
Carola har tre jobb - hon förmedlar seniorstjänster och säljer skånska grindar och kraftiga gångjärn. Inte så konstigt att hon ibland behöver jobba hemifrån. Döttrarna Astrid och Ellen tittar på bilderna från mammas jobb.
Carola Jungeby, 44 år, har haft en ovanligt besvärlig allergi ända sedan hon föddes. Hon reagerade våldsamt på det mesta, men allra värst var det med pollen och pälsdjur. Hela kroppen flammade upp i röda eksem och under våren och sommaren och långt in på hösten var hon alltid täppt i näsan och ögonen kliade och rann.
Först nu, efter alla år med olidlig klåda och en trötthet som ibland känts förlamande, verkar det som om hon har hittat en effektiv bot. För idag är hon nästan helt fri från sin allergi.
– I år vågar jag se fram emot pollensäsongen utan att vara rädd för att näsan ska börja rinna, säger hon med en blick ut genom fönstret, där björkarnas allra första knoppar börjat svälla.
– Jag är korsallergisk också och har aldrig tålt att ta i rå potatis eller morötter utan att händerna kliat och blivit röda och fnasiga. Nu har jag inga problem med det, men händerna blir förstås aldrig riktigt släta och fina igen, efter alla starka kortisonsalvor. De är väldigt känsliga för kyla också, så jag måste använda handskar så fort det blir lite kallt.
Hon drar fingrarna genom sitt långa ljusa hår och ler. Att huden i händerna är tunn och känslig gör inte så mycket, tycker hon. Viktigare är att de svåraste allergibesvären, och då framför allt tröttheten, börjat ge med sig.
– Jag känner mig nästan som en ny människa!
Direkt från lagårn
Carola är uppväxt i Bjärten, en liten skogsby i Västerbotten, där hennes föräldrar Margareta och Stig drev ett litet jordbruk. På gården fanns några kor, som Carolas mamma mjölkade morgon och kväll.
Kanske startade Carolas allergi med att hon redan som nyfödd utsattes för stora doser av djurpäls och pollen från kornas hö.
– Mamma kom ju ofta direkt från ladugården för att amma mig, säger Carola. Det gick inte att undvika att det följde med rester av hödammet i kläderna.
– Men vad skulle hon göra? Hon hade ju inget val, med kor som skulle mjölkas och skötas och en nyfödd unge som skrek efter hennes bröst. Så det var verkligen inte hennes fel att jag blev allergisk. Som småbrukarhustru måste hon ta hand om det mesta, både ute och inne. Jag har dessutom två lite äldre systrar, så mamma hade händerna fulla jämt.
Ingen av Carolas systrar hade några allergiska problem som barn, så när den sistfödda började få stora, vätskande eksem i böjveck och över hela ansiktet blev föräldrarna förtvivlade. De tog henne till läkare och sökte också upp en homeopat, men ingen kunde hjälpa henne.
– Mamma har berättat att hon var tvungen att blöta min pyjamas varje morgon, för att tyget hade fastnat i eksemet under natten, berättar Carola. Det minns jag inget av, men jag kommer ihåg att jag låg några veckor på lasarettet i Umeå när jag var 4 år, för att de skulle pröva ut rätt sort salva till mig.
– Då visste man inte vad det var som jag reagerade på. Först när jag blev lite större och pricktestades visade det sig att jag var kraftigt allergisk mot alla sorters pollen och pälsdjur.
När Carola var 16 år började hon i gymnasiet i Umeå, tio mil hemifrån. Hon bodde ensam i en liten lägenhet i stan.
– Men jag åkte hem när jag var ledig, berättar hon. Då var korna borta, men det räckte med att det fanns så mycket mer allergener på landet än i stan. Allergin gjorde mig jättetrött, så jag sov nog bort stora delar av sommaren.
Reagerade våldsamt
Efter skolan arbetade Carola i många år i Stockholm. Där träffade hon sin blivande man Micke.
– Vi ville båda två ut på landet och köpte en gård i Skåne, som vi började rusta upp. Det första vi gjorde var att klippa ner en stor häck, men det fick jag bittert ångra. För häcken var hassel, en växt som jag aldrig sett förut, men som jag reagerade våldsamt på.
– Händerna kliade så att jag höll på att bli galen. Och inte nog med det. Runt gården bredde stora rapsfält ut sig, med massor av pollen.
Idag bor Carola och Micke med sina tre barn, Pontus, 13 år, Astrid, 10, och Ellen, 8 år, i ett stort hus från 1970-talet i det skånska samhället Hjärup. De arbetar båda i Lund, där Carola bland annat driver det populära företaget Senioruthyrning.
Till familjen hör också Svinto, en kärvänlig blandrashund med en mjuklockig päls som till familjens glädje inte ger några allergiska reaktioner.
– Annars hade vi inte kunnat ha något husdjur, för den enda i vår familj som inte har någon allergi är Astrid, berättar Carola.
– Micke är allergisk mot björkpollen och katt, men klarar andra pälsdjur, så han är den som följer med Astrid till stallet när hon rider. Det klarar inte jag. Ännu.
När båda föräldrarna är allergiska finns en ökad risk att också barnen drabbas. Så när Pontus föddes var Carola extra uppmärksam.
– Till en början såg det ut som om han klarat sig. Men när han blev lite större visade det sig att han har infektionsutlöst astma. Han får en avgrundsdjup hosta, som inte släpper utan medicinering. I pricktest har man också sett att han är allergisk mot pälsdjur och pollen, som jag. Och Ellen har kvalsterallergi.
Trots att familjen är så utsatt har de inte låtit allergin sätta några hinder för vardagslivet.
– Vi försöker undvika sådant som utlöser symtomen och för det mesta går det bra, säger Carola.
– Men det har förstås varit jobbigt att driva ett företag och vara effektiv både hemma och på jobbet när man blir så där jättetrött av allergin.
Fantastisk känsla
För några år sedan fick Carola en remiss till allergimottagningen på Universitetssjukhuset i Lund. Där gjordes en utredning som visade att hon kunde få bli vaccinerad mot sin allergi.
– Det var något ganska nytt då, förklarar Carola. Det går ut på att immunförsvaret långsamt ska vänjas vid det man är allergisk mot, i mitt fall pollen och katt.
– Vaccineringen tar flera år. Jag har hela tiden fått en injektion var sjätte vecka. Dosen var väldigt låg från början och har ökats efter hand. Till hösten ska jag vara färdigvaccinerad, men jag märker redan nu att jag blivit väldigt mycket bättre!
– Och det här är faktiskt den första våren som jag är riktigt jättepigg! Det är en fantastisk känsla!
