Doktorn: Myom är i stort sett alltid ofarligt
Sven Brandt är specialist i gynekologi och obstetrik, och arbetar på Kvinnokliniken på NÄL, Norra Älvsborgs Länssjukhus, i Trollhättan. Han ingick i teamet som opererade Jessica Holmberg. Här svarar han på våra frågor:
Vad är myom?– Det är muskelknutor, godartade tumörer, som kan uppstå inuti livmodern eller på utsidan av dess vägg. Ibland har patienten många myom, ibland bara en muskelknuta.
– 30–40 procent av alla 40–45-åriga kvinnor har myom, men de flesta vet inte om det och har inga symtom.
Vem kan drabbas?– Eftersom myom är beroende av östrogen kan alla fertila kvinnor få myom. Det är dock ovanligt att få knutorna före 25–30 års ålder. Efter klimakteriet brukar myom krympa eftersom kroppen inte producerar östrogen på samma sätt längre.
Vilka är symtomen på myom?
– Oftast har man inga symtom. Vissa kvinnor kan dock besväras av rikliga och långvariga mensblödningar samt kraftig mensvärk. Myom kan leda till att livmodern blir förstorad och kan då trycka på urinblåsan så att du tvingas kissa ofta. Likaså kan det i extremfall påverka tarmarna och magen. Många kvinnor i 40–50-årsåldern besväras av myom.
Är det vanligt att myom växer under graviditet?
– Myom kan växa när du är gravid men behöver inte göra det. Jessica i reportaget hade ett ovanligt stort myom.
Vad händer om Jessica blir gravid på nytt?
– Jessica hade bara ett myom och när vi opererade bort det såg vi inte antydan till några fler. Vi lyckades ta bort det helt så förhoppningen är att det inte ska hända igen.
Är myom alltid ofarligt?
– Ja, i stort sett. Vi ser bara en handfull elakartade fall av myom i Sverige per år. De som vet om att de har myom kan därför vara lugna, har de inga besvär är det ofarligt och inget som behöver kontrolleras. Det gör ingen skada men växer myomet förstoras livmodern och till sist kan det både kännas och märkas, till exempel vid samlag.
Hur ställs en diagnos?
– Vi gör en vanlig gynekologisk undersökning och ett vaginalt ultraljud. Det är lätt att ställa en diagnos eftersom myom är väl synliga på ultraljud. De flesta är små, 1–3 cm, men vissa kan växa till 10 cm eller mer i diameter.
Vad finns det för behandling?
– Vi kan gå in via slidan och hyvla bort myom vid blödningsproblem. Om det inte hjälper och kvinnan har fortsatt stora besvär, till exempel blödningsrubbningar eller trycksymtom, kan vi operera bort hela livmodern. Eftersom myom är ofarligt och krymper efter klimakteriet, opererar vi bara om livmodern är ordentligt förstorad och ger besvär.
– Dessutom finns så kallad embolisering, en mer avancerad teknik. Då går man in via ett stort kärl i ljumsken och täpper till de blodkärl som går till myomet, som då krymper. Då kan symtomen minska eller försvinna.
Det är Jonathans starka livsvilja som gjorde att han klarade av det stora myomet i magen, tror Jessica.
Myom är en vanlig och ofarlig muskelknuta. Men i extrema fall kan myom vara farligt, både för den drabbade kvinnan och ett ofött barn. Det är mamma Jessica väl medveten om.
– Ja, ett tag visste vi inte om vare sig Jonathan eller jag skulle överleva. Men turen var på vår sida!
Hemma hos familjen Holmberg-Fredriksson i Lysekil är det full rulle. I dagarna firade lilla Jonathan sin tvåårsdag med tre olika kalas. Snacka om att vara populär!
Och när Hemmets Journal hälsar på är det dags för tårta igen, till Jonathans stora förtjusning.
– Gladare och envisare barn finns nog inte, säger Jessica och kramar om sin lilla pojke. Men det är hans envishet som har hjälpt honom.
– I grund och botten är det lilla Jonathans förtjänst att han sitter här idag – ett starkare barn finns inte!
Jessica ser strålande glad ut när hon berättar historien om Jonathans kamp för sin överlevnad. Två gånger höll det på att gå riktigt illa på grund av myomet, muskelknutan utanpå livmodern, som växte med oroväckande hastighet.
Anade oråd
Men låt oss ta det hela från början. Jessica Holmberg och hennes sambo Rickard Fredriksson träffades 2003 och när de bestämde sig för att skaffa barn för tre år sedan tog det inte lång tid för Jessica att bli gravid. Två månader senare var graviditeten ett faktum.
Efter sju veckor började 29-åriga Jessica ana oråd. Hennes mage hade vuxit med rekordfart och hon var redan tvungen att köpa mammakläder! Barnmorska viftade däremot bort oron och sa att den stora magen berodde på svullna tarmar.
– Men jag kände på mig att något inte stod rätt till, så jag bokade tid för ultraljud på en privat klinik i Stenungsund, berättar Jessica. Där fick jag veta att min livmoder var lika stor som om jag hade varit i vecka 24. Däremot berodde det inte på tvillingar, som Rickard och jag först hade misstänkt.
– Läkaren skickade mig akut till sjukhuset eftersom han hade sett ett mycket stort myom utanpå livmodern. Det var så stort att de var osäkra på om det var cancer eller inte. Det är något som är mycket ovanligt, men risken finns alltid när ett myom växer så snabbt.
– Vi åkte hem och Rickard läste på internet om myom, vi hade aldrig hört talas om det förut.
För att utesluta att muskelknutan var farlig bestämde sig läkarna för att öppna upp Jessicas buk för att ta ett litet prov av myomet. Det var ett ingrepp som inte var utan risk för det lilla barnet.
Jessica bröt ihop när hon fick beskedet att de var tvungna att operera.
– Missfallsrisken var stor när de skulle öppna mig. Skulle bebisen överleva? Hade jag cancer? Jag var livrädd för operationen och trodde att jag inte skulle vakna upp igen om jag blev sövd.
– Rickard och jag gick som zombier den helgen, innan det var dags för operation på måndagen.
Ofarlig knuta
Ingreppet utfördes i graviditetsvecka 11 och en liten bit togs av myomet, som visade sig vara 17 x 10 centimeter stort. Redan samma eftermiddag kom provsvaret. Det var en ofarlig muskelknuta och glädjen var stor.
Nu följde en lång och nervös vecka – hade bebisen klarat ingreppet? Till slut gjordes ett ultraljud.
– Vilken lättnad det var att se Jonathans lilla tickande hjärta på skärmen, säger hon. Men det var ändå svårt att släppa nervositeten. Myomet växte i samma takt som Jonathan och i vecka 15 började jag få magsmärtor.
– Jag gick på täta kontroller och oron var stor. Magen var gigantisk och folk på stan stannade mig och frågade vilken dag jag var planerad att föda. De höll på att tappa hakan när jag sa att det var flera månader kvar! Och att det bara var halva magen som var bebis – resten var en enorm muskelknuta!
– I vecka 26 orkade inte min kropp med både Jonathan och det stora myomet längre. Då hade jag fått ont i ljumskarna och var sängliggande. Jag trodde att det var foglossning men insåg plötsligt att smärtan var värkar. Det var bara tre minuter mellan dem!
– På sjukhuset fick jag värkhämmande dropp men efter ett par dagar gick födseln inte att stoppa längre.
- Jag var orolig att pojken inte skulle orka med en vanlig förlossning, men han gnydde till och med direkt efter födseln. Jonathan hade några blåmärken, han hade nog blivit lite mörbultad på vägen ut, men såg annars ut att må bra.
Den lilla pojken var 38 centimeter lång och 1 116 gram tung. Själva myomet var vid det här laget 20 centimeter i diameter och satt fast runt större delen av livmoderns utsida.
En hemsk tid
Nu började Jonathans kamp för sin överlevnad, i en kuvös. Först efter tre långa dygn fick Jessica hålla i honom för första gången.
– Vilken underbar känsla det var att få ha Jonathan hud mot hud på min mage! minns hon. Men hans lungor var underutvecklade och när han var nio dagar fick han en svår infektion och pumpades full med antibiotika. – Plötsligt kunde Jonathan inte andas själv och lades i respirator. Han fick flera mediciner och nu tog en besvärlig svampinfektion över hans kropp. Han hade svårt att bilda blod och fick blodtransfusioner. Läkarna hörde dessutom blåsljud på hjärtat och hittade en förträngning på lungartären. Varje dag kom det nya diagnoser och bekymmer.
Jonathan vägde inte mer än drygt ett kilo när han föddes.
– Det var en hemsk tid och vi gick hela tiden på helspänn. Vad skulle hända härnäst?
Släkten ställde upp med mat, Jessicas föräldrar hämtade familjens tvätt och kom till sjukhuset nästan varje dag för att stötta. De hade närmare 10 mil att köra enkel väg. Även Rickards mamma och sambo hälsade ofta på och gav sitt stöd.
– Ja, det var ofattbart hur mycket alla ställde upp för oss, säger Jessica tacksamt. I 11 veckor var vi inlagda på sjukhuset innan vi äntligen kunde ta Jonathan med oss hem.
– Sedan hemkomsten har Jonathan blivit allt starkare. När han var fyra månader opererades han för ljumskbråck, men förutom det är han en pigg och frisk liten kille! Ja, förutom att han har astma – precis som sin mamma!
– Hans lungor är fortfarande omogna, så han medicinerar för det. På grund av det är hans extra infektionskänslig och drabbas av en hel del förkylningar. Fast det kommer att rätta till sig med tiden.
– Allt har gått över förväntan och vi är så otroligt tacksamma! Det känns nästan overkligt när jag sitter här och berättar om allt vi har varit med om. Men erfarenheterna har gjort oss till dem vi är i dag.
– Vi tar inget för givet längre utan varje framsteg som Jonathan gör gläds vi enormt åt. Till och med hans tvåårstrots tar vi tacksamt emot – det är ju tack vare hans stora envishet och styrka som han sitter här idag!
Vill ha fler barn
Efter förlossningen ville läkarna vänta för att se om myomet skulle krympa av sig själv. Jessica såg fortfarande ut som hon var gravid; innan graviditeten hade hon varit smal.
– När jag tryckte på buken kände jag tydligt myomet som var hårt som en sten, minns hon. Jag kunde inte sova på magen och var tvungen att fortsätta använda mina mammakläder, vilket kändes trist.
– Då jag lämnade ett blodprov på jourcentralen ett par månader senare frågade personalen mig när jag skulle föda. "Jonathan är ju redan född!" svarade jag.
För ett år sedan var det äntligen dags att operera bort myomet, som inte hade krympt enligt förväntan. Nu var oron stor igen. Skulle de lyckas få bort muskelknutan utan att tvingas ta bort hela livmodern?
– Jag vill absolut ha kvar min livmoder eftersom vi planerar att ha fler barn i framtiden. Men operationen gick bra och det var enklare än läkarna hade trott att ta bort hela myomet. Vilken lycka att vi kan skaffa fler barn!
Vi har pratat en lång stund och nu pockar Jonathan på uppmärksamhet. Först vill han laga pannkakor på sin leksaksspis och sedan leka med sina bilar.
Mamma och pappa är inte sena att busa på golvet med sin pojke. Det märks tydligt att pojken har ärvt sin mammas livsglädje.
– Ja, han är allt vårt lilla mirakel! skrattar Jessica.
Idag är Jonathan som vilken tvåårig pojke som helst och älskar att laga mat på sin lilla spis. Jessica har återvänt till jobbet som förskollärare och Jonathan går på dagis.
