Nu njuter Marianne åter av sin vackra trädgård. Förra sommaren hindrade bältrosen henne från allt trädgårdsarbete.
Trots att det gått drygt ett år sedan Marianne Eriksson, 52 år, fick bältros, har hon fortfarande ont där blåsorna satt, en brännande smärta som utan särskilt förvarning kommer lite då och då. Det är ändå en smärta som Marianne kan hantera utan smärtstillande mediciner.
Annat var det för ett år sedan, då sjukdomen bältros gjorde Mariannes liv till ett rent helvete under flera månader.
– Det började i maj förra året, berättar Marianne när HJ träffar henne hemma i villan i Nacka, strax utanför Stockholm. Här bor Marianne tillsammans med sin man Per-Olof och huskatten Nisse. Det trivsamma huset ligger högt och är omgivet av en mycket vacker och välskött trädgård med träd, buskar och fina stenpartier. En trädgård som Marianne knappt orkade titta på, än mindre vara i, under förra sommaren.
– När bältrosen bröt ut blev jag först röd och irriterad på insidan av låren och upp över ryggen.
Marianne pekar med handen och det är lätt att förstå att det var en stor del av kroppen som var drabbad.
– Först förstod jag inte vad det var, berättar hon. Det började med en brännande, svidande smärta, men eftersom jag samtidigt hade fått diskbråck, trodde jag att det var därför jag hade så ont från benet och uppåt ryggen.
Sökte hjälp
När hudirritationen efter ett par dagar övergick till vätskefyllda blåsor trodde Marianne först att hon smittats av svinkoppor, som just då gick bland barnen i området.
– När jag kom till vårdcentralen och distriktssköterskan tittade på mina utslag, var det ingen tvekan. "Du har bältros" sa hon till mig.
Marianne träffade även en läkare på vårdcentralen som bekräftade diagnosen och skrev ut recept på smärtstillande medicin och på ett läkemedel (Aciclovir) som hämmar förökning av virus och därmed dämpar själva sjukdomen.
– Jag fick receptet en torsdag, och tog ut antivirusmedicinen samma eftermiddag. Men jag var så kaxig att jag struntade i att hämta den smärtstillande medicinen, jag tänkte att den klarar jag mig nog utan!
Men efter en natt med fruktansvärda smärtor ringde Marianne nästa dag till sin man och kved: "Hämta den smärtstillande medicinen åt mig. Fort!"
– Det var en hemsk smärta som satt i hela tiden, brännande, ilande och jag var uppe hela nätterna och vankade av och an. Det var omöjligt att sova, och jag försökte lindra smärtorna med att lägga kalla handdukar på de ställen där jag hade blåsor. Men ingenting hjälpte, jag hade lika ont i alla fall.
Inte ens den receptförskrivna medicinen som Marianne sedan tog, kunde få bort smärtorna och när hon ringde sin doktor för att höra om det fanns något annat läkemedel fick hon ett nedslående svar.
– Skulle jag få något ännu starkare, var jag tvungen att bli inlagd på sjukhus, och det var ju inget alternativ. Så det var bara att försöka härda ut.
Svår smärta
Marianne är van att hantera smärta, hon har haft den reumatiska sjukdomen SLE sedan hon var i 20-årsåldern, och har haft mycket ont genom åren.
– Men jag har aldrig haft så ont som när jag hade bältros. Jag kunde knappt ha kläder på mig, jag levde i ett par gamla mysbyxor och gick så här, riktigt bredbent.
Marianne reser sig upp och visar hur hon förflyttade sig när bältrosblåsorna var som värst. Hon går bredbent över köksgolvet, ungefär som en cowboy som just stigit av hästen. Nu kan hon skratta åt det, men då, för ett år sedan, orkade hon knappt dra på munnen. – Jag hade ju både bältros och diskbråck samtidigt, så ibland vet jag inte riktigt varifrån smärtorna kom. Men ont gjorde det. Väldigt ont. Det kändes som jag hade skållat huden där blåsorna satt. De smärtstillande tabletterna försökte jag ta så sällan det gick, jag tyckte att jag kände mig alldeles groggy av dem. Vid ett tillfälle när smärtorna var som värst sa Marianne i ren trötthet och uppgivenhet till sin man: "Du kan döda mig". – Det var ju tur att han inte brydde sig om vad jag sa, skojar Marianne nu efteråt.
När smärtorna var som värst, kunde Marianne inte sova. Smärtstillande medicin och en fuktig kall handduk lindrade besvären något.
Sänkt immunförsvar
Hela sommaren förra året passerade som i ett töcken, Marianne orkade knappt med att ta sig ut i trädgården i Nacka, ibland orkade hon sitta en liten stund på en stol ute i grönskan innan hon tog sig in i huset igen.
– Vi brukar alltid åka till västkusten varje sommar, där vi har ett hus och där jag har bott under somrarna ända sen jag var liten. Men förra sommaren orkade jag inte ens ta mig dit.
– Jag orkade ingenting, det kändes som jag tappade flera månader av mitt liv, från maj och fram till september.
Förra året var andra gången som Marianne drabbades av bältros, första gången var för 12 år sedan.
– Då satt blåsorna runt midjan, som ett brett bälte, och jag förstod verkligen varför sjukdomen heter bältros. Men jag har faktiskt inget minne av att smärtorna var så svåra. Så tydligen kan man få bältros flera gånger. Själv tror jag att det har att göra med min sjukdom SLE, som är en så kallad autoimmunsjukdom, som sänker mitt immunförsvar. Jag blir till exempel lätt förkyld och kanske kan virus som bältros fastna lättare på mig än andra som har bättre immunförsvar. Det är i alla fall min egen teori.
För att kunna få bältros måste man ha haft vattkoppor tidigare, och det hade Marianne som femåring.
– Jag minns inte själv så mycket av det, men min äldre bror har berättat. Hela familjen var på väg att flytta till London, när några grannbarn fick vattkoppor. Mamma skickade iväg oss till grannen för att vi skulle bli smittade. Hon ville att vi skulle klara av vattkoppor före flytten till England! Jag tror faktiskt att det var rätt vanligt att föräldrar gjorde på det sättet förr.
På grund av sin SLE-sjukdom får Marianne inte bli vaccinerad mot olika sjukdomar, till exempel inför en utlandsresa.
– Jag misstänker att jag inte heller tål vaccinering mot bältros, säger hon. Annars skulle jag inte tveka ett ögonblick, bältros är inget jag någonsin vill ha igen. Det är en fruktansvärt smärtsam sjukdom, som är långvarig.
