Marie Olsson Nylander: ”Mitt liv kanske inte är lika enkelt som det ser ut”

Det är nästan som att befinna sig mitt i en tv-inspelning. Marie Olsson Nylander drar elegant bort selen på hunden Bosse med ena handen, puffar kuddar med den andra, samtidigt som hon svänger ihop kaffe, pratar med nyvakna tonåringar och lyckas ändå svara på mina frågor och le snyggt mot fotografen.

Plötsligt ringer det också på dörren och en stor pall med italienska lampor har levererats utanför porten till den gamla kaptensvillan i Höganäs.

– Åh, jag älskar att få paket! utbrister Marie.

För det är ungefär så som Marie har blivit mest känd bland tv-tittarna – som en stilsäker inredare med tusen bollar i luften. Den bilden är inte helt fel. Men det är inte hela bilden.

Vi börjar från början.

Marie och Bills resa till att bli hela Sveriges Husdrömmar-par, kan till exempel ha startat redan i början på 80-talet när en liten Marie älskade att bygga kojor i skogen och inreda kartonghus åt sina Barbie-dockor.

Eller så kan den ha startat för 24 år sedan när den kaxige diskjockeyn Bill fick upp ögonen för “Helsingborgs snyggaste tjej”, Marie.

– Haha, jag minns att jag tyckte Bill var både dryg och nonchalant. Och så såg han farlig ut med sina svarta kläder och polerade skalle, berättar Marie.

– Jag var inte så intresserad. Jag gillade min frihet och att äga min tid.

Men eftersom Marie redan då var besatt av att arbeta, så drev hon inte bara sin pappas “cowboy-saloon” i veckorna, utan stod också i Petters korvkiosk och sålde nattmat till hemvändande kroggäster – bland dem Bill.

– Jag blev ändå lite nyfiken på vem han var, så efter att vi mötts på en konsert så pratade vi nog i telefon i säkert tre veckor innan vi sågs igen. Det visade sig att han var jättesnäll.

Vad föll du för?
– Att han var trygg och lugn, tror jag. Jag gillar inte explosiva män. Sedan hade vi också väldigt kul ihop.

Dessutom – och det hade ingen av dem någon aning om – så var de båda inbitna esteter som gillade att inreda.

– Jag minns att jag var överraskad över att Bill hade så fint hemma. Han hade matchat en sisalmatta med en kornblå vägg och ett guldmålat tak. Det var snyggt men det kliade ändå lite i fingrarna att göra om! erkänner Marie.

Gedigen karriär

Det blev snart bröllop och barn. De renoverade sin första lägenhet, sedan sitt första hus. När Marie och Bill skulle sälja blev mäklaren så imponerad att han bad om hjälp att inreda andra hus och så blev de tv-kändisar och köpte palats på Sicilien och så …

Nu backar vi bandet igen.

För Marie Olsson Nylander har en lång och gedigen karriär som inredare bakom sig. Hon är långt ifrån någon “hysterisk hemmafru”, vilket hon ibland kallas av nättrollen. I hennes nya bok Det rosa huset får vi ta del av Maries unika fingertoppskänsla för inredning. Varje kapitel fångar och fördjupar den magi hon skapar.

Men det är inte bara en inredningsbok om det Palazzo Cirillo som skildrats i Husdrömmar Sicilien. Det är lika mycket en inblick i Maries kreativa huvud, hur hon tänker som inredare, vad som format hennes liv och varför hon absolut inte glassat fram i livet på en räkmacka.

Vi förstår att inredning inte alls är en liten hobby, om någon nu trodde det, utan tvärtom ett passionerat konstnärskap som ofta kräver så mycket att det bildligt talat bara blir en liten hög aska kvar av Marie när allt är klart.

– Med boken vill jag också förklara att mitt liv kanske inte är lika enkelt som det ser ut. Allt är inte bara yta, det är mycket stort och tungt underarbete som inte syns.

– Tomrummet inom mig har möblerat många hus, säger hon. Ibland har det hjälpt men ofta bara för stunden.

Vi återvänder till den lilla tysta och blyga pojkflickan i Lerberget utanför Helsingborg. Det var en idyll men hon växte upp utan mamma, med sin pappa och lillasyster Susanne.

– Ännu är jag inte beredd att prata så mycket om det. Jag brukar bara säga att “mamma rymde iväg” och hon var inte närvarande i mitt liv i efter det.

Istället blev det en barndom präglad av en stark farmor, en driftig pappa och en väldigt närvarande faster. Hur mammans försvinnande påverkat henne är en svår fråga, menar Marie.

– Det har det så klart gjort men hur vet jag inte riktigt, jag kan ju inte jämföra med något.

I boken skriver hon indirekt till sin mamma att hon “aldrig varit arg, utan bara märkt av känslan att aldrig duga”.

 

Viktig mammaroll

Kanske har också att bli övergiven av sin mamma gjort Maries egen mammaroll extra viktig.

– Att vi fick fyra barn var inget vi planerade, även om vi är oerhört glada att det blev så. Och för mig som inte vet hur det är att ha en mamma som kramar en, är det väldigt skönt att få vara en mamma som kramar.

Yngsta barnet Solveig, idag 6 år, kan verkligen kallas ett litet kärleksmirakel. För när hon föddes hade Marie och Bill genomlevt två av sina värsta kriser. Först beslut om skilsmässa. Samma månad besked om cancer.

– Med facit i hand kan jag se att det liv vi levde då var helt galet. Vi jobbade båda alldeles för mycket och pressade oss så hårt. Sedan blev jag sjuk i bröstcancer och släppte frågan men Bill hade blivit förbannad och bestämt sig. Han ville skiljas.

Det blev många och tuffa behandlingar för Marie men hon jobbade nästan hela tiden.

– Jag gav mig fan på att jag skulle klara det. Jag tror att vi människor orkar mycket mer än vi tror.

Kanske var det också någon form av förträngning. Marie ville inte gräva ner sig alltför mycket i de olika behandlingarna, utan tog till sig siffran “80 procent överlever”.

– Jag var nog också väldigt chockad. Min viktigaste tanke var att jag inte kunde dö, för vårt yngsta barn var bara 3 år. “Jag måste hänga i så Ingrid kommer ihåg mig”, tänkte jag.

Men när behandlingen väl var över, efter två år, kom känslorna ikapp.

– Jag var en fajter under cancern, sedan kom krisen. Jag var helt ensam, Bill hade flyttat, jag var jätteledsen och mådde inte bra.

Men samtidigt växte en annan känsla fram. En känsla av att livet inte alls var över, inte heller kärleken till Bill.

– Det låter kanske konstigt att säga så men innerst inne kände jag väldigt starkt att “det var inte så här det skulle sluta”. Vi var inte färdiga med varandra.

Bröllop på nytt

Vägen tillbaka var inte spikrak, utan både krokig och jobbig ibland och när Marie förstod att hon var gravid fattade hon först ingenting.

– Det var inte möjligt, jag skulle ju inte kunna få barn efter cancerbehandlingen.

Först vågade Marie knappt säga något till Bill och under lång tid var det ingen utanför familjen som fick veta om graviditeten.

– Vi ville hålla det för oss själva. Det var något stort som vi ville bearbeta i lugn och ro.

Men bröllop blev det igen, ett litet bröllop med en höggravid Marie, och några veckor senare föddes lilla Solveig.

– Jo, jag tycker faktiskt man kan använda ordet kärleksbarn. Det känner alla i hela familjen. Hon är vår gullegris och blir ju bortskämd såklart.

Trots bröllopet och kärleksbarnet var det fortfarande slitigt. Jobben hade minskat under sjukdomstiden och Bill, som tidigare arbetat i Maries företag, blev tvungen att jobba med asfaltbeläggning igen.

– Men Bill har aldrig begränsat mig och jag har å andra sidan inte heller begränsat honom. Att vi aldrig stängt in varandra har nog hållit kärleken vid liv.

Men det som sjukdomen också ledde till var att Marie slutade vara rädd.

– Jag tror att det var därför vi vågade köpa ett hus på Sicilien. Jag kände så starkt att man inte ska vänta med saker. Hur vet du att du lever tills du blir pensionär? Jag försöker att vakna glad varje dag och njuta av att jag kan ta en kopp kaffe i köket.

– Jag har ändrat livsstil på så många plan och försöker stressa mindre. Jag har lärt mig att ta betalt för det jag gör och att säga nej. Men det är inte lätt och jag jobbar fortfarande med att sätta gränser.

Hitta utropstecknet

I två säsonger av Husdrömmar Sicilien har vi kunnat följa Bill och Maries renovering av det unika rosa 1700-talspalatset. Det har stundtals varit en smått galen resa när vi sett Bill gräva ut mystiska djupa källare medan tv-tittarna har hållit tummarna för att det inte ska rasa. I nästa avsnitt sitter vi med andan i halsen igen när Marie vinschar ner några jättekrukor från gatan ner på innergården.

Precis som många andra har jag ibland undrat över det bakvända arbetssättet. Hur kan Marie börja med att placera ut några små statyer på en köksbänk när det inte ens finns rinnande vatten? I boken och av Marie får jag äntligen förklaringen:

– Jag måste börja med utropstecknet! Det är det som ger mig lusten och kraften att fortsätta, det hjälper mig att se möjligheterna, inte problemen.

Det blir en tredje säsong till hösten. Men sedan är det troligtvis slut. Åtminstone med just det projektet. För Palazzo Cirillo kommer inte att vara deras sista hus.

– Det finns så mycket annat att drömma om. En stor gammal våning i Köpenhamn kanske? Ett magiskt slott någonstans?

Och Bill är absolut med på banan.

– Det är jag som är ytterst drivande, jag drar in Bill i allt detta. Han älskar att jag skjuter in bollen i mål! Sedan tar han över. För Bill är också äventyrlig, han tycker det är kul att inte stanna upp, istället har han en ny affärsplan varje dag. Det är han som surfar på Hemnet, inte jag.

Men en sak skiljer dem åt. Marie gillar inte måttband. “Det är en glädjedödare.”

Hon vill hellre försöka, än få ett nej direkt, svart på vitt.

– När Bill tar fram tumstocken för att mäta, då är han som liemannen. Tyvärr får han ofta rätt. Det är
jättejobbigt!

Marie Olsson Nylanders bästa inredningstips

• Jag jobbar inte med mått, med dator eller block. Allt börjar i huvudet. Oftast bygger jag upp rummet kring en möbel, utropstecknet. Många gånger hittar jag möbeln först.
• Inreda är som att laga mat. Alla ingredienser behövs. Fluffig ull, blank marmor, sträv kokosmatta, svalt linne … Kan du laga mat, då kan du banne mig inreda!
• Taklampan är rummets masterpiece. För mig finns det bara plats för en dinglande megastjärna per rum, resten får dela på andraplatsen.
• Textiler är det snabbaste sättet att få till en förändring i ett rum. Byt ut kuddar, gardiner och mattor mellan varven. Sy överdrag till soffor som blivit fula och köp vintageöverkast och sy upp kuddar av dem.
• Mattor! För mig är mattor som skorna till en outfit. Golv utan mattor är som att gå på fest i strumplästen. En matta förgyller, mjukar upp och värmer.