Jag hade änglavakt

Det mesta av det som hände de där dagarna i slutet januari 2016 är höljt i dunkel. Pia har bara fragmentariska minnen kvar av kvällen när hon frös så hon skakade. Hon minns yrseln, domningarna och synrubbningarna som hon tolkade som migrän eller influensa.

På eftermiddagen hämtade Pias pappa Wiggo från skolan. Pia spelade spel med Wiggo och lagade plättar. Men i efterhand har hon fått berättat att hon mest satt vid spisen och pratade osammanhängande.

Dagen därpå ledde exmannen Jonny henne in i sovrummet där hon svimmade. Han lade en kudde under hennes huvud innan han körde Wiggo till skolan.

När Jonny kom tillbaka andades Pia tungt. Det var knappt att hon orkade gå på toaletten. Varje steg var ett kraftprov. Då ringde Pia ambulansen som körde henne till närmaste sjukhus. Men det krävdes övertalning eftersom ambulanspersonalen först ville köra henne till vårdcentralen.

En halvtimme senare låg Pia nedsövd i respirator. Blodtrycket var mycket lågt, pulsen rusade och syresättningen hade sjunkit dramatiskt.

– Jag minns att jag hörde starka röster. Någon sa "vi måste ta av glasögonen". Det slamrade och jag var bländad av starka lampor. Sedan slocknade jag, berättar Pia.

Såg inte bra ut

Ett stort team med läkare och sjuksköterskor gjorde nu allt som stod i deras makt för att hålla Pia levande. Men det såg inte bra ut och tillslut ringde en av läkarna till Pias pappa och berättade att det inte fanns något hopp. Så Pias pappa, mamma och bror åkte till sjukhuset för att ta ett sista farväl.

Det är nog ingen överdrift att säga att Pia hade änglavakt. Med så lågt blodtryck och bristfällig syresättning tar kroppens organ fort stryk. Pias njurar var angripna och hon hade andnödssyndrom. Lungorna reagerade inte ens på respiratorn.

– Det var nog Wiggo som fick mig att inte ge upp, funderar hon.

I den här kritiska situationen ringde en läkare det specialutbildade ECMO-teamet vid Karolinska sjukhuset i Stockholm. ECMO är ett intensivvårdsteam som med kort varsel kan rycka ut med hjärt-lungmaskin vid livshotande tillstånd. ECMO:s flygplan dirigerades nu ner till Halmstad. Den medhavda utrustningen fyllde ett helt rum i Halmstads sjukhus.

Nu kunde Pias blod syresättas genom ett membran – en slags konstgjord lunga. Efter tre timmar var läget så stabilt att Pia kunde flygas upp till Stockholm för behandling vid ECMO:s egen avdelning. Här låg hon djupt nedsövd i respirator i över en vecka.

När Pia väcktes satt en tjock slang genom luftstrupen. Hon försökte svara på frågor genom att skriva meddelanden. Men hon upprepade samma bokstav hela tiden.

Nästa gång Pia vaknade låg hon på intensivvårdsavdelningen i Halmstad. Smärtan i hjärta och lungor var outhärdlig. Fortfarande låg hon i respirator och fick dialys – och så gott som dagligen skulle något organ i kroppen röntgas.

Efter tre dagar kunde respiratorn kopplas ur.

– Jag väldigt var orolig, trots att jag fick full dos av syrgas. Tre läkare och flera sjuksköterskor fanns på plats. Men allt gick bra, fast jag var väldigt hes och kunde bara yttra några enstaka ord.

Tillräckligt stark

När hon blivit tillräckligt stark fick hon flytta till infektionsavdelningen.

– Jag bröt ihop fullständigt när Wiggo kom med sin nalle tryckt mot bröstet. Han var bara sex år och jag hade inte sett honom på flera veckor.

Nu ville Pia bara hem till ett normalt liv med jobb och vardag. Men sjukhuspersonalen fick bromsa henne. Liksom många andra som drabbas av en septisk chock var Pia för sjuk för att förstå hur sjuk hon var.

Den första tiden hemma fick Pia hjälp av sina föräldrar och Jonny. Hon gick med kryckor och klarade nästan inte av någonting.

Fortfarande – två och halvt år efter insjuknandet – dras Pia med sviter efter sepsischocken. Hon är muskelsvag och har domningar i ben och fötter. Hon kastar också om bokstäver och har svårt för att hitta ord. Hon är ljus- och ljudkänslig och har svårt att koncentrera sig mer än korta stunder. Hon blir också lätt yr och måste vila mycket. Slutdiagnosen är "syrebristhjärnskada".

Skadan orsakar hjärntrötthet – något som skulle vara värt en artikel i sig, tycker Pia.
Hon har också fått ärr på lungorna vilket gör att hon lätt kippar efter andan.

Många av besvären kommer att vara bestående och ingen vet hur symtomen kommer att utvecklas på sikt.

– Men jag är otroligt tacksam för att jag överlevde. Och att vara hemma hos Wiggo igen är en obeskrivlig känsla.

Mycket är svårt

Naturligtvis finns det en stor sorg. Mycket av det som Pia kunde göra tidigare är svårt idag: träffa kompisar, shoppa, läsa böcker, ta längre promenader och köra bil lite längre sträckor.

– Men jag utmanar mig själv. Kan jag gå tio meter längre eller vara vaken ytterligare en liten stund är det ett stort framsteg.

När Pia kom hem från sjukhuset tog hon kontakt med Sepsisfonden.

Nu är hon en av administratörerna för Sepsisforum på Facebook. Här kan drabbade diskutera erfarenheter av sjukdomen och sprida kunskap. Pia gör också armband med texten "Stoppa sepsis". Pengarna går oavkortat till Sepsisfonden.

– Det är en form av rehabilitering. Många beställare har själva haft sepsis, så det brukar bli många givande mejlkonversationer.

Naturligtvis skulle Pia vilja göra mer. Hade hon orken skulle åka runt på sjukhus, vårdcentraler och räddningstjänsten för att sprida kunskap. Och starta en blogg. Men det får bli ett litet steg i taget. Energin ska ju räcka hela dagen.