Läkarens kommentar: Snabb behandling är avgörande!
| Magnus Thorén är neurolog och biträdande överläkare på Karolinska sjukhuset i Solna. Här svarar han på våra frågor om stroke.
Vad är en stroke? – Stroke är plötsliga symtom som talsvårigheter, känselbortfall, förlamning och nedsatt synförmåga. Orsaken är i 85 procent av fallen en hjärninfarkt, det vill säga en blodpropp i något av hjärnans blodkärl. Övriga fall beror på hjärnblödning. – Syretillförseln hämmas i det drabbade området, nervcellerna kan dö och hjärnan få en skada. Då blir symtomen kvarstående. |
 |
Hur många drabbas varje år?
– 30 000 personer, lika många män som kvinnor. Medelåldern är 75 år, för männen något yngre. Dessutom får 8 000 personer en TIA, transitorisk ischemisk attack, som är övergående symtom och ett förebud för stroke. Stroke är vanligaste orsaken till neurologiskt handikapp hos vuxna.
Hur många dör respektive får svåra handikapp?
– Cirka 10 procent dör inom en vecka och ytterligare 10 procent inom tre månader. 20-25 procent blir så handikappade att de behöver hjälp för att klara sin vardag. Risken att dö eller bli svårt handikappad ökar med infarktens storlek.
Vilka är riskfaktorerna för propp respektive blödning?
– För propp högt blodtryck, tobaksrökning, höga blodfetter, diabetes, förmaksflimmer (en rytmrubbning på hjärtat) och förträngningar i halsens blodkärl.
– När det gäller blödningar är bilden mera oklar. För den vanligaste typen av hjärnblödning är högt blodtryck största riskfaktorn.
Varför är det så viktigt med snabb behandling?
– Då ökar ju våra möjligheter att begränsa skadan efter proppen. För varje minut under en stroke dör två miljoner nervceller i hjärnan. Eller 12 kilometer nervtrådar, som aldrig kan återställas.
– Patienten måste också först röntgas med datortomografi för att vi ska kunna utesluta hjärnblödning. I de fallen är behandlingsmöjligheterna begränsade.
Hur ser ni på den nya metoden att dra ut proppen?
– Större studier saknas ännu, men den är lovande! Man går in i kärlet via ljumsken hela vägen upp till hjärnan med en kateter. I andra änden sitter ett litet instrument som man fångar upp proppen med. Det kan se ut som en liten korkskruv men är oftare en stent, ett litet tubformat metallnät som blodproppen fastnar i.
– Förra året gjorde vi 75 sådana operationer. Trombektomi, som metoden heter, betyder "ta bort proppen" och har varit i bruk i Sverige de senaste åren. Men i början handlade det mest om att ta bort proppar ur lungor och hjärta.
Är operationen riskfylld?
– Kärlväggen kan skadas eller gå sönder, men det är mycket ovanligt
Vilka patienter kommer i fråga?
– För det första måste man hinna in till ett stort universitetssjukhus där metoden praktiseras. Sen avgör patientens historia. Står han/hon redan på blodförtunnande läkemedel kan vi inte lösa upp proppen med trombolys (se nedan). Då talar det för operation. Vidare är proppar olika stora, sätter sig på olika ställen och orsakar olika stora skador.
– Trombektomi används oftare efter en stor stroke med allvarliga symtom.
Vad kan ni annars göra för att begränsa hjärnskador?
– Trombolys är vanligast och har bra effekt. Då löser man upp proppen med kraftigt blodförtunnande läkemedel. Med trombolys har man högst fyra och en halv timme på sig efter stroken. Dröjer det längre tycks risken öka för en hjärnblödning, samtidigt som chansen att begränsa skadan minskar. När vi opererar har vi mer tid på oss, kanske sju-åtta timmar. Men resultatet är svårare att förutsäga. Åter igen: ju snabbare desto bättre!
– Idag testas också kylbehandling. Hos en nedkyld patient minskas ämnesomsättningen och hjärnan skonas.
Det verkar som man ska ha viss tur för att kunna få bästa behandlingen?
– Ja, geografin är viktig. Trombolys ska kunna ges på alla akutsjukhus, men tyvärr kan man inte få det i akutambulans eftersom hjärnan ska röntgas först. Den utrustningen får inte plats i ambulansen!
– Snabba transporter är viktigt inom strokevården. Kanske borde man satsa på ett antal stora centra, som behärskar alla typer av behandlingar och dit alla kan komma inom rimlig tid.
- Stroken har lärt mig att stanna och tänka efter vad livet är till för, säger Ann-Cathrine Olsson Nyström
Hemmets Journal ringer på dörren – och står strax öga mot öga med ett levande bevis på den medicinska utvecklingen! För drygt ett år sen låg 56-åriga Ann-Cathrine Olsson Nyström utslagen på sin arbetsplats. Förlamad i ena sidan, stum, halvblind och döv, drabbad av en rejäl stroke i form av en propp i hjärnan.
Men nu möts vi av en blond, ungdomlig, pigg dam med glada ögon. Av stroken märks faktiskt inte ett spår.
– Sviterna sitter inuti. Jag är känslig mot stress och fortfarande väldigt trött i huvudet.
– Men det går åt rätt håll, säger Anki, som hon helst vill kallas.
Hon arbetar som administratör vid universitetet i Frescati utanför Stockholm och blev ihop med maken Staffan redan i 16-årsåldern, hemma i Flen. Nu är Staffan professor och pendlar mellan Uppsala universitet och hemmet i Stockholm, där också yngste sonen Anton, 24, dimper ned mellan långresorna. Äldste sonen, 32-årige Andreas, bor i London.
Familjens lägenhet ligger helt nära universitetet, så Anki promenerar varje dag till och från jobbet. Nu har hon precis kommit hem och visar oss in i köket som har utsikt över grönskande trädkronor.
– Att prata samtidigt som jag gör något med händerna är lite jobbigt numera, säger hon medan hon lägger kaffepulver i ett filter.
– Men allt kunde gått hur illa som helst. Det är aldrig fel med lite tur!
Förstod allvaret
Det var en helt vanlig arbetsdag i slutet av april förra året och Anki jobbade sent.
– Jag satt ensam i mitt arbetsrum och klockan var omkring 17.00. Mobilen ringde, jag tog telefonen, men kunde inte prata. Sen sa det pang och jag låg plötsligt på golvet. Vänstra delen av kroppen var borta. Jag såg inget på ena ögat och var både döv och stum...
Dörren till arbetsrummet stod öppen och därför noterade en passerande kollega att Anki låg på golvet.
– Hon trodde jag tappat något. Men strax vände hon tillbaka och såg att jag var sned i ansiktet. Att prata med mig gick bara inte. Då ringde hon omedelbart efter ambulans medan en annan kollega lyckades få tag i Staffan. Han var som tur var i närheten och kom hem samtidigt med ambulansen. Efter bara några minuter befann vi oss på rätt ställe, Karolinska sjukhuset i Solna.
Väl inne på neuroakuten röntgades Anki med datortomografi.
– Läkarna måste ju utesluta blödning i stället för propp, vilket är avgörande för behandlingen. De sa att jag fått en stroke och sen minns jag inte mycket förrän allt var över.
Snabb operation
Ankis propp togs bort med en kateter som stacks in i ena ljumsken och sedan följde kärlet ända upp i hjärnan. I andra änden av katetern satt en liten "korkskruv" och med den fångade kirurgen upp proppen och drog ut den samma väg.
– Jag vaknade upp till en leende kirurg som bad mig lyfta på vänsterbenet och det for upp som ett spjut. Det var som i Bibeln: "Ta din säng och gå!" Dessutom kunde jag prata, om än sluddrigt.
Ju snabbare en strokedrabbad kommer under behandling, desto större chans att begränsa skadorna. För Anki dröjde det högst två timmar innan hon låg på operationsbordet.
– Man får alltid en skada i hjärnan efter en propp. Men mitt ärr är så litet det kan vara efter omständigheterna.
Det blev ändå 14 dagar på sjukhuset eftersom Anki också fick småproppar i njurarna. Trots propplösande läkemedel är nu halva kapaciteten i ena njuren borta.
– Det kan jag leva med, konstaterar hon lugnt.
– Jag är synad in i minsta vrå av kroppen och har fått hjälp av sjukgymnast, logoped, kurator, arbetsterapeut och många fler. De var alla hänförda över hur pass bra jag var och nu räcker det med kontroller hos husläkare och företagshälsovård.
– Jag får inte slå mig så jag blöder, eftersom jag tar blodförtunnande medicin mot nya proppar. Men jag sköter mig genom att äta rätt och motionera, som stavgång tillsammans med Staffan. Och jag känner en djup tacksamhet. Min dörr stod öppen på jobbet, jag hamnade på Karolinska och jag fick ett snabbt omhändertagande. Dessutom har jag haft stort stöd från familjen, kollegor och vänner.
Familjens oro
Varför råkade just Anki ut för en stroke? Jo, sannolikt för att hon har hjärtflimmer.
– Jag föddes med hål mellan förmaken och opererades i 18-årsåldern. Då började också flimret, som jag känner av bara när jag vilar. Hjärtflimmer är ju en känd "proppmakare". Men jag har alltid haft lågt blodtryck och alltid levt sunt, så jag trodde jag var på den säkra sidan. Jag fick inte en någon förvarning i form av en TIA-attack, ett förstadium till stroke.
För maken Staffan och sönerna var det förstås mycket oroligt innan de visste att Anki skulle klara sig och utan alltför stora men. – Det är så dramatiskt med en stroke. Men det slutade i solsken, som Staffan kommenterar det. – Jag satt på en buss inne i Stockholm när Ankis kollega ringde, så jag hann följa med i ambulansen till sjukhuset. Läkarna ville ha mitt godkännande av operationen och det var ett tufft och avgörande beslut, men jag litade på deras bedömning
Det var ett chockartat besked för maken Staffan och sonen Anton att Anki fått en stroke. Idag är alla tacksamma att utgången blev så lycklig.
Anki minns också väl Staffans och Antons oro:
– Anton var nog rädd att jag skulle bli personlighetsförändrad. Jag är positiv och envis av mig, men första tiden efter operationen kunde jag gråta hela dagarna. Tårarna bara forsade. Det är vanligt hos strokedrabbade, och med antidepressiv medicin gick det över. Nu jobbar jag än så länge bara halvtid på grund av att jag är stresskänslig och hjärntrött. Jag brukar få betala nästa dag om jag varit för aktiv dagen innan!
På kryssning
Men många trevligheter väntar runt hörnet för Anki, som en sorts kompensation för det mörka året 2010.
– Staffan har bokat en kryssning på Medelhavet och vi ska gå i land i Barcelona och Rom bland annat. Förra året vägrade jag röra mig utom räckhåll för Karolinska sjukhuset. Men när jag fick veta att fartyget har helikopterplatta ombord gav jag klartecken, skrattar hon.
– Har jag lärt mig något är det att stanna upp och fråga mig vad livet är till för. Ett av svaren är att inte springa förbi träden när de står i blomning...
