand i södra Halland och informerades om att det var dags och att hon skulle åka till Universitetssjukhuset i Lund.

– Det var enkelt. Jag fick en slang i armen som man tog ut blodet genom. Sedan centri­fugerades det i en maskin där man separerade de vita blodkropparna där stamcellerna finns.

Det var nästan helt smärtfritt.

– Jag hade lite ont i ryggen efteråt. Ungefär samma känsla som man kan få i kroppen när han har influensa, berättar Julia.

Men även om donationen blev lyckad återhämtade Linda inte sig. Hon blev sämre och den invasiva svampen i hennes kropp började växa på nytt. Den fick dessutom fäste i ena lungan och i hennes hjärna.

Läkarna bedömde att hon behövde en ny dos av Julias stamceller och ytterligare en transplantation genomfördes i november 2021. Först där­efter började hon sakta återhämta sig.

– Vi firade det genom att åka till Paris med våra söner våren 2022. Du mådde mycket bättre, men du orkade inte gå längre sträckor, säger hennes man Andreas.

Kontakt med donatorn

Ett år senare började Linda må så bra att hon kunde börja jobba 25 procent igen. Samtidigt var hon nyfiken på vem kvinnan som donerat stamcellerna till henne var och kontaktade Tobiasregistret och meddelade att hon ville släppa på sekretessen.

Julia hade gjort samma sak och när Linda fick veta att kvinnan som räddat hennes liv hette Julia Tegnhammar och bodde i Skummeslövstrand, 16 mil söder om Västra Frölunda, blev det känslosamt för henne.

– Tårarna bara rann och rann. Jag är så tacksam för att hon finns.

Linda skrev ett långt och fint brev till Julia och de två kvinnorna hade sedan mejlkontakt med varandra innan de till slut äntligen kunde träffas hemma hos Julia och hennes Joakim i Skummeslövstrand.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Björn drabbades av blodcancer – räddades av systerns insats: ”Evigt tacksam”

– Det är en ofattbar känsla. När jag donerade stamcellerna tänkte jag att om jag inte åstadkommit något annat i mitt liv så jag i alla fall gjort detta. På Lindas 50-årsdag kom hennes vänner och släktingar fram och tackade mig. Det kändes fint, säger Julia.

– Julia är min nu. Om jag någonsin, mot förmodan, skulle behöva en ny stamcellsdonation så finns hon här för mig, säger Linda och ger sin väninna och hjälte ytterligare en kram.