Mona kämpade med extrem blyghet: Dansen hjälpte mig till ett rikare liv

Att växa upp och vara extremt blyg är som att ständigt stå vid sidan av livet. För Mona Granquist, som idag är 50 år och diagnostiserad med högfungerande autism, präglades barndomen i Halmstad av en känsla av ­utanförskap.

– Jag och min tvillingsyster Carina var alltid de tysta och tillbakadragna i skolan. På rasterna stod vi ofta och tittade på när de andra lekte. Vi ville vara med, men visste inte hur vi skulle göra, berättar Mona.

Läs även: Äldreboendet bytte medicin mot meditation: ”Med Muis yoga sover alla bättre”

Lärarna gjorde få försök att hjälpa systrarna in i gemenskapen och deras blyghet blev ett hinder genom hela skoltiden. På gymnasiet valde Mona och Carina olika ­utbildningar för att bryta mönstret av att alltid ses som en enhet. Men när Mona ville göra praktik på ett bageri för att hon drömde om att bli konditor, blev det inte så.

– Handläggaren sa att jag frågade och pratade för lite så hon valde någon annan istället. Det var så sorgligt att få sin dröm krossad.

Stannade hemma när andra åkte utomlands

Istället gick Mona en tvåårig storköksutbildning, men att arbeta i storkök var inte alls vad Mona längtade efter. Hon ville jobba med något kreativt, eller kanske bli expedit i en klädaffär. Men det var förstås omöjligt för en ”sådan som hon”, tänkte hon. Och när ­andra i hennes ålder åkte ­utomlands, blev au pairer och såg världen, stannade Mona hemma.

– Jag hade jättedåligt självförtroende och var ledsen och frustrerad över allt som jag missade.

Vändpunkten kom oväntat, när systern föreslog att de skulle lära sig att dansa till dansbandsmusik.

– De första gångerna blev jag jätteledsen för att jag inte blev uppbjuden. Men så kom jag på att om jag ställde mig nära ingången till dansbanan ökade chansen. Och det fungerade!

Mötte sin man på dansgolvet

Dansen blev en trygg plats där Mona vågade utmana sin blyghet. Hon lärde sig inte bara dansstegen utan även att ta mera plats. Det var också på dansbanan hon mötte sin ­blivande man, Linné.

– Han ville lära mig dansa och gav sig inte. Själv tävlade han i bugg. Han är min raka motsats och pratar med vem som helst. Hans envishet hjälpte mig att våga ta för mig lite mer.

Läs även: Daniel mobbades för sin dyslexi – nu hjälper han andra: ”En viktig kamp”

Tack vare Linnés stöd tog Mona mod till sig och började studera på Komvux, något hon aldrig trott var möjligt. Hon läste in en rad ämnen och växte som människa.

Idag arbetar hon halvtid på Hallands Militärhistoriska museum, där hon tar emot ­besökare i kassan.

– Jag trivs och har en fantastisk arbetsgivare. Och kan till och med skämta lite med besökarna utan att det känns jobbigt.
Hon är också aktiv i Ångestförbundet, där hon före­läser om psykisk ohälsa.

Skapar kontakt med humor

– Förr kunde jag vara nervös i månader när jag skulle prata inför andra. Nu går det mycket bättre. När jag väl börjar ­inser jag att jag klarar det och det känns mer och mer naturligt.

Läs även: Michael Mosley tipsar: 7 enkla saker som kan förändra ditt liv

Mona ser sin humor som en viktig del av hur hon har hanterat sin blyghet och ångest.

– Jag gillar att få andra att skratta. Ju mer jag inser att jag faktiskt kan vara social, desto mer försöker jag använda humorn för att skapa kontakt.

– Det har varit en lång resa och jag är stolt över hur långt jag har kommit.