Om man säger "vecka 41" till en inbiten fågelskådare kan man få se en reaktion som påminner om den ett litet barn visar upp om man säger "julafton".
Vecka 41 är av tradition höstens stora raritetsvecka när många sällsynta fåglar brukar dyka upp i Sverige. Det är fåglar från alla möjliga hörn av världen men framför allt österifrån – småfåglar från de stora skogarna i Sibirien som av någon anledning dyker upp hos oss om höstarna. Egentligen ska de övervintra i SydostAsien och södra Kina.
En stor del av Sveriges fågelskådare tar därför semester just vecka 41 och många av dem drar, det heter så, till Öland. Östra kusten av Öland är som gjord för sällsynta fåglar. Småfåglar österifrån har flugit över Östersjön och är helt slut när de äntligen ser land. De går ner i första bästa träddunge.
Men det finns inte många träd längs sydöstra Ölands kust, naturen består mest av öppna ängar. Bara på några ställen finns små dungar och dit söker sig de sällsynta och uttröttade fåglarna. Dit söker sig också fågelskådarna. Det kan vara flera hundra fågelskådare i en enda träddunge. Platser som Segerstads fyr och Stenåsabadet är berömda men Ottenby nere vid fyren Långe Jan är nog ändå den mest besökta platsen. Ofta åker man dit först för att kolla läget och få nyheter om vilka rariteter som hittats under morgonen.
Vid Ottenby fågelstation ringmärker man småfåglar och ibland hamnar någon av de östliga sällsyntheterna i näten. När den fått sin ring brukar fågelstationspersonalen visa upp den och då blir glädjen stor.
Stor uppmärksamhet
Hur de små fåglarna upplever uppmärksamheten är ju svårt att veta. Jag minns en gång vid en dunge – jo, jag var med – en liten ökensångare, en art som häckar i stäppområden från Kaspiska havet och österut. Den flyttar normalt söderut på vintern men den här lilla fågeln hade tydligen tagit miste. Den satt inte inne i dungen utan höll till bland mållorna i strandvegetationen. Det påminde kanske lite om stäppen.
En stor skara fågelskådare spanade på den. Ofta var den dold bland mållorna men ibland hoppade den fram och blev synlig. Då gick det ett sus genom gruppen och raskt hoppade fågeln in och gömde sig på nytt. Sådan uppmärksamhet hade den naturligtvis aldrig upplevt hemma på stäppen.
Två små östliga sångare från Sibirien är de vanligaste av de östliga rariteterna. De heter tajgasångare och kungsfågelsångare och de är väldigt små och fantastiskt söta – gröna med vita vingband, vitt eller gult ögonbrynsstreck och även streck uppe på hjässan. De var mina favoriter under många år. Varje höst hoppades jag få se någon av dem, gärna båda.
En höst, det kan ha varit just i vecka 41, ringde en kompis från Öland och berättade att det fanns en tajgasångare vid Ottenby. Jag blev naturligtvis eld och lågor och bestämde mig för att ge mig iväg redan samma kväll. Min äldsta dotter, som då bör ha varit ungefär ett år gammal, fick följa med. Jag var pappaledig med henne.
En stor släktträff
Jag bäddade ner henne i baksätet på bilen och så gav vi oss iväg. Det var dimma och det gladde mig. Dessa små sångare flyttar om natten. Det fanns alltså en risk att den skulle lämna Ottenby under natten men de vill inte flyga när det är dimma så chansen borde alltså vara stor att min drömfågel fanns kvar nästa dag.
Min dotter sov lugnt och fint i bilen. På natten bodde vi på vandrarhemmet i Näsby och på morgonen steg spänningen. Skulle den vara kvar. Jo, efter en stunds letande nära fyren fick jag syn på den. Jag var jättelycklig, min dotter tog det mer med fattning. Jag tror hon redan då insett att hennes pappa hade en del märkliga saker för sig.
Detta är ganska länge sedan. På den tiden var det inte så många fågelskådare som idag. Men vi var lika glada i vår hobby. Alla kände alla och det märkliga är att fast det idag finns massor av fågelskådare så känner väldigt många varandra. Vecka 41 på Öland blir nästan som en stor släktträff. Och så ska väl en bra hobby fungera – den ska ge många vänner på köpet!
