Som yngre drömde Åsa om tre barn. - Nu är jag så innerligt tacksam över att ha två, säger Åsa och håller om Filip och Alicia.
Klockan var två på natten när Åsa slutligen kom hem till lägenheten i Svartbäcken i Uppsala, efter sitt skift som flygvärdinna. Och det har inte hunnit bli så mycket sömn eftersom de två barnen Filip, 3,5, och Alicia 2 år var ivriga att väcka sin mamma. Maken Sasha har redan gjort sig i ordning och gett sig iväg till jobbet på ett behandlingshem för ungdomar. Men Åsa klagar inte trots tröttheten:
– Visst är det en omställning. Jag har ju varit barnledig i fyra år och bara jobbat sen förra månaden. Men att komma hem till min familj ger mig ny energi.
Just idag stannar barnen hemma med mamma i stället för att lämnas på dagis eller hos mormor och morfar, som bor alldeles i närheten. Hemmets Journal är på besök och Filip och Alicia tycker det är jättespännande med fotografens kamera och stativ. Alicia är också den stora anledningen till vårt besök!
– Att hon alls finns till är ju en sorts mirakel, säger 33-åriga Åsa med en öm blick på sin lilla brunögda solstråle, som energiskt hänger storebror i hälarna.
– Hon föddes två månader för tidigt, vägde då bara 1,2 kilo och var 38 centimeter lång. Men nu följer hon viktkurvan för sin ålder.
Vid efterkontrollen
Ja, visst var Alicia mycket liten som nyfödd. Men det egentliga miraklet är att hon kom till världen trots att hennes mamma haft livmoderhalscancer. Åsa hade tur. På Uppsala Akademiska Sjukhus kvinnoklinik arbetar läkaren Pär Persson, som provade en ny operationsmetod. En metod, som låter kvinnan behålla sin livmoder.
– Pär är världens bästa doktor! utbrister Åsa, tacksamt.
– Jag hade visserligen redan ett barn när jag fick min diagnos. Självklart är det värre om man inte har något barn alls, men min stora dröm var ju att ha tre barn...
Åsa Milivojevic och jämnårige maken Sasha träffades i 20-årsåldern och gifte sig för fyra år sen i Venedig.
– Jag blev gravid med Filip och både graviditet och förlossning gick hur bra som helst. Vi var så lyckliga över vår lille son, som vägde nästan fyra och ett halvt kilo. Men vid en efterkontroll togs cellprov och det visade på cellförändringar. Jag reagerade inte så mycket på det. Jag hade inte haft några symtom och när man ammar kan ju hormonerna spela spratt. Men ett nytt prov visade också det på förändringar.
Åsa skickades nu på konisering, vilket innebär att en bit av livmodertappen tas bort för analys.
– Detta var i juni 2008. Snart blev jag uppringd och ombads infinna mig på sjukhuset dagen därpå. Och det var då jag förstod att jag hade cancer.
Den natten blev ångestfull för Åsa och Sasha. Hade cancern hunnit sprida sig? Skulle Åsa inte kunna få fler barn?
– Jag fick träffa doktor Persson och tog faktiskt beskedet rätt lugnt, för jag kan behålla sinnesnärvaron i skarpt läge. Sen visade en magnetröntgen att tumören var 1.2 till 1.4 centimeter och att det inte syntes någon spridning. Men jag måste genast opereras och mådde väldigt dåligt över att livmodern skulle tas bort. Det kändes som ett slags angrepp mot min kvinnlighet!
Ny metod
På morgonen innan hon skulle läggas in ringde Åsa läkaren för att få veta mer:
– Var det verkligen nödvändigt att ta bort hela livmodern? "Nej, kanske inte", blev svaret. Doktorn berättade om metoden, som innebär att kvinnans livmoder får vara kvar och att man syr ihop det som återstår av livmoderhalsen med ett band, så kallat cerclage.
Två läkare i Sverige hade erfarenhet av detta, men båda var på semester.
– Då erbjöd sig doktor Persson att själv operera mig från buken, i kombination med en teknik som sparar nerverna till urinvägarna. Det hade han inte gjort förr. Jag frågade vad det värsta var som kunde hända? Och fick beskedet, att om en analys av lymfkörtlarna under pågående operation visade på spridning, måste han ta livmodern i alla fall. "Prova, du!" sa jag. Sasha stöttade mig och valet kändes självklart.
Nästa dag opererades Åsa av Pär Persson, som också hade en annan erfaren kirurg med sig. Snittet lades vågrätt på buken och tumören, större delen av livmodertappen, lymfkörtlarna och en del vävnad omkring togs bort, varpå det som var kvar av tappen syddes ihop.
– När jag vaknade efteråt frågade jag genast sköterskan om livmodern var kvar. Ja visst, var den det!
Någon efterbehandling behövdes inte och jag har också klarat mig från urininkontinens. Jag går fortfarande på täta kontroller och är inte särskilt nervös för återfall. Men samtidigt blir jag ju väldigt lättad när provsvaren är helt normala.
Det skulle bli lite svårare för Åsa att bli gravid igen. Men ett halvår senare förstod hon att så ändå var fallet.
– Ja, vi var på semester i Thailand när jag började känna ett rent vansinnigt sug efter fruktsallad. Precis som jag känt med Filip...
Hämtade sig snabbt
Graviditeten var besvärligare än den första och Åsa fick flera blödningar. I vecka 28 gick fostervattnet, två och en halv månad tidigare än beräknat. En vanlig komplikation efter operationen Åsa haft.
– Jag lades in för sängläge, men snart började värkarbetet och det blev nödvändigt med kejsarsnitt. Den 17:e juli föddes vår Alicia! – Det blev kuvös på direkten. Där visade hon gott gry och blev jätteilsken när de tagit bort andningshjälpen och ville sätta tillbaka den, så då slapp hon den. Efter en vecka på neonatalintensiven flyttades både mor och dotter till samvården. – Det fanns bara en väg. Framåt. När vi kom hem i augusti hade Alicia gått upp ett kilo. Visst vill Åsa fortfarande ha ett tredje barn. – Men så blir det inte. Vem vet, då kanske vattnet går i vecka 22. Och vi har ju nu två älsklingar, en av varje sort!
Efter en vecka fick Alicia lämna kuvösen och istället få värme och närhet hos Åsa genom den så kallade kängurumetoden, där barnet får vara hud mot hud med mamman dygnet runt.
