En ablation är skonsam och ger mycket bra resultat
Anders Englund är docent i kardiologi och arbetar som läkare och VD för Arrhythmia Center vid Södersjukhuset i Stockholm. Här svarar han på våra frågor om förmaksflimmer och olika behandlingsformer:
Vad är förmaksflimmer?
– Det är den vanligaste rytmrubbningen i hjärtat och innebär att det uppstått ett "elektriskt kaos" i hjärtats förmak. Normalt skapas hjärtrytmen i den så kallade sinusknutan, som sitter högst upp i höger förmak. Men vid förmaksflimmer tar andra områden över rytmen, hjärtat börjar skena och slå hårt och oregelbundet.
– Det finns tre typer av förmaksflimmer: korta attacker som kan pågå från några minuter upp till timmar, ihållande attacker som varar i timmar eller dagar och kroniskt flimmer där det inte går att få tillbaka normal rytm, ens med mediciner.
Hur vanligt är det med sådana besvär?– Man beräknar att omkring 150 000 svenskar lider av förmaksflimmer. Sjukdomen ökar med åldern, men även många unga drabbas.
Orsak till förmaksflimmer?– Det är tyvärr till stora delar okänt, men det finns flera riskfaktorer, till exempel högt blodtryck, hjärtsvikt, sjukdom i hjärtklaffarna och rubbningar i hormonbalansen. Men i många fall finns ingen synbar förklaring.
Vilka är symtomen?– Ibland ger förmaksflimmer inga eller mycket lindriga symtom, framför allt vid korta attacker. Vanliga symtom är annars hjärtklappning, andnöd, tryck i bröstet, yrsel, trötthet, nedsatt kondition och allmänt nedsatt välbefinnande.
– Om hjärtat slår för fort under längre tid kan kamrarna förstoras och hjärtats pumpförmåga försämras. Hjärtsvikt kan uppträda, med ökad vätskeansamling i kroppen, andnöd i både vila och ansträngning, illamående, magont och dålig aptit.
– En allvarlig komplikation är om det i hjärtat bildas proppar som pumpas ut i kroppen och stänger av blodtillförseln till något organ. Drabbar det ett kärl i hjärtat kan det orsaka en stroke som i sin tur kan ge förlamningar, talrubbningar och andra symptom.
Hur farligt är förmaksflimmer?– Det finns studier som visar att risken att dö i förtid är klart förhöjd. Orsaken är inte känd, men förklaras delvis av ökad förekomst av hjärtsvikt, stroke och hjärtstillestånd.
Hur ställs diagnos?– Misstänker man förmaksflimmer bör man boka tid hos läkare för att berätta hur och när besvären uppstår och vilka symtom som finns med i bilden. Det är då viktigt att även berätta om det finns andra sjukdomar som kan ha samband med flimret, till exempel störningar i sköldkörteln, hög blodtryck eller klaffel.
– Oftast gör läkaren sedan en utredning med EKG, laboratorieprover, ultraljud, arbetsprov och bandspelar-EKG.
Vilka behandlingar finns det?– Först och främst testar man läkemedel för att normalisera hjärtrytmen. En annan behandlingsform är elkonvertering, då patienten sövs och får en elektrisk stöt, så kallad defibrillering, över bröstkorgen så hjärtrytmen återställs.
– I mycket svåra fall kan man dessutom göra en mer omfattande operation, men sedan ett antal år tillbaka blir det allt vanligare med en så kallad kateterburen ablation. Då går man in med en elektrisk kateter från patientens ljumske upp till hjärtat. Det är vanligtvis ett relativt smärtfritt ingrepp. Och patienten, som hela tiden är vaken, får både smärtstillande och lugnande läkemedel före behandlingen.
– Väl framme i hjärtat isolerar man lungvenerna från förmaket med hjälp av värme. Minst sju-åtta av tio patienter blir besvärsfria, men det är inte ovanligt att fler än ett ingrepp behövs för att nå ett fullgott resultat. I minst nio av tio fall räcker det för att ta bort problemet med förmaksflimmer och det är ytterst sällsynt att besvären kommer tillbaka.
– Samtidigt är det ett betydligt mer skonsamt ingrepp än vid en operation, då man måste öppna bröstkorgen. En annan fördel är att de flesta behandlade efter en övergångsperiod kan börja leva helt utan mediciner. Men under fyra-fem månader kring själva ablationen måste man äta blodförtunnande medicin för att minska riskerna för stroke.
Vilken forskning pågår om förmaksflimmer?– När det gäller ablationer görs mycket forskning kring hur denna skall kunna skräddarsys så att ännu bättre resultat uppnås. Sedan forskas mycket kring nya läkemedel mot flimmer. Det har tyvärr varit svårt att hitta nya bra mediciner och några nya riktigt effektiva läkemedel verkar inte komma inom den närmaste femårsperioden.
Nu är det full rulle hemma hos Ewa Malm när barnbarnen Filip, 1,5 år, och Emelie, 4, är på besök.
– När hjärtat krånglade var jag alltid så nervös för att få ett anfall om jag ansträngde mig, säger hon.
Skymningen har börjat falla i den lilla halländska fiskebyn Glommen. Ewa Malm sitter hemma i köket och läser godnattsaga för barnbarnen Filip, 1,5 år, och Emelie, 4, som tillsammans med sina föräldrar är på tillfälligt besök.
Ewa och hennes sambo Arne Andersson känner stor förväntan och glädje inför helgerna. Efter Ewas hjärtproblem vågar de nu hoppas på en lugn och trivsam jul.
– Innan var det lite kämpigt. Mitt hjärta krånglade och det var något som födde känslor av obehag, trots att jag samtidigt har haft en makalös tur som nära nog alltid varit omgiven av vård-kunniga.
Både Ewa och Arne arbetar sedan många år tillbaka inom sjukvården, Ewa som undersköterska, Arne som sjuksköterska. När de flyttade söderut från Gästriktland till Halland för fem år sedan fick Ewa arbete på medicinkliniken vid sjukhuset i Varberg, medan Arne började jobba i Falkenberg.
– Vi stortrivs verkligen här nere, berättar Ewa.
– Vi har fantastiska arbetskamrater och vänner och bor helt perfekt, bara några minuters väg från Västerhavet med salta bad, promenadvägar och naturreservat. Samtidigt har vi nära till flera städer längs med kusten.
Alldeles vimmelkantig
Efter några fina år i Halland började problemen komma. Ewa minns hur det kändes första gången hon drabbades av hjärtflimmer.
– Det var en januaridag 2009. Jag var på jobbet där det som vanligt var stressigt och mycket att göra. Så plötsligt, helt utan förvarning, blev jag alldeles vimmelkantig, andfådd och kraftlös i hela kroppen, jag tror faktiskt att jag till och med tuppade av en stund.
Ewas arbetskamraterna reagerade blixtsnabbt! De placerade Ewa i en säng och en av sköterskorna rusade efter EKG-utrustningen.
– Efter lite drygt en halvtimme började yrseln äntligen sakta ge vika, minns Ewa.
När en läkare sedan granskade EKG-kurvan kunde han konstatera att Ewa hade drabbats av hjärtflimmer, hennes hjärtrytm hade tillfälligt råkat i kaos. Läkaren rekommenderade henne att söka vidare hjälp vid vårdcentralen.
– Dagen efter hade jag ont i huvudet och var väldigt trött, men sköt upp det här med vårdcentralen. Jag hoppades att jag bara råkat ut för något tillfälligt.
Men det var det inte.
– Jag fick fler nya, mindre attacker, som varade en kvart-tjugo minuter. Men jag hade en makalös tur, det hände alltid på jobbet, så arbetskamrater fanns som stöd, de höll noga koll på mig. Och det gick alltid över efter en stund, det visste jag ju nu.
Efter drygt ett år kom ett betydligt allvarligare anfall.
– Den gången var jag hemma och kände långt i förväg att något var alldeles galet. Tack och lov var också Arne hemma och när han mätte mitt blodtryck beslöt han att larma ambulans och så fick jag åka till "jobbet" på min lediga dag.
Så fortsatte flimret att komma och gå, ibland med små, ibland med större attacker.
– Det präglade hela min tillvaro, jag blev rädd och osäker. Ängslig för att jag skulle få ett anfall när jag körde bil till och från jobbet, eller nervös för att starta ett anfall om jag ansträngde mig. Jag vågade knappt gå ut och promenera längre. Jag kände mig väldigt ångestfylld.
Brände bort orsaken
Ewa gick igenom flera olika undersökningar hos sjukhusets kardiolog – hjärtspecialist – och låg emellanåt inlagd. Samtidigt fick hon en medicin som skulle motverka nya anfall. Men den gav biverkningar.
– Istället fick jag gå uppkopplad till en bandspelare som avlyssnade hjärtat dygnet runt och det visade att jag hade faktiskt hade återkommande men oregelbundna flimmerattacker, ibland svaga, ibland starkare.
Det var då Ewas hjärtspecialist kom med ett gott råd.
– Hon berättade att det finns en behandling mot hjärtflimmer som kallas kateterablation. Då bränner man bort själva orsaken till flimret inne i hjärtat och i de flesta fall blir patienten sedan helt besvärsfri.
Den typen av behandling ges bland annat vid Arrhythmia Center på Södersjukhuset i Stockholm och kardiologen lovade skicka en remiss, om nu Ewa var beredd att testa en sådan behandling för sitt trilskande hjärta.
– Det tog inte lång tid att besluta att tacka ja.
Det tog tre månader innan Ewa fick tid för ablation. Under månaden före ingreppet måste hon medicinera med Waran, ett blodförtunnande läkemedel, för att minska risken för eventuella blodproppar.
– Veckan före midsommar blev det dags att åka till Södersjukhuset. Arne följde med, det kändes lugnande att slippa resa ensam. Det är klart att jag kände mig pirrig inför det helt okända som väntade, berättar Ewa.
Efter en första inledande undersökningsdag blev Ewa utskriven till morgonen efter. Då påbörjade läkarna själva ingreppet och Ewa fick ligga kvar på sjukhuset följande natt.
– Jag hade verkligen inte behövt vara minsta nervös, trots att jag inte var sövd, jag blev så otroligt väl omhändertagen. Hela tiden fanns proffsig personal som förklarade vad som hände och vad som väntade och det kändes proffsigt och lugnande.
– Det enda jobbiga var att jag var tvungen ligga blickstilla flera timmar efter själva ablationen, som i sig i stort sett var smärtfri. Men låg jag inte stilla riskerade jag att börja må dåligt.
På tredje dagen blev det hemresa igen och sedan ytterligare tre månaders medicinering med blodförtunnande medel.
– Inte en endaste gång sedan ingreppet har jag känt av något hjärtflimmer och ingen kan vara lyckligare än jag över det, jublar Ewa.
– Det är underbart att ha fått styr på hjärtat igen.
– Jag är väl inte heller särskilt olycklig över just det, faller Arne in. Det var en ganska jobbig tid när Ewa aldrig visste hur hon skulle må närmaste timmen.
– Nu vågar vi tro på en lugn och glad jul, säger Ewa.
– Det var en ganska jobbig tid när Ewa inte visste hur hon skulle må närmaste timmen, säger maken Arne.
Så tillägger Ewa att tiden som gått ändå inte bara varit av ondo.
– Dels har jag fått uppleva ett helt otroligt stöd av mina arbetskamrater, dels tror jag att jag blivit mer uppmärksam på hur man ska få patienterna att må så gott som möjligt. Nu har jag själv fått testa hur det är att vara sjuk och beroende av omvårdnad.
