När Eva Henrikssons båda flickor började träna basket blev hon sugen att själv prova på. Det såg ju så roligt ut och hon hade spelat en del i ungdomen.
– Jag började i ett tantlag, som vi säger, och vi hade väldigt roligt, berättar hon.
Men trots att det inte direkt handlade om tuffa tag var olyckan framme. Plötsligt vek sig benet och Eva föll handlöst mot det hårda golvet.
– Jag vet inte riktigt hur jag bar mig åt, men jag trasslade in mig i mig själv på något sätt, säger hon med ett litet leende.
Det small till ordentligt i knäet. Hon kände omedelbart att något gått sönder.
Konstigt nog gjorde det inte så förfärligt ont. Eva åkte till närakuten i Bromma och fick beskedet att det inte var någon fara. Det var inte ens nödvändigt med en röntgen, tyckte de. Eva gick därifrån med kryckor, omlindad och med rådet att undvika att stödja på benet.
Fortsatte jobba
Eva, som är trebarnsmamma och arbetar heltid som fastighetsekonom, kämpade på några veckor. Hon tyckte inte att det var nödvändigt att vara hemma från jobbet, utan tänkte att det skulle gå över snart och krånglade sig in till kontoret i Stockholms city varje dag.
Men det onda gav inte med sig. Knäleden var svullen och det smärtade i höger ben för varje steg Eva tog. Till slut insåg hon att något var allvarligt fel och sökte sig till Sophiahemmet i Stockholm, som har avtal med landstinget. I Evas fall var det företagshälsovården som hänvisade henne dit.
På magnetröntgen visade det sig att det främre korsbandet var helt av. Dessutom var ledbanden uttänjda och ena menisken skadad.
– Det kändes bra att få det bekräftat, även om det var tråkigt att korsbandet var av helt och hållet, säger hon.
Därmed fanns det ingen chans att skadan skulle läka och växa ihop av sig själv. Vården är återhållsam med att konstruera nya korsband på andra än unga människor, om de inte är aktiva idrottare. Främst för att det krävs intensiv träning under lång tid efteråt om det ska ge resultat och ha någon betydelse.
Dessutom klarar man sig rätt bra med bara ett korsband, om man inte är elitidrottare och utsätter sig för extrema påfrestningar. Om man tränar upp musklerna runt knäleden kan de ersätta det förstörda korsbandet.
På Eva Henriksson gjorde man i stället en mindre operation, med så kallad titthålskirurgi, i hennes knäled. Delar av ena menisken, en liten kudde som fungerar som stötdämpare, som skadats när hon föll, skrapades bort. Och den svullna leden tömdes på vätska.
Saknade joggingen
Därefter väntade en tre månader lång träningsperiod under ledning av sjukgymnasten Ida Engström. Det var samma Ida som hade tränat Evas tvillingflickor, Hanna och Andrea, i basket i flera år.
– Jag är en glad motionär och tycker om att röra på mig, berättar Eva. Det är viktigt för välbefinnandet. Jag saknade så att kunna jogga, som jag gjort i nästan hela mitt liv.
– Självklart var jag väldigt motiverad att kämpa så att jag skulle bli bra igen. Förhoppningen var ju att det inte skulle bli aktuellt med en större operation.
Dessvärre hjälpte det inte att Eva tränade enligt konstens alla regler, och var både nitisk och noggrann. Hennes knä kändes ändå glappt och ostadigt. Dessutom trampade hon snett och föll omkull under en skogspromenad med sin man. Hon säger att det nog var då han insåg hur illa ställt det var med hennes knä.
– Jag var ofta ute och gick, precis som jag skulle, men kände att jag inte kunde lita på knäet och var hela tiden på spänn, berättar hon.
Så när de tre månaderna gått, hösten 2008, fanns det inte längre någon annan möjlighet än den stora operationen. Därefter väntade en lång period med målmedveten träning och sjukgymnastik.
– Läkaren betonade verkligen att om jag inte var inställd på det hårda arbetet efteråt så skulle ingreppet vara helt meningslös, säger Eva. Men eftersom jag inte skulle kunna röra mig normalt annars var det ett lätt val!
Nytt korsband
Trots att det handlade om en omfattande operation utfördes även den med titthålskirurgi, vilket underlättar rehabiliteringen. Vid operationen flyttades delar av muskeln på baksidan av låret till knäleden, för att fungera som ett nytt korsband.
– Det var första gången som jag blev sövd och när jag vaknade kändes det som att jag hade en stor trästock på benet, berättar Eva.
Benet gipsades inte, men under de första två veckorna hade Eva ett skydd med is för minska svullnaden. Hon minns att det till en början gjorde riktigt ont och att det var svårt att sova den första veckan.
För att lindra smärtan fick hon Citodon, men hon kunde sluta med de starka tabletterna efter någon vecka och gå över till Alvedon.
Redan dagen efter operationen var det dags att sätta i gång med träningsprogrammet, fast utan att belasta benet. Eva fick åka till Sophiahemmet tre dagar i veckan för sjukgymnastik. Hennes mål var att kunna åka slalom med familjen på sportlovet.
– Men det vågade jag inte, däremot åkte jag skidor på längden och njöt verkligen av det, säger hon entusiastiskt.
Då hade det gått ett halvår sedan operationen och Eva hade lyckats bra i det test som avslutar den intensiva rehabiliteringen. Det opererade benet hade nästan helt och hållet fått tillbaka styrkan i musklerna och Eva blev i princip friskförklarad.
Litat på knäet
Hon trappade ner på sjukgymnastiken, men fortsatte i ytterligare någon månad. Därefter var det dags att underhålla det lyckade resultatet med träning på egen hand.
– Det gick bra men jag hade ändå ont och lätt att bli svullen i något år, säger Eva.
Hon började oroa sig för att smärtan aldrig skulle gå över helt, men bemödade sig om att leva så normalt som möjligt. Och det tog några år innan hon vågade lita på att knäleden höll.
Men efter tre år släppte det helt, smärtan försvann och numera tänker Eva nästan aldrig på sin skada. Hon och döttrarna har till och med pratat om att åka Vasaloppet tillsammans!
– Idag litar jag helt på mitt knä och vet att det håller, säger hon. Men basketen håller jag mig borta från, den får flickorna ha för sig själva!
