Intervjuer

Ing-Britt, 86, fick bli arkeolog för en dag: ”Det trodde jag inte var möjligt!”

Ing-Britt hade alltid drömt om att få vara med vid en arkeologisk utgrävning. Tack vare Hemmets Journal fick hon sin dröm förverkligad. Hon fick till och med själv gräva efter fynd från äldre stenåldern.

Leende äldre person i röd jacka håller upp en bit flinta vid en arkeologisk utgrävningsplats.
Ing-Britt har gjort sitt första arkeologiska fynd – en bit slagen flinta som en stenåldersmänniska hållit i sin hand.
Annons

Ing-Britt Filipsson riktigt strålar av glädje när hon rätar på ryggen och håller upp en platt stenbit över kanten på gropen.

– Det är en bit slagen flinta. Man kan se att den bearbetats av en människa under den äldre stenåldern, alltså ungefär 8 000–10 000 år före Kristus, säger arkeologen Bengt Westergaard.

Ing-Britt studerar fascinerat flintabiten.

– Tänk att en annan människa hållit i stenen så långt före mig, säger hon. Jag skulle vilja veta mer om hur de levde. Om de levde i parförhållanden som vi gör och hur kvinnorna klarade sig på den tiden.

Ing-Britt Filipsson

Ålder: 86 år.
Familj: Maken Sten-Olof, 92, och döttrarna Ann-Louise, 64, och Else-Britt, 62, med familjer.
Bor: I villa i Mullsjö.
Gör: Pensionerad posttjänsteman.

Gropen som Ing-Britt står i ligger vid resterna av en gammal plantskola strax utanför Mölndal söder om Göteborg. Här gör Arkeologerna, en del av Statens historiska museer, en arkeologisk förundersökning inför bygget av en ny järnvägslinje mellan Göteborg och Borås.

– Vi har en vecka på oss för att undersöka om platsen är tillräckligt rik på fynd för att motivera en större utgrävning, säger Bengt Westergaard.

Drömmen uppfylldes av Hemmets Journal

Ing-Britt och Hemmets Journal är på plats för att hon ska få tidningens hjälp att förverkliga sin dröm. Hon var nämligen en av många läsare som tidigare i år skickade in sitt bidrag till tävlingen ”HJ uppfyller dina drömmar”.

”Att få vara med vid en utgrävning och katalogiseringen av fynden är en dröm jag har haft sedan jag var i 20-årsåldern”, skrev hon på tävlingskupongen.

Två personer i reflexvästar står och knäböjer i en djup utgrävningsgrop omgiven av gräs och jord.
Ing-Britt och Bengt Westergaard har tagit sig ner i en grop som ska undersökas.

I slutet av mars fick hon beskedet att hon var en av årets fyra vinnare som tidningen ansåg att de hade en ­realistisk möjlighet att hjälpa.

Att få besöka en utgrävningsplats lovade Arkeologerna i Mölndal att hjälpa till med. I den delen av Sverige har det pågått många arkeologiska utgrävningar de senaste åren.

– Vi är i stort sett klara med utgrävningarna i samband med Västlänken (en åtta kilometer lång underjordisk järnvägsförbindelse i Göteborg, reds anm), men vi har fynd av det som kan vara stenåldersboplatser som hon kan vara med vid, berättade Bengt Westergaard när vi kontaktade Arkeologerna.

Nära bild av en hand som håller en jordig bit flinta vid en utgrävningsplats.
En bit slagen flinta – ett av Ing-Britts fynd.

Fick medverka vid utgrävning

Att närvara vid katalogiseringen av fynden var inget som Bengt Westergaard rekommenderade. Det arbetet sker senare, inomhus framför en dator, och är inte lika spännande som att vara ute i fält.

Istället lovade han att Ing-Britt själv skulle få leta efter arkeologiska fynd på förundersökningsplatsen strax utanför Mölndal.

– Ska jag få det? utbrast Ing-Britt glatt när hon fick beskedet. Vad kul! Det trodde jag inte var möjligt.

Två personer i reflexjackor står vid en jordgrop utomhus.
Bengt visar Ing-Britt hur hon ska ta hand om fynden på Forsåker, som utgräv­ningsplatsen kallas.

Så en vacker försommarmorgon steg Ing-Britt upp tidigt hemma i villan i Mullsjö, där hon bor med sin man Sten-Olof, för att åka till Mölndal och äntligen få sin gamla dröm uppfylld.

Det var aldrig aktuellt med arkeologistudier när hon var ung och växte upp i den lilla västgötska orten. Istället blev det ett långt yrkesliv inom dåvarande Postverket.

– Jag har gjort allt inom posten – allt från att sitta i kassan och städa till att jobba med postsortering och som lantbrevbärare, säger hon med ett skratt.

Som aktiv pensionär har hon engagerat sig i hembygdsföreningen och i många år har hon drivit en egen loppisbutik i Mullsjö – Skomakargårdens loppis eller ”I-B:s Röjarloppis” som den heter på nätet.

– Jag tror att mitt intresse för gamla saker och arkeologi går ihop. Jag har alltid tyckt om äldre saker, säger hon.

Tre personer i varselvästar vid ett grävt schakt i ett grönområde.
Med hjälp av GPS lokaliserar Bengt Westergaard exakt var på utgrävningsplatsen de arkeologiska fynden görs. Här även med arkeologen Mikael Lindahl.

Letar på gammal strand

Det första som sker när Ing-Britt och Hemmets Journal kommer till Arkeologernas kontor i Mölndal är att vi får reflexvästar och skyddshjälmar.

– Det måste vi ha på oss ­enligt Trafikverkets regler, ­eftersom platsen för fynden är klassad som en byggarbetsplats, säger Bengt Westergaard.

Ing-Britt får även en keps och en T-shirt med texten ”Arkeologerna” som ett minne av dagen.

Två personer i skyddskläder arbetar i ett djupt utgrävt schakt med mätutrustning.
I varje grop undersöks en kvadratmeter jord i jakten på arkeologiska fynd. Ytan mäts noga upp.

Vi åker sedan ut till själva utgrävningsplatsen som ligger på ett fält invid en gammal nedlagd plantskola. Ett par hundra meter längre bort susar bilarna fram på E6 mellan Göteborg och Malmö.

– Före landhöjningen gick havet upp hit. Där vi står låg stranden en gång i tiden, säger Bengt Westergaard.

Tidigare i veckan har han tillsammans med arkeologen Amanuel Zerue och grävmaskinistföraren Tobias Glansberg grävt ett antal 1,5–2 meter djupa gropar på fältet.

– Det är på det djupet vi hittar fynd från äldre stenåldern. De ligger i gruslagret ovanpå istidsleran. Därefter har havet stigit på nytt och täckt gruset med ett nytt lertäcke, berättar Bengt Westergaard.

Kan ha varit boplats

Vid de första utgrävningarna hittades tillräckligt mycket fynd i form av slag av flinta för att det skulle vara motiverat att fortsätta.

– Hur vet ni var ni ska leta, undrar Ing-Britt.

– Många års erfarenhet, ­säger Bengt Westergaard. Platsens belägenhet, närheten till havet och andra faktorer gör att vi misstänkte att det kan ha legat en boplats här.

Om det sedan har varit en boplats för en utökad familj på 10–15 individer eller bara en plats där stenåldersmänniskorna slagit sig ner vid stranden och tillverkat sina verktyg i flinta för att kunna ljustra fisk är oklart.

Två personer i reflexvästar står vid en grävmaskin på en utgrävningsplats.
Ing-Britt och arkeologen Amanuel Zerue väntar medan grävmaskinisten skalar av det översta jordlagret på utgrävningsplatsen.

– Men här finns i alla fall tillräckligt många fynd för att vi ska anse att det bör göras en större utgrävning, säger Bengt Westergaard.

Han bedömer att fynden är från den äldre stenåldern som varade mellan 13 000–4 000 år före Kristus. Det var en period som sträckte sig från när de första jägarna och samlarna slog sig ner i vårt land fram till det första organiserade jordbruket.

De första svenskarna (om man kan säga så) livnärde sig på jakt, fiske och insamling av växter. De flesta var nomader som flyttade från plats till plats, men vid kusterna fanns permanenta bosättningar.

– Om vi hittar organiska lämningar som bevarats i sedimenten, som trä eller ben, kan vi tidsbestämma fynden mer exakt med kol-14-metoden, men det har vi inte gjort än, säger Bengt Westergaard.

Person i reflexväst håller en jordtäckt platta i en lerig utgrävningsgrop.
Att vara arkeolog kan vara ett tungt och smutsigt jobb men samtidigt spännande. Och det går inte att ta miste på Ing-Britts glädje över att hon får vara med!

Tre bitar flinta

På utgrävningsplatsen får Ing-Britt en egen grop där hon i flera timmar ligger på knä och skrapar efter flinta­bitar i gruslagret från sten­ålderstranden.

– De kanske bodde på höjderna och så gick de ner hit till stranden för att fiska och arbeta med sina redskap, säger hon och spanar upp mot åsen som utgrävningsplatsen ligger vid.

Dagens resultat för Ing-Britt blev tre bitar slagen flinta, bitar som bär tydliga spår av att de bearbetats av en stenåldersmänniska i samband med tillverkning av olika redskap.

Det var hon mycket nöjd med. Men hon var också ganska trött efter en spännande och händelserik dag.

– Jag gick och lade mig vid sex­tiden när jag kom hem och sov i ett sträck till klockan sex morgonen därpå, säger hon med ett skratt.

Recept från Hemtrevligt

Inredning

Relationsexperten svarar

Husmorsknep

Hälsa

Läsarresor

Hemma hos