Barn och föräldrar

Den ansvarstagande storebrodern och den bortskämda lillasystern? Här är 8 myter om syskon

Storasyskonet är ansvarsfullt och småsyskonet bortskämt. Och om barnen bråkar mycket har de kanske en dålig syskonrelation? Relationen till våra syskon spelar en stor roll för vårt välmående, och kanske är det därför det finns så många myter. Tillsammans med den erfarna familjepsykologen Susan Hart slår vi hål på flera av dem.

To børn går arm i arm på en grussti i en grøn skov.
Annons

Vi har många föreställningar om syskon, men långt ifrån alla är sanna. Det förklarar psykologen och ph.d. Susan Hart i sin nya bok ”Syskon på gott och ont – Dynamiker, relationer och de känslomässiga banden”. 

Här gör hon upp med en rad seglivade myter om syskon – och pekar samtidigt på den förmåga hos föräldrar som kan vara avgörande för om barn får en sund syskonrelation. Här är åtta myter om syskon som du bör känna till.

Myt 1: Syskon delar samma upplevelse av barndomen

Vi växer upp sida vid sida med våra syskon. Vi åker på samma semestrar, äter samma mat runt samma bord, och vi har samma föräldrar. 

Därför kan man lätt tro att syskon delar samma upplevelse av barndomen. Men enligt Susan Hart är det en av de stora missuppfattningarna kring syskon:

– Varje barn är fött med olika temperament in i den här världen, och därför förhåller sig föräldrarna också alltid olika till varje barn - medvetet eller omedvetet. Och det gör att barnen kanske visserligen delar en historia, men aldrig får samma upplevelse av barndomen, säger hon.

Som familjepsykolog har Susan Hart mött familjer där ett barn upplevde hemmet som ”totalt dysfunktionellt”, medan ett annat syskon från samma familj beskrev barndomen som trygg och god - med föräldrar som alltid fanns där.

– Man kan ibland sitta och tänka: Har de överhuvudtaget vuxit upp i samma familj? Men det vet man ju att de har. Och då handlar det om att ta reda på varför de har så olika upplevelser av familjen, förklarar hon.

Det är inte målet att barn ska uppleva barndomen på samma sätt. Det målet kommer ändå aldrig att kunna uppfyllas. I stället bör målet vara att varje barn blir sett och hört för den det är, och att föräldrarna stöttar barnen i att hantera meningsskiljaktigheter och konflikter. 

För det är just en av gåvorna med att ha syskon: De kan lära oss att situationer upplevs olika från människa till människa, och att ingen av oss sitter inne med sanningen. Det är en helt avgörande förmåga när vi ska hantera de konflikter som livet oundvikligen bjuder på.

Expertens dom: 

Myten är falsk. Syskon upplever ofta sin uppväxt olika.

Myt 2: Syskon ska behandlas lika för rättvisans skull

Den här meningen har de flesta säkert hört förut, men faktiskt är den direkt fel. Barn föds som individuella varelser med varsin personlighet, och det ska man som förälder ta hänsyn till i uppfostran. 

Vissa barn är försiktiga och har behov av dialog och ett mjukt bemötande. Andra barn är mer gränssökande och har behov av tydliga ramar med mindre dialog. Därför är det faktiskt mest rättvist att behandla barn olika, förklarar den erfarna familjepsykologen:

– Alla syskon ska ses utifrån sina egna förutsättningar, med den ålder de har och den plats i livet där de befinner sig. Inga syskon ska behandlas helt lika. Men det finns en viktig balans. 

För när man behandlar sina barn olika känner barn snabbt av orättvisa. Varför får han göra något som jag inte får? Varför blir du argare på mig? Den upplevelsen kan skapa bråk och svartsjuka i syskonskaran. 

Men föräldrarna kan minska svartsjukan genom att låta privilegier följa med förväntningarna. Susan Hart förklarar:

– Föräldrar förväntar sig ofta att det äldsta barnet ska vara den stora som förstår, väntar och tar hänsyn till den yngsta. Och det kan också vara helt rimligt. 

Men om det äldsta barnet får mer ansvar, ska det också följa med vissa privilegier. Det kan till exempel vara att det äldsta får vara uppe en halvtimme längre eller följa med på en utflykt som den lilla inte får. Eller få andra friheter som passar åldern.

Poängen är inte att små barn ska befrias från ansvar eller att större barn ska ta allt ansvar. Men det ska passa barnets ålder och mognad. Och när ansvaret växer ska privilegierna växa med.

Expertens dom: 

Myten är falsk. Syskon ska inte behandlas lika, utan rättvist utifrån sin ålder, sitt temperament och sin mognad.

Myt 3: Syskon av samma kön får en bättre relation

Det är fortfarande ren biologi som avgör om vi får pojkar, flickor eller både och när vi sätter barn till världen. Men det kan ligga nära till hands att tro att barn av samma kön får en närmare relation. Och det ligger faktiskt något i det, förklarar Susan Hart:

– Syskon av samma kön har ofta lättare att spegla sig i varandra, har fler gemensamma intressen och ägnar sig åt samma lekar och sociala gemenskaper. Därför kan det finnas goda förutsättningar för närhet mellan syskon av samma kön. Forskning pekar på att särskilt syster-syster.

relationer hör till de mest förtroliga syskonrelationerna. De är ofta bättre på att dela känslor och prata med varandra livet igenom.

Men det betyder inte att två systrar eller två bröder automatiskt får en nära relation. När syskon har samma kön ökar konkurrensen, och det blir lättare att jämföra sig med sin bror eller syster: Vem kan hoppa högst? Vem är mest populär? Vem får mest beröm? Och vem liknar mamma eller pappa mest? Därför är föräldrarnas förmåga att mentalisera återigen helt avgörande, säger Susan Hart.

– De ska kunna se bortom könet och fråga sig själva: Vem är just det här barnet? Vad behöver barnet? Och hur hjälper jag mina barn att både få en god syskonrelation och samtidigt ge dem utrymme att vara olika?

Expertens bedömning: 

Myten är delvis sann.

Myt 4: Syskon är en gåva

”Den största gåvan du kan ge ditt barn är syskon.” Den meningen har du helt säkert hört förut. Men verkligheten är inte riktigt så enkel. 

När ett barn får beskedet att familjen snart utökas med en bebis, betyder det inte automatiskt idel glädje och lyckokänslor hos det äldre barnet. 

För det betyder att uppmärksamheten måste delas, och konkurrensen om mamma och pappa ökar.

– Om du ser det genom det äldre syskonets glasögon, så tror jag inte riktigt att barnet kommer att uppfatta det som en gåva i början. Det kanske uppfattar det som en gåva eftersom föräldrarna säger det. 

Men ur ett fackmässigt perspektiv skulle jag ändå säga: Ja, syskon är en gåva, förklarar Susan Hart.

På lång sikt menar hon därför att myten är sann. Hon motiverar det med att syskon lär varandra något viktigt om att dela, förhandla, bli ovänner och hitta tillbaka till varandra igen. 

Särskilt konflikthantering är värdefullt att lära sig inom hemmets fyra väggar. Det betyder dock inte att barn utan syskon saknar något avgörande.

– Forskning om ensambarn pekar på att de varken är mindre lyckliga, mer ensamma eller socialt sämre ställda än barn med syskon. Poängen är alltså inte att man måste ha syskon för att få ett bra liv - utan att syskonrelationen, när den finns där, kan vara en bra plats att öva sig i konflikthantering och försoning. 

Och senare i livet kan syskon bli det som Susan Hart kallar livsvittnen: människor som har känt ens barndom, föräldrar och gemensamma historia inifrån. Och ju äldre vi blir, desto större värde får de här livsvittnena.

Expertens dom: 

Myten är övervägande sann – särskilt på lång sikt.

Myt 5: Bråk, svartsjuka och konkurrens är tecken på en dålig syskonrelation

Du känner säkert igen det om du har mer än ett barn. Syskon kan på några sekunder gå från skrattattacker och djup förtrolighet till krig om legobitar, favoritplatsen i soffan eller vem mamma eller pappa älskar mest. 

Men det betyder inte nödvändigtvis att det är något fel på relationen bara för att de bråkar. Enligt Susan Hart är konflikter mellan syskon både vanliga och oundvikliga, och här förklarar hon varför:

– Syskon kämpar om föräldrarnas kärlek. Egentligen är det ju så i hela däggdjursvärlden: Om du inte gör dig omtyckt hos dina föräldrar så blir du kanske bortstött. 

Därför handlar det både för människor och djur om att få den bästa platsen i solen i förhållande till föräldrarna. Och bråken kan faktiskt lära oss mycket. 

Våra syskonrelationer fungerar nämligen som en slags känslomässig träningsbana, och därför behöver man som förälder inte nödvändigtvis ingripa i varenda konflikt.

Susan Hart råder till att följa sin magkänsla. När konflikten blir för våldsam ska den vuxna självklart träda in. Men inte som polis eller domare. Enligt Susan Hart ska föräldrar inte avgöra vem som har rätt och vem som har fel, bland annat eftersom de ofta inte alls har sett vad som hände. 

Och då riskerar det ena barnet att känna sig fel. I stället ska föräldern hjälpa barnen att förstå att de kan uppleva samma situation på olika sätt – och hitta en väg vidare tillsammans. 

När man har hjälpt barnen till förståelse är det enligt den erfarna familjepsykologen också en bra idé att ”gå till sig själv” och fundera över om man kan göra något för att minska konfliktnivån. Det kan till exempel vara genom att ställa sig själv sårbara frågor: Ser jag varje barn för den det är? Ser jag de resurser och sårbarheter som det har? Är det någon av dem som jag under den här perioden är lite mer orolig för än den andra, och borde jag reagera annorlunda? 

Den förmågan kallar Susan Hart för mentalisering. Och enligt henne är det den viktigaste förmågan hos föräldrar om man vill hjälpa sina barn att få en god syskonrelation. Mentalisering handlar om att kunna se bakom barnets beteende och fråga: Varför reagerar mitt barn som det gör? Vad ligger bakom ilskan, svartsjukan eller tillbakadragandet? Och vad behöver just det här barnet av mig?

Expertens bedömning: 

Myten är till övervägande del falsk. Konflikter är naturliga och kan vara utvecklande, om barnen får hjälp att ta sig igenom dem.

Myt 6: Äldre syskon är mer ansvarstagande, och yngre syskon kan charma sig ur allt

Och så har vi kommit fram till en av de kanske mest kända syskonmyterna: Äldre syskon tar ansvar. Yngre syskon flamsar och charmar. Den myten är faktiskt ofta sann, säger Susan Hart. Bara inte nödvändigtvis av den anledning vi tror. 

För det är inte placeringen i syskonskaran i sig som formar oss på ett visst sätt. Det handlar i hög grad om föräldrarna. Ofta kommer föräldrar - medvetet eller omedvetet - att tilldela barnen bestämda roller i familjen. Och de rollerna kan bidra till att förstärka vissa sidor hos barnet.

– Den roll som föräldrarna tilldelar barnen gör att myten kan ha en tendens att vara sann. Inte på grund av placeringen i syskonskaran, utan på grund av de roller man får tilldelade i familjen.

Susan Hart förklarar att om det äldsta barnet gång på gång får höra att det ska vara det stora, det kloka och det ansvarstagande, kan barnet börja ta rollen till sig. Särskilt under de formativa åren, när barnets personlighet och självförståelse håller på att utvecklas. 

På samma sätt kan det yngsta barnet lära sig att leenden, sötma eller hjälplöshet får de vuxna att ge efter. Och då kan den rollen också sätta sig fast. En nyare analys som nämns i den brittiska tidningen The Guardian pekar på att föräldrar ofta – utan att nödvändigtvis vilja det – ger äldre barn (och döttrar) en mer positiv behandling.

– Men rollerna är inte huggna i sten, understryker Susan Hart.

– De kan faktiskt förändras. Det kräver bara att föräldrarna är uppmärksamma på vad de själva kommer att förvänta sig av sina barn. 

Ser vi det äldsta barnet som mer robust än det egentligen är? Låter vi det yngsta komma undan för att det är enklare i situationen? Och bidrar vi till att hålla fast barnen i vissa mönster som de inte själva har valt?

Ju bättre föräldrarna är på att mentalisera – alltså se barnet bakom beteendet och förstå vad som står på spel – desto bättre kan de minska skillnaderna och ge varje barn möjlighet att vara mer än den roll som familjen har vant sig vid.

Expertens dom: 

Myten är ofta sann, men bara för att föräldrar gör den sann genom att tilldela roller.

Myt 7: Ju mindre åldersskillnad, desto bättre syskonrelation

De flesta föräldrar med ett barn har hört frågan: ”När ska ni få nummer två?” Ofta följd av det klassiska rådet att ju närmare i ålder, desto bättre syskonrelation. Men är det egentligen sant? Nej och ja, förklarar Susan Hart och utvecklar:

– Ju närmare man står varandra, desto mer står förstås på spel när det gäller konkurrensen om kärlek, status i syskonskaran samt rättvisa och orättvisa. 

Men samtidigt delar man med all sannolikhet också en större intressegemenskap. Syskon med liten åldersskillnad har ofta mer gemensamt. De kan leka samma lekar, vara intresserade av samma saker och följa varandra genom barndomen på ett särskilt sätt, som syskon med stor åldersskillnad mer sällan gör. 

De delar leksaker, rutiner, vardag och utvecklingsfaser – och just därför finns det ofta bättre förutsättningar för ett nära och starkt syskonband när åldersskillnaden inte blir för stor.

Men baksidan med den lilla åldersskillnaden är att konkurrensen också kan bli mer intensiv. Ju mer man liknar varandra, kan samma saker och behöver samma sak från föräldrarna, desto mer jämförelse: Vem är bäst på att rita, springa, läsa eller få de vuxna att skratta? Och vem har egentligen den bästa platsen i familjen? 

En liten åldersskillnad mellan syskon ger därför bara en potential för en nära relation. Om det ska lyckas krävs det att föräldrarna ser varje barn för den det är och håller igen med att tilldela roller. Men vilken åldersskillnad är då bäst?

Susan Hart förklarar att man som tumregel säger att om det är mer än sex år mellan syskon, är man tekniskt sett ensambarn. 

Inte för att man inte har syskon, utan för att barnen i högre grad växer upp i varsin fas av barndomen och därmed slutar jämföra sig och konkurrera, men alltså också delar mindre. 

Susan Hart vill inte sätta huvudet på blocket när det gäller någon specifik rekommenderad åldersskillnad, men om hon ska säga något, så råder hon till någonstans mellan 2 och 4 år.

Expertens bedömning: 

Myten är övervägande sann – särskilt under barndomen.

Myt 8: Syskonrollerna från barndomen hänger kvar hela livet

Små barn blir till stora barn och till slut flygfärdiga vuxna människor. Men följer syskonrollerna från barndomen egentligen med oss in i vuxenlivet? Enligt Susan Hart är svaret till stor del ja. 

Det är ett tema som hon berör på flera ställen i sin nya bok, eftersom det upptar många människor: Hur mycket betyder egentligen min placering i syskonskaran för den jag har blivit?

– Till stor del hänger våra syskonroller kvar ända in i vuxenlivet. Man kan visserligen rubba dem, men det kräver ett aktivt beslut om att man vill förändra det, förklarar Susan Hart. Hon fortsätter:

– Man kan jämföra det med att möta gamla klasskamrater på en skolfest. Även om det har gått 30 år kan man på några minuter känna hur de gamla rollerna kommer tillbaka. Den roliga blir återigen den roliga. Den tysta blir den tysta och så vidare. Så kan det också vara med syskonroller. 

Våra personlighetsmönster och anknytningsmönster präglas av de relationer vi växer upp i, och särskilt i syskonrelationen. Det är här vi lär oss att reglera våra känslor och förstå oss själva i relation till andra. Och om de mönstren aldrig medvetet utmanas kan de fortsätta styra hur vi reagerar – också som vuxna. 

Därför krävs det ett aktivt arbete för att kliva ur en gammal syskonroll. Man måste upptäcka rollen, förstå den och bestämma sig för att den inte längre ska få bestämma. Annars kan man väldigt lätt falla rakt tillbaka i den.

Expertens dom: 

Myten är sann.

Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad.

Recept från Hemtrevligt

Inredning

Relationsexperten svarar

Husmorsknep

Hälsa

Läsarresor

Hemma hos