Under några få dagar i mars rycktes jag brutalt ur min trygga vardag hemma i Sverige för att landa i östra Kongo-Kinshasa, den plats där en av världens största katastrofer ägt rum. Och fortfarande äger rum. Nu är det kvinnorna som är krigets främsta offer.
Det är inte en bortglömd plats, men få känner till att det krig man trodde var slut i samband med de demokratiska valen 2006, bara har fortsatt.
Hur ofta läser vi om Kongo-Kinshasa här hemma?
Vem rapporterar om kvinnorna som tagits till fånga och stått bundna i veckor, för att användas som sexslavar?
Vem skriver om unga flickor som fått amputera händerna, för att repen som höll dem fångna skurit så djupa sår att händerna inte gick att rädda?
Jag har haft den stora förmånen att få följa med Unicef till Panzisjukhuset i staden Bukavu, i östra Kongo-Kinshasa. Sjukhuset är ett av de få i landet som har den medicinska kompetensen att hantera kvinnornas svåra skador. (Unicef är en av flera organisationer som stöder sjukhuset ekonomiskt.
Bland annat bygger man just nu ett skyddat boende i anslutning till sjukhuset för de kvinnor som inte omedelbart kan återvända hem efter en operation.)
Här träffar jag under några dagar några av de hundratusentals flickor och kvinnor som utsatts för brutala våldtäkter och fått sina underliv söndertrasade av bajonetter, gevär och knivar. Historierna från dem, från barn i mina egna barns åldrar, från tonåringar och äldre kvinnor, blir bilder som stannar kvar. Bilder som man inte får glömma.
Jag träffar Alphonsine som blev bortrövad från sin familj som mycket ung och levde som sexslav under flera månader. Soldaterna förstörde hennes underliv fullständigt genom upprepade våldtäkter och knivhugg i underlivet.
Hennes skador gör att hon inte kan hålla varken urin eller avföring. Det innebär alltså inte bara smärta och lidande, utan en förnedring som inte ens går att föreställa sig.
Hon har genomgått fem operationer på sjukhuset men väntar på fler. Man hoppas kunna laga henne så att hon kan leva ett normalt liv. Men hon kommer aldrig att kunna få barn.
Och hon kommer inte att kunna åka tillbaka till sin familj och sin hemby.
Hon är, precis som de allra flesta som utsatts för den här typen av övergrepp, inte välkommen. Hon är nämligen nedsmutsad. Det är så man för krig här.
Alphonsine drömmer om en egen symaskin och ett litet ställe att bo på. Hon vill sy kläder och ha en egen liten verksamhet där hon kan sälja dem. Hennes blick vittnar om att hon bestämt sig för att det ska bli så.
När jag frågar Dr Mukwebe hur han orkar arbeta med detta varje dag året om, svarar han: "Det är kvinnornas förtjänst. Det är deras styrka och mod som motiverar och driver mig."
Jag vandrar runt på sjukhuset och tänker att det är detta mod som håller dem vid liv. Och barnen. Natta, sjunga godnattvisor, få ihop mat, hålla sig rena och friska. Det kan de ge sina barn. Vad kan vi ge kvinnorna i Kongo-Kinshasa?
Bidrag till mat, utbildning, rena instrument och läkemedel. Bidrag till en symaskin åt Alphonsine som kämpar omänskligt hårt för att skapa sig ett värdigt liv.
Exakt hur många flickor och kvinnor som har utsatts för de brutala våldtäkterna är omöjligt att säga, men det rör sig om hundratusentals.
Våldet genomförs av alla parter i konflikten och har nått sådana proportioner att det genomsyrar hela samhället.
Enbart under 2006 i södra Kivuprovinsen (där Panzi-sjukhuset ligger) rapporterades sexuella övergrepp på 27 000 kvinnor, enligt FN. Det är en bråkdel av alla kvinnor som våldtagits och mördats.
De som trots allt överlevt är utfrusna från den sociala gemenskapen och kan inte försörja sig.
Humorgalan För varenda unge
Torsdag 1 maj kl 20–22 sänds i TV 4 Unicefs insamlings-program "Humorgalan för varenda unge". Där visas Kattis reportage om kvinnosjukhuset i södra Kivuprovinsen.
David Hellenius och Kristin Kaspersen leder programmet som blandar glädje och allvar, och där tittarna kan bli världsföräldrar och stödja Unicefs arbete.
Av: Kattis Ahlström
