Elin Unnes – från Paris till odling på landet: ”Det finns ingen tristess i mitt liv längre”

När vi ses befinner sig Elin Unnes i en övergång mellan stadsliv och landsortstillvaro. Kvällen innan har hon landat i Stockholm efter sin årliga vintervistelse i Paris. I ett försök att hålla kvar den parisiska känslan har hon bokat bord åt oss på ett franskt brasserie på Stockholms centralstation. Hon möter mig med en fullpackad resväska. Nästa anhalt är huset i Sörmland som också är portalfigur i Elins nyutkomna praktverk ”En egen trädgård”.

Skrivit odlingsboken ”En egen trädgård”

I boken delar hon på ett högst underhållande sätt med sig av sina vedermödor med att förvandla den torftiga jordlotten, där en ensam cannabisplanta var det enda i växtväg som hon lyckade hitta i samband med husköpet, till en prunkande odlingsoas.

– Eftersom jag älskar att läsa självbiografiskt skrivna odlingsböcker ville jag göra ett försök att själv skriva en sådan bok. När jag precis hade köpt huset var jag så otroligt överväldigad över allt som behövde göras på tomten. Det här är boken som jag i det läget hade behövt.

Att Elin skulle bli en hängiven trädgårdsentusiast var oväntat. Under uppväxten i ett gröna vågen-hem i Hälsingland skydde hon allt som hade med odling att göra som pesten.

Gillade inte trädgårdsarbete

– En barndomskompis påminde mig nyligen om hur komiskt det är att jag numera skriver odlingsböcker med tanke på att jag brukade hata att vattna tomaterna. Samma sak var det med ”potatisloven” då all potatis skulle tas upp. Jag såg det som en dötrist syssla i stil med att göra läxor, minns hon.

Hemmets Journal Hem och trädgård

Läs även: Anettes trädgård står redan i full blom – tack vare tusen tulpaner

I tonåren vände Elin det gröna livet ryggen, flyttade till storstan och gjorde kometkarriär som journalist. 25 år ung blev hon chefredaktör för den nordiska utgåvan av en internationell tidskrift.

– På tidningen härskade en amerikansk arbetsmoral, det vill säga ingen moral alls. Min brittiska chef rökte crack och ringde påtänd alla tider på dygnet. Men det värsta var när han ringde i nyktert tillstånd. Då fick man veta att man levde. Allting handlade bara om att jobba och prestera.

När en kollega bjöd med Elin till sin mammas kolonilott utanför tullarna var hon först tveksam till att bege sig så långt bort från stan. Utfästelser om att det fanns vin i kylen fick henne till slut att följa med.

– Jag tyckte att det var lite töntigt med kolonilotter, men så fort jag kom dit ändrade jag uppfattning. Det var så himla romantiskt med de där små husen som såg ut som om de höll på att ramla omkull, rosor överallt och schersmin som gav ifrån sig en ljuvlig smultrondoft. Jag bestämde mig för att det här var någonting jag måste göra och ställde mig i kö för att få köpa en kolonilott.

Läste allt om odling

Under de två år som det tog innan Elin kunde kvittera ut nyckeln till sin alldeles egna kolonibod läste hon allt hon kom över om odling. Att omsätta de teoretiska kunskaperna i praktik visade sig emellertid vara svårare än hon hade räknat med.

– Första året misslyckades jag med allt. De fem raderna potatis som min far hade planterat åt mig var det enda som kom upp. Så jag fick gå tillbaka och lära mig allt en gång till. Det är det jag har ägnat mig åt sedan dess.

Trots den inledningsvis skrala skörden kände Elin att påtandet i jorden gav henne en välbehövlig respit från såväl jobbstressen som sorgen efter mamman som hade dött några år tidigare.

– Att vara i trädgården och göra samma saker som min odlingspassionerade mamma hade gjort blev ett sätt för mig att fortsätta kommunicera med henne. Kolonilotten var mitt andningshål. Odlandet fick mig också att inse att jag inte behövde finna mig i den sjuka jobbsituationen som jag befann mig i. Vi i personalen hade blivit tillsagda att vi inte fick säga upp oss, men en dag tog jag mod till mig och gjorde det ändå.

Elin Unnes Bloggade anonymt som ”The secret gardener”

Som nyfrälst novis på odlingsområdet var Elin mån att inte förhäva sig. Under pseudonymen ”The secret gardener” bloggade hon anonymt om sitt stora intresse – tills en redaktör på tidningen Allt om Trädgård avslöjade hennes identitet och erbjöd henne uppdraget som krönikör. Sedan dess har Elin varvat tidningsskrivande med författande av trädgårdsböcker. 

Icakuriren Hem och trädgård

Läs även: Jennie-Ann Olsson: ”Ödehuset skulle rivas – jag fick panik”

För några år sedan vaknade hon en morgon i fast övertygelse om att hon bara måste ha ett eget hus, som var tvunget att inhandlas för ”nästan inga pengar alls”. Efter långt letande hittade hon till slut ödehuset som numera är i hennes ägo. För att maken Stefan som emellanåt vill leva cityliv inte för jämnan ska behöva agera chaufför började Elin i terapi för att bota sin svåra rattskräck, vilket så småningom utmynnade i ett eget körkort. Tre år in i husägarresan kan hon konstatera att hennes försats att trädgården inte skulle bli ett jobb utan enbart vara en fristad gick käpprätt åt skogen. Dock tycker hon sig ha blivit rikligt belönad för allt sitt hårda arbete.

– Det finns ingen tristess i mitt liv längre. Plötsligt känns allt så meningsfullt. Emellanåt i livet har jag kämpat med en känsla av att världen kanske är en bättre plats utan mig, att jag bara gör dåliga grejer och inte tillför någonting. Sedan jag fick en övergiven trädgård att ta hand om är den känslan helt försvunnen. Jag är så viktig i den här trädgården. Det finns ingen annan som kan göra det jag gör. Eller det finns ­jättemånga som skulle kunna göra det bättre, men nu var det jag som köpte det här huset som ingen annan ville ha, ändrar hon sig.

Odlar grönsaker som inte går att hitta i grönsaksdiskarna

Från början var ambitionen att bli helt självförsörjande, men efter en mängd uteblivna skördar ändrade Elin inriktning till att i stället odla exklusiva grönsaker som inte finns att hitta i de svenska grönsaksdiskarna – så som rosélök, svart rättika, den franska chilivarianten ’Espelette’ och smågurkan cornichon ’Vert Petit de Paris’. Hennes största stoltheter i trädgården är emellertid inte dessa delikatesser utan alla daggmaskar som jorden numera kryllar av.

– När jag började fanns det ingen mask alls. Nu är det så mycket mask att jag har svårt att plocka upp potatisen. Att det jag gör har lett till att det finns en massa varelser i jorden som har en positiv påverkan på växterna och klimatet är bara så härligt.

Den växande trenden att flytta ut på landet och odla ätbara grödor tror Elin till stor del bottnar i behovet av att undvika bekämpningsmedel och minska sin miljöpåverkan, kombinerat med en känsla av att inte kunna lita på sin omvärld.

– Att behöva stå i matvarubutiken och fråga sig vilket som lämnar minsta miljömässiga fotavtryck; svenska tomater som har odlats i uppvärmda växthus eller holländska tomater som har odlats på friland och sedan fraktats hit… det blir för mycket för människor. Om man odlar själv behöver man inte göra det valet. Då har man redan valt det enda alternativet som känns helt rätt i hjärtat.

Icakuriren Hem och trädgård

Läs även: Åsa Axelssons matexperiment – 1000 kronor i veckan mättar hela familjen

Vill ha egen get

Även om Elins bok är utgiven återstår fortfarande otaliga projekt i hennes sörmländska idyll.

– För det första ska jag skaffa en del bekvämligheter – exempelvis ett litet sittbadkar så att jag slipper riskera att blotta mig för förbipasserande på den närliggande landsvägen när jag använder utomhusduschen i bersån. Och så vill jag köpa höns och fixa ladan så att jag kan ha en get. Sedan måste jag ta itu med den stora gropen i trädgården där tidigare ägare har dumpat en massa skrot. Innan dess blir det inga hemma hos-reportage.