När Hannah Therese Arnhög träffade sin exman, vi kan kalla honom Josh, hade hon egentligen gett upp hoppet om att finna kärleken.
– Eller, jag skulle säga att jag hade gett upp livet. Jag befann mig inte på någon bra plats alls och hade just bestämt mig för att ingen och inget längre kändes viktigt för mig.
Hannah hade tidigare bara haft lösa, misslyckade, korta och destruktiva relationer – något hon mådde väldigt dåligt över i vissa perioder. Hon närmade sig 30, hade inget eget familjeliv, vilket gav henne en känsla av att inte passa in och gav henne ångest.
– Jag tänkte att alla andra hade det så normalt och jag mådde dåligt av att aldrig få känna mig vald.
Hannah har själv aldrig haft missbruksproblem, men den här tiden präglades av en hel del festande.
– Jag missbrukade livet, kan man väl säga. Jag skulle aldrig mer jaga kärlek eller söka efter ett lyckligt slut, hade jag bestämt. Och just den här kvällen i mars 2017 när Josh dök upp hade jag mer eller mindre gett upp. Men så tittade jag upp i hans glittrande halvmåneliknande ögon, och trots att jag var rätt bitter och otrevlig mot honom var han helt såld på den kalla energin jag sände ut.
Destruktiva inslag
Josh strösslade med kärlek, bekräftelse och komplimanger, vilket fick Hannah att mjukna. Sedan dess satt de ihop. Och precis som i tidigare relationer fanns destruktiva inslag redan från början. Alkohol och droger var alltid närvarande i Joshs liv och Hannah tänkte att han nog befann sig i en festfas som han kunde gå in och ur när han ville, något hon senare förstod inte alls stämde.
Redan tidigt i relationen kom hon på honom att vara otrogen.
– Vem som helst med något som helst självvärde hade direkt dragit öronen åt sig efter en sådan händelse. Den sjuka delen av mig trodde att det här var det enda jag kunde få. Den friska delen av mig tänkte däremot att han bar på något slags problematik.
Hannah byggde upp en romantisering av att de inte var som alla andra. Att de levde utanför normen – det var de mot världen ...
Läs även: Psykologen Maria Farm om valet av partner: Vi är ju inga robotar som saknar egen vilja
– Vi var inga tråkmånsar med 9-5-jobb som tittade på nyheter och drack te om kvällarna. Jag hade identifierat mig med den där utanförnormen, säger Hannah, som dessutom hade förlikat sig med och accepterat att hon inte skulle bli mamma.
– Jag hade gått igenom en jättekris och landat i att jag skulle bli barnlös. Jag tänkte att det var väl också lika bra, inte skulle väl någon vilja ha mig, en som är så dålig och full av självhat, som mamma?
Däremot visade Josh snabbt att han ville bli pappa och han var helt övertygad om att han och Hannah var de rätta för varandra.
Betydelsefullt att bli mamma
Och efter lite mer än ett år blev Hannah och Josh föräldrar till en dotter. Hon beskriver hur hon, i samma sekund som hon blev mamma, kände sig räddad.
– Att bli mamma betydde precis allt. Jag fick känna mig så viktig, precis allt blev så viktigt. Hon var det jag hade väntat på så länge. Att jag tidigare accepterat att jag inte skulle bli mamma var något jag nu inte kunde förstå.
Samtidigt som Hannah njöt av mammarollen lyste de röda varningsflaggorna allt starkare. I sin bok Rädda mig beskriver Hannah hur hennes exman kunde försvinna allt längre perioder. I början kunde det handla om att han blev sen hem från en fest, men snart kunde det handla om dagar.
– Jag visste inte vad han gjorde eller var han var. Han ljög och blev manisk, alltid skulle allt ske snabbt och det skulle vara mycket av allt.
Läs även: Jessica föll för en narcissist: ”Jag kände mig så älskad – sen drog han undan mattan för mig”
Kunde inte hålla fasaden uppe
Hannah betonar att en person som inte hade burit på så mycket självhat och destruktiva tankar som hon gjorde, kanske inte hade stått kvar på samma sätt.
– Mitt medberoende var också aktivt. Jag utgick ifrån att jag var betydelselös och värdelös.
I mars 2019 gifte sig Hannah och Josh och i december samma år föddes deras son.
– Under dessa år hann vi också med två flyttar. Allt gick i rasande fart. Jag lyckades hålla uppe en fasad ett tag, men till slut gick det inte längre. Allt kraschade. Som medberoende lyckades jag inte längre skydda Josh eller mig själv, det gick inte att backa upp och hålla rent runt situationen längre.
Knark nära barnen
Hannah berättar att drogerna tog över hela exmannens liv. Han kunde kissa på mattan i hemmet och hon hittade knarkpulver på en hylla i badrummet som barnen kunde nå.
Trots situationen och att Josh inte bidrog alls på hemmaplan var det till slut han som valde att lämna Hannah. I sin bok beskriver hon hur hoten hon riktat mot honom – att hon inte klarade av att leva intill honom när han var hög – hade blivit tomma. Hannah var så djupt nere i sitt medberoende att hon lade sig på köksgolvet, bönade och bad honom att stanna. Hon tänkte till och med, i ren desperation, att han kanske kunde ha en egen plats, som till exempel garaget, att knarka i, bara han inte skulle gå. Att bli lämnad var i Hannahs huvud värre än allt annat. Men han klev bara över henne och försvann.
– Jag hade säkert gett honom många fler chanser, bara han inte lämnade mig. Josh lämnade mig och barnen för drogerna, han kände ett behov av att knarka sig själv i botten.
I dag är Hannah så tacksam för att han valde att lämna. Annars misstänker hon att hennes barn fortfarande hade levt i ett missbrukarhem med en medberoende mamma.
– Jag hamnade i något som jag trodde skulle bli min största skärseld, lämnad åt mitt eget öde med två barn. Jag trodde jag skulle gå under totalt.
Läs även: Annika Jankell om tiden som ensamstående: ”Hur fan klarade jag av allt?”
Rannsakade sig själv
Folk utifrån kan säkert fråga sig hur hon kunde låta det gå så långt. Men Hannah förklarar att krafterna i medberoende är otroligt starka.
– Det är inte en fin självuppoffrande kärlek. Man blir beroende av den andre personens tillkortakommanden. Som medberoende är man själv ett problem.
Men istället för att gå under påbörjade Hannah en självläkningsprocess. I stället för att fråga Josh alla frågor om varför han gjorde som han gjorde, ställde hon samma frågor till sig själv.
– Utan att ta på mig skulden för hans problem frågade jag mig själv varför jag hade hamnat här? Vad var min del? Jag kom till insikten att jag behövde ta ansvar för min egen situation, något jag inte klarat av under hela mitt liv eftersom jag alltid hamnat i något slags offermentalitet eller medberoende. Att gå till botten med mig själv för att överleva var en tanke som blev en aha-upplevelse för mig.
Bättre relationer efter läkningen
När Hannah hade blivit lämnad simmade hon runt i alla sina största rädslor. Och det var början på vändningen.
– Jag insåg att jag alltid levt mitt liv anpassat till andra, vad folk vill eller inte vill ha. Att det handlade om medberoende var inget jag förstod förrän jag började läsa på och få mer kunskap om beroendesjukdomen.
Hannahs mamma var den som fick sin dotter att lyssna på en podd som handlade om medberoende. Hon var också den som fick henne att förstå att destruktiva beteenden inte gör en människa till en dålig person.
– Mamma förstod på djupet människan bakom medberoendet. Man vinner inte på att säga ”Han är jättehemsk mot dig, lämna honom”, det är mer komplicerat än så. Det fick mig att påbörja min självläkningsprocess.
Finns det någon person som betydde extra mycket för dig under de här turbulenta åren?
– Hon och jag har alltid haft en nära relation, men innan de här svåra åren var jag som en trotsig och uppkäftig tonåring och irriterade mig mycket på henne. Idag ser jag henne som en människa jag har stor respekt för. All irritation är borta och jag känner bara så mycket kärlek, nyfikenhet och är så intresserad av att veta mer om hur hon tänker och känner. Vi pratar med varandra säkert tre timmar varje dag. Det hände något efter min rannsakan och jobbet jag gjorde med mig själv. Jag skulle säga att mina relationer över lag blivit så mycket renare efter min läkningsprocess.
Läs även: Alexander Strandberg om överdosen som förändrade allt: ”Jag såg när min fru fick veta att jag var död”
Hannah om boken Rädda mig
Varför valde du att skriva boken?
– Mitt syfte är att inspirera anhöriga till missbrukare på ett annorlunda sätt, mer fokus på sin egen självläkningsprocess än på missbrukarens. Jag vill porträttera gråskalan, allt är inte svart/vitt. Man måste få visa den anhöriga empati – medberoende och medkänsla är två olika saker, men gränsen är ofta svår att förstå.
Hur vill du beskriva dig själv som mamma till dina barn, som är 7 och 8 år, idag?
– Jag är avslappnad och närvarande. Jag är nog också ganska cringe och barnslig.
Hur är din relation till din exman idag?
– Vi är fortfarande anhöriga och det är aldrig lätt, men just idag mår han bra och vi finns i varandras liv. Ingen vet när ett återfall kan ske och om det kommer att göra det. Ett återfall är alltid runt hörnet varje dag och det är en acceptans man måste finna sig i. För mig handlar det om att njuta av allt vi får istället för att fokusera på det som tagits bort från oss.
Och vad säger barnen?
– De kan mer om beroendesjukdomen än vad många vuxna kan. Vi pratar om sjukdomen på ett odramatiskt sätt, att vissa som mår dåligt försöker må bättre genom att dricka alkohol eller knarka vilket i sin tur gör att man blir knäpp i huvudet och kan få en att göra saker man egentligen inte vill.
Hur mår du idag?
– Jag mår på ett sätt som jag aldrig trott fanns för mig. Jag vaknar varje morgon utan tankar på hur dålig jag är. Nu tycker jag om livet och har ett lugn och en acceptans inom mig. Jag är ren, respektfull och tydlig mot mig själv och därför är jag också det mot min omgivning. Allt är som det ska, jag är den jag ska vara och jag är på väg dit jag ska gå. Jag har fått mersmak för skrivandet och kommer satsa på att skriva mer, men nästa gång mer fiktivt. Jag drömmer också om att åka ut och föreläsa om mina upplevelser.