
Britt Jansson, 56, strålar av hälsa. -- Jag har fått tillbaka mig själv igen, säger hon glatt.
Tröttheten var det värsta. Jag orkade ingenting, knappt ens tänka, säger Britt Jansson.
Hon minns tiden innan hon fick sin diagnos som en enda tung, förlamande dimma.
Men kanske var det inte så konstigt att hon var så utmattad och kraftlös, tänkte hon. Hon var trots allt ganska nybliven småbarnsmamma och med sina 45 år inte helt ung.
– Vi hade adopterat en liten flicka, Rishika, från Indien året innan och hon var bara fyra månader när vi, min man Bengt och jag, hämtade hem henne.
– Jag var mammaledig ett och ett halvt år, men jag jobbade en dag i veckan och då var Bengt hemma med henne. Det var väldigt fint, för på det sättet byggde de upp ett bra pappa-barnförhållande redan från början.
– Men jag blev bara tröttare och tröttare. Inte förrän jag kom till vårdcentralen fick jag förklaringen. Min sköldkörtel gick på lågvarv. När jag till slut fick medicin vaknade jag långsamt "till liv" igen. Men inte helt och hållet.
Vägrade ge upp
Britt och hennes lilla familj bor i idylliska Skälderviken i nordvästra Skåne. Villan har de själva ritat. Här finns stora, öppna ytor med plats för många vänner. Utanför fönstren leder en stenlagd gång ut mot ett litet lusthus, som nu, på vintern, tyst hukar under ett lätt snöfall.
Britt, som blivit 56 år, är kundrådgivare på Fonus i Helsingborg, ett arbete som till stora delar speglar hennes personlighet. I mötet med människor i sorg är hennes empati och närvaro äkta. Den privata Britt är också varm och öppen men helt naturligt lite mer lättsam och sprallig, som när hon släpper loss tillsammans med dottern hemma i soffan.
Rishika är en söt och kramgo tolvåring med vackra mörkbruna ögon. Hon är född med en förlossningsskada, som gör att hon inte är lika snabb i benen som sina jämnåriga och hon måste använda rullstol om hon ska ta sig längre sträckor. Men hon är kvick i tanken och härligt rapp i dialogen. Britt har alltid drömt om att en dag bli mamma. En dröm hon envist vägrat ge upp. – Jag har haft stora problem med cellförändringar och opererats flera gånger tills det bara blev en liten bit av en äggstock kvar, berättar hon.
Vi tänder levande ljus för det nya året. Britt och dottern Rishika, 12 år.
– När Bengt och jag träffades var jag redan 37 år och den kvarvarande biten äggstock i så dåligt skick, att vi inte lyckades få barn trots ett par försök med provrörsbefruktning. Jag tror också att min sköldkörtelsjukdom antagligen låg latent då och gjorde det ännu svårare för mig att bli gravid.
– Istället bestämde vi oss för att försöka adoptera, helst ett så litet barn som möjligt. Och i maj 1999 fick vi veta att vi blivit föräldrar till en indisk flicka. Det var underbart!
Huden extremt torr
När Rishika var runt ett och ett halvt år började Britt få märkliga symtom. Hon blev allt tröttare och huden, speciellt i ansiktet, kändes extremt torr. Hon drabbades av oförklarliga koncentrationssvårigheter, sov mycket dåligt och stresståligheten sjönk markant. Hon kunde brusa upp för nästan ingenting. Varken Britt eller hennes man förstod vad det var för mystiskt som hände.
Britt bokade tid på vårdcentralen. Något var riktigt fel. Och det gick inte längre att skylla på livet som småbarnsmamma.
– Proverna min husdoktor tog visade klart att jag hade drabbats av hypothyreos, för låg ämnesomsättning. Den vanligaste behandlingen är läkemedlet Levaxin, och efter en tid kändes det också bättre. Jag började med 50 mikrogram, men sedan höjdes det till 100 mikrogram, en kapsel varje morgon.
– Men riktigt bra blev jag aldrig, symtomen hängde kvar, om än i lättare form. Men så för några månader sedan träffade jag en hälsoterapeut, som rekommenderade mig att komplettera Levaxintabletterna med en kur med torkad svinsköldkörtel , Thyrotaxin, plus Q-10, zink, B12 och D-vitamin.
– Det kändes kanske som om det vände litet även om jag ändå hade kvar en del symtom, som mycket besvärande vallningar och sömnsvårigheter.
– "Det är något man får leva med vid dina år" var det besked min husdoktor hade när jag beklagade mig.
Var underbehandlad
Men Britt är inte den som ger sig i första taget. När hon för en tid sedan lämnade nya blodprover på vårdcentralen, visade det sig att det så kallade TSH-värdet nu ökat!
– Mina ganska normala 4,2 hade nu gått upp till 7,6. Det var därför symtomen inte gav med sig. Men genom en sköldkörtelspecialist fick jag rådet att gå tillbaka till min husläkare för att justera Levaxindosen. Jag var helt enkelt underbehandlad!
Under hösten har Britt börjat ta en högre dos Levaxin, 125 mikrogram.
– Nu har det äntligen vänt på allvar! Jag sover bra, vallningarna har minskat till nästan ingenting och min koncentration är mycket bättre.
– Jag känner mig jätteglad och är piggare än på många, många år. Tänk att det var så enkelt!
