Efter åtta framgångsrika år av nyskapande av tenn- och möbelkonst på firman Svenskt Tenn, bestämde sig den hyllade arkitekten och formgivaren Björn Trägårdh för att satsa på måleriet. Trots att han bara var 28 år hade han hunnit med att formge banbrytande möbler, lampor, tennföremål och konstindustriprodukter, deltagit i såväl Svenskt Tenns uppmärksammade utställningar som i Stockholmsutställningen 1930 med stor framgång.
Läs även: Res i tiden: 7 pensionat att besöka i sommar – där 30- och 50-talet lever kvar
Dessutom hade han hunnit gifta sig med den fem år äldre textil- och bildkonstnären Göta Hellström som han lärt känna på Konstfack – och fått två barn. Göta hade under en tid arbetat på Firma Svenskt Tenn där hon i butiken på Strandvägen i Stockholm hjälpt grundaren Estrid Ericson med olika arrangemang. Troligen var det via hennes kontakt som Björn 20 år gammal fick uppdraget som konstnärlig rådgivare på Svenskt Tenn. Tillsammans med arkitekt Uno Åhrén bidrog han med flertalet möbler till butikens första möbelavdelning, gjorde inredningar och dukningar. Han ansågs vara den som införde det ”sobra” i den funktionalistiska inredningsstilen. Och yngre än de flesta medarbetare stod han för ett modernare tankesätt i formgivningen av tennet. Flertalet av hans föremål ingår än idag i firmans sortiment och räknas till svenska formklassiker.
Året var 1937 när Björn Trägårdh bröt upp med både fru, barn och även Svenskt Tenn. Hans mål var att via England ta sig till Irland för att utveckla sitt måleri. Kanske spelade det roll att en viss annan formstark profil gjort inträde på Firma Svenskt Tenn två år tidigare.
”Estrid var väldigt fascinerad av Josef Frank och farfar upplevde att det inte fanns plats för dem båda”, konstaterar Björn Trägårdhs barnbarn Li Thies Lagergren i boken Göta Trägårdh – mode, mönster, möten.
Reijmyre – ett av Sveriges äldsta glasbruk
Reijmyre glasbruk grundades 1810 och är ett av Sveriges äldsta glasbruk. Under 1800-talet tillverkades här främst bruks- och hushållsglas, medan 1900-talet präglades av konstglas och modern design.
Vid sekelskiftet var Reijmyre Sveriges största glasbruk. I början av 1900-talet nådde jugendstilens överfångsglasteknik från bruket en världspublik vid internationella utställningar. Framträdande formgivare blev Betzy Ählström som också blev Sveriges första kvinnliga glasrelaterade formgivare.
Viktiga formgivare genom tiderna är, förutom Björn Trägårdh, Monica Bratt, Paul Kedelv, Tyko Axelsson och Margareta Hennix. Glasbruket har periodvis haft ekonomiska svårigheter och genomgått konkurser. Verksamheten räddades senast 2019 och fortsätter idag med traditionellt hantverk och samtida design. På Reijmyre tillverkas allt glas för hand och är munblåst.
Men innan Björn lämnade landet för gott tog han en omväg via Östergötland, till ett av Sveriges äldsta och mest anrika glasbruk. Reijmyre hade vid tiden haft några riktigt svåra år bakom sig. Efter en framgångsrik period med jugendglas som även nådde internationella utställningar, hade orderbrist och minskade inkomster orsakat att all tillverkning upphört 1926 och hyttorna rivits. Men i början av 30-talet hade produktionen så sakteliga kommit igång igen – först med apoteksglas och damejeanner, men sedan alltmer med hushålls- och nyttoglas. Strax före andra världskriget var över 100 man av den gamla arbetarstammen åter sysselsatta vid glasbruket.
Björn Trägårdh hade kommit i kontakt med Reijmyre glasbruks nye ägare Rolf Sievert genom en bekant, August Vogel, en gravör som drev ett konstglassliperi på Hamngatan i Stockholm. Den nya ledningen skulle visa sig vilja satsa alltmer på fruktbara samarbeten mellan nytänkande formgivare och de egna erfarna glasblåsarna.
Läs även: Emmy har skapat ett hem med inspiration från förr: "Detta är ett levande hem, inte ett museum"
I en intervju från 1996, i boken Reijmyre glasbruk: formgivare, konstnärer och yrkesmän under 200 år, berättar Björn Trägårdh själv om besöket:
”Jag var på Reijmyre glasbruk i tio dagar 1937, kring midsommar tror jag, och då gjorde jag kring 50-60 modeller. Tre hyttlag var igång samtidigt. Jag gjorde inga ritningar utan vi arbetade fram alla modeller på plats och ställde ut glasen runt om i hyttan, men hur många av dem som kom i produktion vet jag inte.”
Samtliga av Björn Trägårdhs modeller från sommaren 1937 blåstes i klarglas. Själv påstod formgivaren att inga ritningar gjordes. Trots det har dottern och konstnären Catherine Trägårdh kvar skisser med olika glasmodeller, utförda i blyerts på transparenta ark, som överensstämmer med brukets tidiga kataloger. Möjligen tecknades de samtidigt som glasblåsarna i hyttan arbetade fram glasföremålen.
Trots att Björn Trägårdhs vistelse på Reijmyre var mycket kort, kom flera av hans modeller att tillverkas på bruket. Hans mest populära servis heter Björn och tillverkades ända in på 60-talet, för att sedan på nytt tas upp i produktion på 80-talet. Servisen består av runt utformade dryckesglas i olika storlekar och modeller – för champagne, rödvin, vitvin, sherry, madeira, snaps och öl – alla på låg fot med en rund benkula.
Björn Trägårdh (1908-1998)
Konstnär, inredningsarkitekt och formgivare
• Utbildad på Tekniska skolan, Berggrens målarskola samt Kungliga konsthögskolan, 1926-1929.
• Konstnärlig rådgivare och form-givare på Svenskt Tenn 1928-1936.
• Uppmärksammades på bl a Stockholmsutställningen 1930,
utställningar på Galleri Moderne, Ålstensutställningen 1933.
• Besökte Reijmyre glasbruk under
10 dagar sommaren 1937. Formgav där ca 50-60 modeller.
• Flyttade till Irland 1937 och därefter Frankrike där han ägnade sig åt måleri och senare smyckesformgivning och hantverksmässig tillverkning av knappar för de stora modehusen,
bland andra Dior, Schiaparelli och Balenciaga.
• Gift med textil- och bildkonstnären Göta Trägårdh (född Hellström) 1930-1940 och senare med konstnären och mönsterformgivare Sidsel Schiötz-Friis.
• Hans måleri ställdes ut i Stockholm, London, Dublin och på franska gallerier och museer.
• Björn Trägårdh finns representerad på bl a Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum, Moderna museet, Tours museum och Pau museum.
Samma år som Björn Trägårdhs korta visit ägde rum knöts ännu en färgstark formgivare till bruket, den 24-åriga Monica Bratt. Bruket hade bestämt sig för att sätta en mer konstnärlig prägel på glaset och Monica Bratt blev den konstnärlige ledare som blev kvar i mer än 20 år. Hon arbetade efter grundtanken att dekor skulle användas sparsamt och att istället själva materialet skulle framhävas. Ett sätt var att nyttja färgat glas. Det rubinröda glas som användes på bruket under hennes ledning kom att kallas för ”Kolmårdens röda guld” och blev ett av hennes kännetecken. Även Björn Trägårdhs modeller, däribland servisen Björn som initialt bara blåstes i klarglas, började tillverkas i brukets rubinröda glas, men också i blått och grönt.
Läs även: Så blev Britt-Louise Sundell en pionjär på Gustavsberg: "Keramiken är välgörande"
Trots att Björn Trägårdh redan vid denna tid var ett känt svenskt namn inom formgivning blev hans modeller för Reijmyre aldrig särskilt omtalade. De modeller han ritade under sommaren 1937 går att hitta i glasbrukets priskuranter de kommande åren, anonymt markerade med ett ”T” i produktnamnet.
Viktor Söderberg är vd på Reijmyre glasbruk. Han säger:
– Björn Trägårdhs produkter har rönt försäljningsframgångar, det är god formgivning som både går att tillverka och sälja. Skålen T66 exempelvis, tillverkades och blev vanlig – men ingen av hans modeller är direkt kända. Eftersom han var så kort tid på glasbruket och inte var anställd så blev det heller aldrig att han framhävdes i någon kommunikation i stor utsträckning. Han hamnade ju lite i skymundan av Monica Bratt på Reijmyre, lite på samma sätt som på Svenskt Tenn, med Josef Frank.
Idag är man på bruket dock mer mån om att förvalta sina tidiga formskatter, inte minst från 30-talet. Viktor Söderberg menar att just det historiska arvet är glasbrukets största tillgång också för framtiden. Han själv tog över ägarskapet och driften av glasbruket 2019 tillsammans med Ulf Rosén, efter att bruket än en gång gått i konkurs.
– Det historiska arvet är en av glasbrukets största tillgångar. Det är 200 år av historia och när det gäller svenskt glas är formgivning väldigt viktigt. Då är Björn Trägårdh, liksom Monica Bratt, Tom Möller och Margareta Hennix, namn man vill satsa på, säger Viktor Söderberg och fortsätter:
– Men det finns också utmaningar i att hitta och lära upp nästa generations glasblåsare i den drivna tekniken. För exempelvis Björn Trägårdhs och Monica Bratts produkter kräver väldigt mycket hantverkskunnande.
I vissa kretsar har Björn Trägårdhs och Monica Bratts modeller rent formmässigt ansetts gå lite hand i hand. Eftersom de båda kom till Reijmyre 1937 har det under åren florerat ogrundade rykten om att de skulle haft en relation. Något Björn Trägårdh roat avfärdade i en sen intervju med att han aldrig ens träffat henne – när hon kom till glasbruket hade han redan lämnat landet.
Men sammanblandningen mellan de båda samtida formgivarna orsakar ännu vissa problem, menar Viktor Söderberg. Då och då måste både eldsjälar på hembygdsföreningen – som driver Reijmyre glasmuseum – och han själv aktivt kontakta auktionshusen och be dem rätta uppgifter om föremålen.
Själv reste Björn Trägårdh vidare till Donegal på Irland där han ägnade sig åt måleriet, allra mest landskapsmotiv, och försörjde sig på pengar från fadern. Efter en utställning i Dublin drog han våren 1938 vidare till Paris, och blev kvar i Frankrike både under och efter kriget.
Björn Trägårdh hävdade långt senare att han aldrig fick några pengar för sina modeller på Reijmyre. I intervjun från 1998 berättar han:
”Jag skulle få procent på försäljningen men jag har aldrig fått ett öre. Jag visste inte hur jag skulle ta betalt för mitt arbete. När jag lämnade Reijmyre for jag utomlands, och sedan kom kriget.”
Viktor Söderberg bekräftar att uppgifterna troligen stämmer:
– I och med att han inte var anställd, var här bara en kort stund, var det inte så noga med papper och dokumentation annat än de här skisserna. Så hade han inte heller så mycket kontakt eller relation med glasbruket.
I Paris, på Académie Julian, en konstskola för målning och skulptur, träffade Björn Trägårdh norskan Sidsel Schiötz-Friis, som ritade mönster för en fransk textilfirma. De gifte sig och fick så småningom tre barn tillsammans. Under kriget hyrde de ett hus i det lilla samhället Sébécourt i Normandie och en ny tillvaro inleddes. Hans dotter, konstnären Catherine Trägårdh, har för Reijmyres räkning skrivit ner minnen från tiden:
”Min mormor bodde med oss och vi hade höns, hund och katt, bikupor, det odlades potatis, sallad och jordgubbar, och det kom ett barn till, min syster Anne. Livet var ganska spännande trots bomberna!”
Där kom Björn med hjälp av Sidsel att åter ägna sig åt konsthantverk i en alldeles särskild nisch – nämligen handgjorda knappar åt de stora modehusen, som Dior, Balenciaga, Bruyère och Schiaparelli. Catherine Trägårdh skriver:
”Rundstav sågades i bitar, halm plockades i åkrarna, färgades i olika nyanser och klistrades sedan på rundstaven. Det blev som en slags intarsia i halm, en ögla fästes på baksidan och så var knappen färdig! De såldes sedan i Paris till de stora modehusen som led brist på vackra knappar. Detta blev början till ett nytt yrkesliv för min far.”
Tillverkningen av knappar gick bra, och gjordes så småningom även i andra material som horn, pärlemor och bambu. Han hade en lokal vid Bastiljen med 17 personer anställda, enligt Catherine. Men Björn Trägårdh tog upp formgivning även av smycken i silver och fortsatte även med sitt måleri. Han blev kvar i Frankrike i princip livet ut och ställde ut på gallerier och museer i såväl Stockholm, Dublin som Paris.
Läs även: Han är hjärnan bakom platta paket och dagens eftertraktade Ikea-klassiker
Även om Björn Trägårdhs tid på Reijmyre var kortvarig är han ett namn som glasbruket idag gärna lyfter fram. I augusti 2025 relanserades exempelvis hans skål T66 – nu signerad, stämplad, daterad och med redovisning gentemot familjen, intygar Viktor Söderberg. Skålen planeras att så småningom komma i fler storlekar. Dessutom väntas fler relanseringar ur Björn Trägårdhs modellregister framöver. Bland annat kommer hans cocktailset, med shaker och dry martini-liknande glas på låg fot, snart att synas i tillverkningen igen.
– Hans cocktailset är en dold och glömd pärla. Den är ju typiskt 30-tal, med ganska raka linjer. Man ser likheten mellan den och det han gjorde för Svenskt Tenn, tycker jag. Ja, den vill jag gärna se i Reijmyres produktion igen.
