När man blir gammal är det så många minnen från barndomen som dyker upp. Som det här.
En dag när jag var 7 år gammal kom jag hem från skolan och var ganska hungrig. På vägen hem undrade jag vad det skulle bli för något gott till middag.
På trappan stod min moster och såg glad ut:
– Idag blir det något riktigt gott att äta, sa hon.
Min förväntan var stor. Men oj så besviken jag blev när det visade sig att hon hade kokat nässelsoppa. Jag glömmer aldrig den gröna, simmiga soppan med några äggklyftor i. Jag satt bara och stirrade ner i min tallrik.
Framför mig stod moster och pekade på tallriken och sa:
– Ät nu! Ät nu så blir du stor och stark.
Men inte kunde jag äta.
Idag tycker jag det är konstigt, för mormors spenatsoppa var ju grön och den tyckte jag om.
Men aldrig under mitt 95-åriga liv har jag förmått mig laga nässelsoppa, trots att jag vet att den är så näringsrik … Som det kan bli.
Bitten
Per Penna svarar: Visst är det märkligt hur matupplevelser från barndomen kan sitta i hela livet? Jag minns att jag avskydde burkärterna jag fick ibland när jag var liten. Det ledde till en nästan livslång avsky mot alla ärter. Det tog lång tid innan jag kunde erkänna att den frysta sorten var en helt annan sak …
Välkommen med brev till Per Penna. Du får skriva om vad du vill och du får gärna skicka med bilder. Per Penna läser alla brev. De som får plats i tidningen honoreras.
Mejla till: per.penna@egmont.se
