Därför är treårsåldern extra utmanande – så kan du stötta barnet 

”Du får inte klättra på räcket. Var snäll och sitt på rumpan när du äter. Nej, man kan inte åka på soffkuddar nerför trappan.” Hör du också dig själv komma med sådana här frekventa invändningar? Då har du nog en treåring hemma. Ett barn i treårsåldern kan kännas gränstestande och trotsigt i sitt beteende, men det som faktiskt står på spel handlar varken om att sätta sig upp mot föräldrarna eller om att barnet inte lyssnar – det handlar om att barnet utvecklar sitt jag.

Barn och föräldrar

Läs även: 7 klassiska utmaningar vid läggdags: Så tacklar du dem kärleksfullt

Inte bara en fas som ska klaras av

– Det som vuxna kan komma att kalla trotsåldern, kallar vi ju så eftersom det är en så utmanande ålder. Det är en period då föräldrar kan uppleva ett lite utåtagerande och besvärligt barn, som vi plötsligt har svårt att få att rätta in sig, och det kan kännas nära till hands att jämföra det med andra tuffa utvecklingsperioder och kalla det trendiga begrepp som ”threenager” eller ”preteens”. Men när vi gör det, tappar vi blicken för vad som egentligen händer och hur vi stöttar och förstår barnet, säger Charlotte Diamant, barnpsykolog.

När treårsåldern kan kännas tuff beror det nämligen på att det händer otroligt mycket i barnet – och på att det faktiskt också kräver förståelse och utveckling av oss som föräldrar. Det första steget på den vuxnas utvecklingstrappa är att inte börja tänka i fack kring treåringens utveckling.

– Vi kommer så lätt att tänka i fack för att vi bättre ska kunna stå ut med det. ”Hon är också bara i trotsåldern, hon är också bara tonåring”. Vi behöver en förklaring som säger oss att det här lite svåra som vi upplever är under en period och att det går över igen. Men det förklarar faktiskt sällan särskilt väl vad som pågår. Det treåriga barnet utvecklas på så många områden och lär sig så mycket nytt om sig själv och den värld det ingår i. Självklart finns det inte en enda förklaring till vad som pågår eller en enda förklaring till att barnet reagerar, säger Elise H. Winther, privat barnsjuksköterska och familjerådgivare.

Vi gör det naturligtvis varken av elakhet eller med vilja. Vi vuxna är socialiserade på gott och ont och tycker helt enkelt om ramar, regler och ordning i världen. Men med våra barn bör vi försöka låta bli.

Treåringar undersöker sin autonomi

– När man är tre år övar man sig först och främst väldigt mycket på att vara ”jag”. Det är en period då barnet börjar utforska sin egen fysiska förmåga och självständighet. Det är en ålder då barnet är nyfiket och provar många olika saker, ett naturligt behov som alla barn får i den åldern, säger Charlotte Diamant.

Det kan visa sig i de små sakerna, som att junior plötsligt verkligen inte vill ha gurka ovanpå sin leverpastejsmacka, som han brukar älska, men det kan också handla om att utmana sig själv för att ta reda på vad barnet själv klarar av och vad det själv tycker om.

– De ska få lov att klättra upp i träd eller äta chokladpålägg med gurksallad, eller vad de nu är nyfikna på. Får de för mycket ’nej’ och reglering från de vuxna här, som tycker att det låter, eller är besvärligt eller onödigt, så får de motsatsen till autonomi, som är ett sätt att vara i världen som ger dem skuldkänslor och en känsla av att vara fel, säger Charlotte Diamant.

Barn och föräldrar

Läs även: Vad är nattskräck – och hur hjälper du bäst ditt barn?

Hjälp ditt barn att göra bra val

Det betyder inte att man inte ska sätta gränser för treåringen:

– Poängen är att man i stället för att säga nej till att barnet hoppar i soffan, i stället säger: ’Du får inte hoppa i soffan, men där får du gärna hoppa.’ Här ska den vuxna hålla ordning på de regler som sätts upp, för barnet har särskilt i den här åldern ett stort behov av förutsägbarhet. Så säg samma sak om och om igen och håll vänligt fast vid det du själv tycker att barnet får göra. På så sätt guidar man dem, men låter dem undersöka det de är nyfikna på. Den dagliga uppgiften för den vuxna är att förstå att de är ute och utforskar. De är bara nyfikna. De håller på att lära sig vilka de är och om det finns plats i världen för dem som de är, förklarar Charlotte Diamant.

Här ska vi som föräldrar använda vår kunskap för att hjälpa barnet att få konstruktiva erfarenheter när det gärna vill bestämma saker själv.

– Vi ska både hjälpa barnet till ett par valmöjligheter som det kan hantera, och se till att det är valmöjligheter som barnet kan lyckas med. Får barnet alla valmöjligheter kring vad det vill ha på sig i dag, så kan det mycket väl välja sandaler, trots att det är frostväder, säger Elise H. Winther och fortsätter:

– Det är viktigt att vi tar vårt föräldraansvar och hjälper barnet till några få möjligheter, där vi har vägt in att det barnet kan välja passar väder och aktivitet. Men därefter ska man förstås låta barnet bestämma och inte lägga sig i om det passar ihop eller inte.

Lyckas vi med det har vi gett barnet medbestämmande, men också satt barnet i en position där det kan lyckas med sitt val.

Hej vän: vem är jag i förhållande till dig?

När barnet är tre år går det ofta i förskolan, och det är här de övar sig i att vara i sociala relationer. Barnet undersöker med andra ord både sin egen autonomi, men också vem barnet är i förhållande till andra människor i olika sociala sammanhang.

– Rent praktiskt går barnet från att leka parallellt bredvid andra barn till att bli mer intresserat av att leka med andra jämnåriga. Barnet undersöker: var är jag i förhållande till de andra, hur kommer jag in i leken, och är jag en sådan som de andra gärna vill leka med? Barn är väldigt direkta i den åldern, men de börjar ingå i sociala relationer och få erfarenheter av hierarkier och avvisanden, som behöver bearbetas, säger Charlotte Diamant.

Det är början på ett livslångt lärande, som vi vuxna inte ens är färdiga med. Antalet sociala arenor är nästan oändligt. Till att börja med övar treåringen särskilt i förskolan, i sin närmaste familj och i den större familjen bland mor- och farföräldrar, kusiner och sysslingar.

– Det betyder både att barnet kan behöva vuxna för att hjälpas in i det, men också att det mycket väl kan komma hem nya spännande saker. Barn lär med sina kroppar, och de speglar i hög grad andras beteende. Och som treåring är andra människor plötsligt mycket, mycket intressanta, förklarar barnpsykologen

Barn och föräldrar

Läs även: "Föräldrar som aldrig säger nej gör sig själva en björntjänst"

Förskolebarn och svordomar

Så om din treåring plötsligt börjar slänga sig med nya fraser, svordomar eller nytt beteende, så testar barnet säkert bara något som hen har sett i förskolan.

– Det kan vara att ens barn plötsligt börjar säga ”fuck” eller räcka långfingret, och då kan vi vuxna bli helt förskräckta och tänka att det måste jag stoppa. Men man ska veta att det här bara är mitt barn som testar något som det inte ens vet vad det betyder. Barnet har säkert sett en kompis få spännande uppmärksamhet med det, och nu kan barnet helt enkelt inte låta bli att prova, säger Charlotte Diamant.

Därför bör man som vuxen också stanna upp och tänka tre sekunder på sin egen reaktion när det händer.

– Mitt råd är att ha överseende med det du vill ska försvinna. Det vi ger vår uppmärksamhet, ger vi näring att växa. Så om det är något vi inte önskar – till exempel att barnet svär – så skulle jag ignorera det och inte låta det ta plats. Negativ uppmärksamhet är ju också en spännande reaktion som man kan utforska”, säger Charlotte Diamant.

Även om man bara försöker formulera en lugn och stillsam husregel, som: ”det tycker jag inte om att du säger. Det ordet använder vi inte här hemma”, så har man faktiskt gett det uppmärksamhet, vilket kan göra det spännande för barnet att prova igen, förklarar barnpsykologen.

Barn och föräldrar

Läs även: Så lyckas du med "nudging" i uppfostran – för färre konflikter i vardagen

Treåringar utvecklar sin empati

Treåringar kan faktiskt många regler utantill, både framifrån och baklänges, men när man är tre år förstår man ännu inte alltid varför reglerna är som de är. Dels för att bakgrunden ibland är för komplicerad, men också helt praktiskt eftersom barnet faktiskt ännu inte riktigt förstår att andra människor kan uppleva en viss sak annorlunda än barnet själv.

– När jag är jätteglad och hoppar i soffan och klappar händerna, så börjar jag förstå att andra inte nödvändigtvis tycker att det är lika roligt som jag. Det är empatin som de börjar utveckla. När man är tre år börjar man kunna läsa av hur andra människor mår. Därför hjälper det inte när vi vuxna säger till barnet: ”du kan nog förstå att jag blir frustrerad över att du hoppar i soffan och dammar ner allting när mamma precis har städat”. För det kan de inte riktigt förstå ännu, säger Charlotte Diamant.

Att utveckla en så stor, vacker och komplex förmåga tar förstås tid. När barnet är 4–5 år har de bättre grepp om det, men alltså inte helt ännu.

– Som treåring kan barnet säkert reglerna: ”Man får inte slåss, man får inte hoppa i soffan”, men de kan fortfarande inte riktigt känna varför. Dessutom kan det vara så att de har glömt det i sin entusiasm över hur roligt det faktiskt är att hoppa i soffan. Och det måste vi påminna oss själva om som vuxna. De är ju bara tre år, och de övar så mycket, säger Charlotte Diamant.

Å andra sidan kan vi faktiskt vara säkra på att treåringen nästan alltid gör sitt bästa.

Hjärnan är under utveckling

Överlag kan vi vuxna ibland lätt glömma att vårt stora och duktiga barn, som efter hand kan väldigt många saker, ännu inte alls har en hjärna som kan samma saker som vår.

– En klassiker är att den vuxne får sagt: ”hur många gånger ska jag säga det till dig?”, och det kan man inte säga till en treåring. Det kan vara väldigt, väldigt många, och det är inte ett uttryck för trots eller ohyfs, säger Charlotte Diamant.

Det beror helt enkelt på att barnets hjärna inte alls kan det som en vuxenhjärna kan. Deras minne är inte så bra ännu, de har inte så många erfarenheter att bygga något på, och det finns delar av hjärnan som inte alls är färdigutvecklade ännu.

– Frontalloberna, som styr planering och överblick, är till exempel först helt färdigutvecklade när man är i tjugoårsåldern. Treåringar är impulsiva, de kan inte se den större bilden, och de kan inte räkna ut konsekvenserna av sina handlingar i förväg. Deras hjärnor kan helt enkelt inte det ännu. Det är inte för att de inte tänker sig för. Och när de blir riktigt ledsna eller arga kan de heller inte själva hitta vägen ut ur det igen. De behöver vår hjälp och vårt tålamod, säger Charlotte Diamant.

Det kan vara många saker som vi säger 157 gånger: ”gaffeln ska vara i vänster hand, sitt inte på armstödet, ställ upp skorna på skohyllan”. Det krävs stor förståelse och många upprepningar, men det hjälper inte att vi blir irriterade över det.

– Om den vuxne blir arg och irriterad finns det en stor risk att barnet upplever skam och skuldkänslor över att bli tillsagt för ofta. Då upplever barnet att det måste vara något fel på mig - jag är fel. Det är här den låga självkänslan kan få näring, säger Charlotte Diamant

– De saker som barnet själv intresserar sig för och som barnet upplever som meningsfulla eller härliga, är lättare att komma ihåg, men många av de praktiska färdigheter som kanske är bra för oss, till exempel att skorna ska stå på sin plats, kan barnet ännu inte komma ihåg av sig självt. Och det måste vi ha överseende med.

Barn och föräldrar

Läs även: "Detta är den bästa åldersskillnaden mellan syskon"

Öppna vuxenöronen

Mitt i all utveckling som treåringen går igenom behöver barnet vuxna som talar klart och tydligt. Det betyder att vi ska öva oss på att lyssna på vad våra barn säger och svara precis på det.

– Ett exempel kan vara när man är ute och handlar och barnet hittar en bil som det verkligen gärna vill ha. Då ska vi helst inte sucka och säga: ”Nej men du har ju så många bilar. Du behöver inte fler bilar”, säger Elise H. Winther.

För då finns det grogrund för att barnet får ett enormt känsloutbrott. Den sortens som kan få stressvetten att bryta fram, och som ingen av oss vill ska hända mitt i mataffären.

– Treåringar har väldigt stora känslor – särskilt när vuxna inte förstår vad de försöker berätta för oss. Men det finns inte ett enda barn på tre år som inte vill samarbeta med sina föräldrar. De vill ALLTID helst samarbeta. Så om det blir ett enormt temperamentsutbrott eller ett utbrott av att vara väldigt ledsen, så beror det på att det är något vi inte har förstått, och barnet nu blir SÅ tydligt med att uttrycka de här känslorna. Och då är det vårt jobb att ta reda på vad det är, säger Charlotte Diamant.

Det hjälper inte att fråga barnet, för mitt i känslorna kan barnet inte tänka klart alls. I stället ska man hellre gå ner på barnets nivå och hjälpa dem att komma till ro, råder barnpsykologen.

– Det kan absolut vara intensivt och också obehagligt för den vuxna, men försök att komma ihåg att barnet just nu inte står ut med att vara i sig själv, så det behöver dig för att visa att du faktiskt står ut med att vara i det tillsammans med barnet, och att det inte är helt fel. Gå ner på barnets nivå, spegla lugn och vänta tills barnet har lugnat ner sig och gärna vill bli tröstat, säger Charlotte Diamant.

Var en tydlig vuxen

Ibland beror vår otydlighet på att vi själva är trötta eller bara distraherade. Andra gånger på att vi bara gärna vill snabbt ut från Kvickly utan sammanbrott. Men det lönar sig att försöka möta barnet i det som det faktiskt säger till dig, när det visar dig bilen som bara är superfin och som barnet så gärna skulle vilja ha.

– Säg hellre: ”Det kan jag gott förstå att du vill. Den är verkligen också fin. Men jag har bestämt att du inte ska få den. Vi ska inte köpa en bil i dag.” Då upplever barnet att bli hört, sett och mött, men inte nödvändigtvis få det som barnet gärna vill ha. Det kan fortfarande bli frustrerat och argt över att det inte fick det, men det upplevde ändå att bli hört, säger Elise H. Winther.

Nästan varje gång kommer barnet att reagera, oavsett vad vi svarar, men vi kan ändå göra det konstruktivt för barnet och bygga upp dess självkänsla, även om det får ett nej, förklarar hon.

– Det är stor skillnad på att reagera på att bli avfärdad och att reagera på att få ett nej, men samtidigt bli bekräftad. Barn kan ju utan problem klara av att få ett nej, men upprepad avvisning gör att man inte har mycket att stå emot med på lång sikt”, säger Elise H. Winther.

Detsamma gäller när vuxna råkar fråga om saker som vi egentligen inte menar, som en fråga i form av vuxenhövlighet, där vi egentligen ber barnet att läsa mellan raderna. Till exempel ”vill du följa med hem nu, älskling?”.

– När vi frågar ska vi också låta barnet svara och respektera när barnet säger att det bara ska rita klart. Då kan vi inte säga: ”Nej, vi ska hem nu”. Då upplever barnet att det blir fullständigt underkänt. Du frågade mig, men mitt svar spelade ingen roll alls, säger Elise H. Winther och tillägger:

– Ingen av oss är perfekta hela tiden. Ibland har vi haft en dålig dag på jobbet eller blir tagna på fel fot. Men om vi försöker för det mesta, så är vi riktigt bra på väg, säger hon.

Barn och föräldrar

Läs även: Experten: ”Den här föräldrastilen är den mest skadliga”

Artikeln publicerades först hos Alt.dk, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad.