Doktorn: Många blir helt fria från sin depression!
Louise Brådvik är docent och psykiater vid Psykiatri Skåne i Lund. Här berättar hon om en studie som visar hur det har gått senare i livet för unga patienter med djup depression.
Materialet började samlas in av professor Erik Essen-Möller redan på 1950-talet, vilket gör studien unik. Louise Brådvik har stått för uppföljningen.
Vad är det ni har undersökt i studien?– Vi har följt upp personer som drabbades av djup depression för 50 till 37 år sedan. För att se hur det har gått har vi tagit kontakt med dem som fortfarande är i livet och intervjuat dem. Cirka 150 levde fortfarande och kunde hittas. Hälften av dem tackade ja till att intervjuas.
Vad kom ni fram till?– Man kan dela upp patienterna i fyra grupper. Drygt hälften, 39 stycken, berättade att de bara hade haft en eller två episoder av djup depression och sedan i stort sett mått bra resten av livet.
– 11 stycken hade varit sjuka länge, kanske 20-25 år, men sedan blivit bra.
– 12 stycken hade haft en eller två episoder som unga, men fått ny depression på äldre dar. Men de hade trots allt varit friska större delen av sitt liv.
– 13 stycken hade ett kroniskt förlopp med upprepade depressioner.
Blev ni förvånade över resultatet?
– Både ja och nej. Sedan tidigare vet vi att det i ett kortare perspektiv ofta går ganska bra för patienterna. Nu vet vi att förbättringen kan bestå i flera decennier.
– Vad som var lite överraskande var att en förbättring även kan inträda efter en lång tids sjukdom. Man kan alltså bli bra sent i livet, även om man har lidit av depressioner i 20 år eller mer.
Brukar deprimerade personer ha klart för sig att prognosen ändå är så pass god?
– När man är inne i en djup depression tror man inte att man någonsin kommer att bli bra igen. Då kan vi fungera som ett slags vikarierande hopp och berätta att de flesta trots allt blir friska.
– Inte heller de som har varit deprimerade mycket länge, eller flera gånger, brukar ha helt klart för sig att de kan tillfriskna sent i livet, vilket studien alltså visar.
Hade de som blivit friska hittat någon gemensam "framgångsfaktor"?
– Nej, de som intervjuades berättade om individuella lösningar. Någon mådde till exempel bra av promenader i naturen och en annan av sin religiösa tro, medan en tredje berättade att det var en lättnad att bli inlagd. Några sa att stödet från anhöriga hade betytt mycket och en kvinna berättade att maken hade mognat så att hennes äktenskap hade förbättrats. Medicinsk behandling var också viktig.
– En kvinna som hade varit mycket sjuk i 20 år berättade att hon tog upp sina konstnärliga intressen och började måla och dreja. Det fick henne att må bra.
Spelar åldern roll för tillfrisknandet?
– Stigande ålder kan inverka positivt på den psykiska hälsan. Mognad har alltså en tendens att spela in. Människan blir ofta psykiskt starkare med åren, vilket är en kontrast mot den kroppsliga hälsan, som ju går åt andra hållet.
– Men det är viktigt komma ihåg att det även oavsett ålder finns en läkningsprocess vid långvarig depression.
Vad skulle du som psykiater ge för råd till den som drabbats av djup depression?
– Det är i första hand viktigt med inläggning och medicinsk behandling. När det sedan har vänt är det bra med samtalsterapi, för att man inte ska bli sjuk igen.
– Sedan gäller det att ta vara på de positiva sidorna i livet, genom att minska påfrestningarna och hitta det som får en själv att må bra. Detta är olika från person till person och handlar alltså om individuella lösningar.
Det var när Lee var ung, ensamstående mamma i Lund i slutet av 1960-talet som depressionen kom smygande.
– Jag var van att klara mig själv i alla lägen, berättar hon. Men nu hade jag hamnat i en situation som jag inte bemästrade. Jag hade en liten son på 3 år som var i trotsåldern, men kom inte på tanken att be släktingar och vänner om hjälp. Som ung mamma kände jag mig mycket vilsen och ensam.
Lee var den enda i familjen som bodde i Lund. Hon hade sökt sig dit bland annat för att läsa till biträdande psykolog. I början kände hon ingen i staden. Nu efteråt förstår hon att den tiden var tuffare än hon själv insåg. Kanske hade hon en kortare depression redan då.
– Ett tag gick jag bara ut på nätterna för att slippa möta folk, berättar hon. Jag fick för mig att människor som jag träffade inte hälsade på mig och var ledsen för det. Men jag kom över det.
När Lee hade tagit examen fick hon jobb på en psykiatrisk klinik.
– Jag var ensam behandlare för familjer med kolossala problem, berättar hon. Eftersom jag inte klarade av att bota dem kände jag en enorm förtvivlan och vågade till slut knappt möta dem i väntrummet. Dessutom visade det sig att min pojkvän, som då bodde i Östersund, hade ett förhållande med en annan kvinna.
Självmordsförsök
Lee började nedvärdera sig själv. Hon tyckte att hon var en dålig mor och en dålig psykolog. Hon – den typiska "duktiga flickan" – ansåg inte att hon klarade av något längre. Ingenting var bra nog och det fanns inga utsikter till förbättring, tyckte hon.
En dag, när sonen var hos sin barnsköterska, satte hon sig vid köksbordet för att skriva en punktlista. På den ena sidan stod plusfaktorerna i hennes liv, på den andra minusfaktorerna. Kolumnen med minus blev mycket längre än den med plus. – Det var meningen också, säger Lee Sandberg. Listan var bara till för att ge mig rätt att ta livet av mig. Så djup var hennes förtvivlan. – I ryska romaner hade jag läst att man skulle skära upp handlederna när man ville dö, så det försökte jag göra, berättar hon. Men det var inte så enkelt, visade det sig. Lee tystnar. Hon känner sig lite sorgsen när hon tänker på den unga, olyckliga kvinna, som var hon en gång för länge sedan.
Idag kan Lee se hur hon ansträngde sig för att leva upp till bilden av en lyckad 60-talsmamma.
Samtidigt är hon på ett annat plan tacksam för det som hände. Självmordsförsöket fick henne att inse vilken stor roll hon spelade för andra människor och hur fel det skulle ha varit att försvinna.
– Då trodde jag inte att jag hade ett värde i andra människors liv, förklarar hon. Nu vet jag att jag även finns till för min son och mina barnbarn, för mina föräldrar, syskon och vänner.
Bra behandling
Numera pratas det mycket om att vissa har mer benägenhet för depression än andra och att ärftlighet ofta finns i botten. En del som får diagnosen kan därför tro att det är ett livslångt kors att bära.
Men en studie som har gjorts i Lund visar att det inte alls måste vara så. En del människor drabbas bara en gång och slipper sedan återfall. Andra mår kanske dåligt i flera år, men tillfrisknar sedan och mår bra resten av livet.
Lee Sandberg hör till dem som aldrig någonsin har hamnat i en sådan djup svacka igen.
– Visst har jag haft svåra stunder i livet, säger hon. Jag har bland annat varit gift med en man som misshandlade mig. Och min son har haft en del problem. Men jag har alltid varit trygg i vetskapen om att det kommer en annan tid. Även när det har varit som värst har jag vetat att saker och ting förr eller senare kommer att förändras.
Efter självmordsförsöket fick Lee komma till en ny, experimentell, psykiatrisk avdelning på Sankt Lars sjukhus i Lund. Där fick hon chansen att komma igen i sin egen takt. Dåtidens starka mediciner mot depression ville hon inte ta. Istället brukade hon ligga i ett musikrum och lyssna på Jesus Christ Superstar i timmar, promenera, träffa vänner och så småningom hjälpa till med tidningsläsning och utflykter på en annan avdelning.
– Jag började inse att jag hade vänner som brydde sig om mig, att jag hade ett värde, säger hon. Efter tre månader kunde jag skrivas ut.
Mår bra utomhus
Livet gick vidare. Lee kompletterade sin utbildning, jobbade som psykolog och självförtroendet växte. Genom yrket upptäckte hon en stark sida av sig själv. Sonen växte upp och hon fick två barnbarn.
Det ena barnbarnet, Johan, som nu är 17 år, har Lee mycket nära kontakt med. De träffas ofta och brukar resa utomlands tillsammans. I påskas gick resan till New York. – Förr tog jag hand om Johan för att det behövdes, idag umgås vi bara för att det är roligt, säger Lee. När hon under perioder har mått sämre har hon aldrig tillåtit sig att sjunka ner i apati eller grotta ner sig i sina problem. Hon beskriver det som att bedriva lite ordningsmakt över sig själv. – En metod för mig är att dra på mig vandringskängorna, säger hon. Att få ljus i ögonen, anstränga kroppen, se himlen och bli fysiskt trött – det är bra. Det är när man sitter och tittar in i väggen som depressionen kommer. Sedan något år är Lee pensionär. Men sysslolös är hon inte.
Att vandra har alltid varit Lees säkerhetsventil. Ofta går promenaderna längs stranden.
– Jag vårdar kontakterna med mina vänner, är med i en vinterbadarklubb och en filmklubb, läser mycket, skriver en del, lär mig nya saker på nätet och går en distanskurs i digital fotografering. Det är fantastiskt att själv få bestämma vad man ska göra med sina dagar.
– Många gånger om dagen säger jag till mig själv: Åh, vad härligt jag har det och vad bra allt är. Jag är så oerhört nöjd!
