Hon har en varm energi, Hanna Hedlund. Mjuk och vänlig. Det märks direkt när hon stiger in i mediet Bennys arbetslokal på Södermalm i Stockholm. Han kramar om henne och säger:
– Hanna, du har en speciell värme. Det kände jag direkt, redan när Malin Berghagen presenterade oss för varandra uppe i Järvsö. Jag förstod att du och jag skulle träffas fler gånger. Det är kul att det blivit så, och väldigt roligt att du är här nu.
Artisten Hanna Hedlund och mediet Benny Rosenqvist möts denna måndagsförmiddag för att prata om andlighet. För Hanna är det första gången hon är öppen med detta offentligt. Hon slår sig ner bredvid Benny i den vita soffan, ler och säger:
– När du frågade mig om jag ville ställa upp, tänkte jag ”ja, varför inte”. För är det någon jag litar på så är det dig, Benny. Att jag gör den här intervjun för Nära, är faktiskt för att det var du som frågade mig.
Läs även: Författaren Bettina vägrade kompromissa om det andliga i nya boken: ”För mig är det så självklart”
Därför blir det ett innerligt samtal om andlighet och tro, och om vikten av att gå på djupet. Det är då Hanna trivs bäst, avslöjar hon.
– Jag är ingen person som pratar väder och vind i sociala sammanhang. Inte den som säger att allt är bra, om det inte känns så. För mig handlar umgänge om att vara sann. Och när det gäller min tro, menar jag att andlighet är något som ger mig mening i livet. Det är min sanning.
De är helt överens. Benny säger att vi är här på jorden på en resa, och då är det viktigt att alla tror på sitt. Eller inte tror alls. Det är du som gör ditt val.
En högkänslig person
För Hannas del har tron funnits med sedan hon var sex-sju år.
– Jag gick i kyrkan regelbundet som barn, var med i Kyrkans barntimme och sjöng i kyrkokör från andra klass.
Ändå var det något som skavde.
– Jag har aldrig riktigt trott på den guden, säger hon.
Intresset vaknade tidigt för de stora, komplicerade frågorna. Funderingarna var många, och Hanna erkänner att det funnits ögonblick då hon önskat att hon inte funderat så mycket över det som kan vara svårt att finna svar på. Önskat att allt fått vara lite enklare.
– Jag kände av andras energier, jag är högkänslig och det har inte alltid varit så lätt. Det var väldigt skönt när jag förstod att det fanns ett ord för det, och att det är ett medfött personlighetsdrag.
– Som barn hände det att jag hörde röster och jag uppfattade miljöer som jag inte riktigt förstod men gärna ritade av. När jag sedan läste Bennys bok Ljusfolket mötte jag dessa miljöer där. Så de fanns! Det var en stor lättnad.
För precis som många andra, har Hanna ibland varit skeptisk till det hon fått till sig. Även tydliga upplevelser. Idag vet hon att man måste öva på att använda sin intuition.
– Därför är det väldigt skönt att prata öppet om det jag upplever, och det kan jag göra i ett tjejgäng där vi träffas för att utveckla vår andlighet. Vi bjuder in medier till seans, vi pratar om saker vi varit med om, lägger tarotkort ... Tänk bara vad ett kort kan göra!
Hon uppskattar att healing är mer accepterat idag, och att meditation och andningsövningar lyfts fram i olika sammanhang. Det finns en befrielse i att det hon tror på inte längre stämplas som flummigt.
– För hur kan det vara flummigt att andas? Eller att gå i naturen? säger Hanna. Om jag får flum-kommentaren av någon, kan jag tänka: ”Ta du dina droger, eller rök dina cigaretter. Är inte det flummigt, eller?”.
Läs även: Mariette om mäktiga upplevelsen: ”Det var som ett kvitto på att jag är uppkopplad”
Wallmans är en bra skola
Benny vill prata om Hannas artistkarriär, om hennes bredd och om hur allt började.
– Många ser dig enbart som sångerska, men du har ju ett otroligt register, säger han. Du är även musikalartist, komiker, skådespelare, programledare ...
Hanna ler och nickar glatt:
– Musik och teater har jag hållit på med så länge jag kan minnas, lika mycket med båda. Jag har en känsla för att se hur en scen kan bli, kanske har jag lite av ett regissörsöga. Och det är faktiskt en dröm, att få jobba med det framöver. Jag har också trivts som programledare för den rollen är omhuldande. Då får man ge kärlek.
Benny nickar:
– Det är du bra på! Men jag vet att du började din artistkarriär på Wallmans salonger, där du uppträdde som artist och samtidigt jobbade som serveringspersonal. Berätta!
– Det var när jag pluggade i Göteborg som jag fick chansen att jobba på Wallmans, och det var exakt vad jag ville göra, säger Hanna. Det var väldigt speciellt för mig att få stå inför publik och det var en enormt bra skola. Ungefär som folkparkerna var för unga artister förr i tiden.
– Jag fick känna in hur olika grejer funkade på scen för att få igång publiken, jag kunde leka med energierna. Jag lärde mig att ta in energierna hos publiken. Wallmans är som ”lumpen för artister”. Du lär dig mycket och får vänner för livet.
Du är också mamma till tre barn.
– Det stämmer, tjej, kille, tjej.
Din son Love var med i Idol 2025. Hur var det för dig att stå bredvid?
– Det var nervöst, så hemskt. Jag kunde inte göra någonting, för allt hände utanför min kontroll. Man delar celler med sina barn, så det känns starkt som förälder när ens barn kastar sig ut i offentligheten. Jag ville att allt Love mötte skulle vara snällt, men kunde inte skydda honom. Min rädsla var att han skulle känna att han inte var på rätt plats. Tänk om han var missnöjd och ändå måste leverera...
Du är en kycklingmamma, eller hur?
– Ja, det är jag. Tack och lov blev det fantastiskt för Love som lyckades ta sig hela vägen till final, men jag ska erkänna att jag blev chockad när han kom hem och berättade att han skulle vara med i Idol. Jag visste att han kan sjunga, men han har aldrig någonsin velat sjunga inför publik tidigare. Skulle han klara det? Det gjorde han.
Han växte. Vilken resa han gjorde, från blyg till världsvan. Han blev en artist.
– Ja, och nu har han varit ute och gigat och sa att det var det bästa han gjort i hela sitt liv. Så att stå inför publik, det gick från att vara det värsta till att bli det bästa.
Alltid varit en sökare
Hannas döttrar ägnar sig också åt musik.
– Min äldsta, Ida, håller på med indiepop och hon vann i somras utmärkelsen Årets Rookie Artist/Band i Denniz Pop Awards. Det var så häftigt. Hon är en konstnärssjäl, som även målar mycket. Men som mamma vill jag ibland säga till mina barn att det är en otrygg bransch de gett sig in i – att om de pluggar så är det en säkrare framtid ...
Benny skrattar och lutar sig fram mot Hanna:
– Har inte du alltid haft jobb? Jo, jag menar det! Dina barn kommer också att klara det, de har ju dina celler. Dina barn verkar väldigt trygga. Du har en dotter till, Saga.
– Ja, yngsta dottern. Hon älskar att dansa och är även duktig på att sjunga. Men hon vill bli veterinär för hon brinner för att arbeta med djur.
Benny kommer tillbaka till Hannas humoristiska ådra, komikern Hanna.
– Jag känner flera av de stora clownerna som stått på våra svenska scener, säger Benny. De har en melankoli, en lite mörk sida. Hur är det med dig?
Hanna nickar tyst.
– Kanske har den alltid funnits hos mig. När jag var i 20-årsåldern tänkte jag mycket på döden. Det gav mig ångest som fanns kvar tills jag födde mitt första barn. Jag har en tendens att hamna i en oro som bytt skepnad genom livet. Det handlade om döden fram till dess att jag var 28 år, sedan har det varit annat.
– Jag har alltid varit en sökare, intresserat mig för de stora, existentiella frågorna.
Läs även: Clownen Manne fick ny livsbild efter sin NDU: ”Jag befriades från tankar på att göra som man borde”
Dramatisk förlossning
Den som älskar livet vill inte dö.
Kände du dig mer levande när du fick barn?
– Jag hade en andlig upplevelse när jag födde Ida, min äldsta, säger Hanna. Jag var över på Andra sidan då och det var den upplevelsen som gjorde mig lugn.
Vad var det som hände?
– Det var en dramatisk förlossning. Idas hjärtljud gick ner och det visade sig att hon hade navelsträngen virad runt halsen. Det blev väldigt bråttom att få ut barnet. Jag hörde personalen diskutera akut kejsarsnitt, hörde dem också säga till varandra att det var för sent. I stället la sig två personer på min mage för att trycka ut barnet. Jag hann inte få någon smärtlindring, för just som narkosläkaren kom in i förlossningssalen för att ge mig det, fick han besked om att det kommit in ett livhotande fall. Så han försvann igen. Därför var smärtan vid förlossningen helt omänsklig.
Hanna tystnar och hämtar andan, innan hon berättar vidare:
– Jag var inte borta länge, men jag upplevde Akashaarkiven och jag fick svar på allt. Jag var verkligen där. Efter det var dödsångesten borta.
Läs även: Mediet Johanna om Akashakrönikans kraft: ”När du hittar dina gåvor rullar allt på”
Pappa kom som en fjäril
Benny förklarar att det hon upplevde inte var något slut, det var en början. Han säger till Hanna att hon är någon som finner lösningar. Vad är det hon har funnit?
– Gud vad fint sagt! Jag har funnit tillit, en kanal att använda när jag känner mig lost och ensam. Jag har fått känslan av att tillhöra något större och jag har funnit min andliga utveckling.
– Jag hade en väldigt stark upplevelse när min pappa Lars-Göran dog i en hjärtinfarkt, helt oväntat. Pappa och jag stod varandra väldigt nära och sorgen var enorm. Den sköljde över mig i vågor. Första tiden varje minut, efter ett tag varje kvart, sen kanske en gång i veckan. Men varje gång den kom, kändes det lika stort.
– En vän sa att när sorgen kommer, så ska du bara låta den skölja över dig. Men när jag miste pappa var det som att en del av mig försvann. En trygghet var borta.
Läs även: Skådespelaren Matias Varela om när livet känns tungt: ”Då blir man jävligt andlig”
Vad gjorde du för att hantera sorgen?
– Jag tränade mycket och var ute i naturen, säger Hanna.
– Jag brukar kalla naturen för universums korridor, svarar Benny. Grönskan där är densamma som finns på Andra sidan, den vi möts av när vi går över. Har du fått några tecken från din pappa?
Hanna nickar ivrigt:
– Massor. Bland annat från en nässelfjäril som vill vara nära familjen. Första gången den dök upp var sommaren efter att pappa gått bort. Mamma satt utomhus tillsammans med min syster Lina som var gravid och fjärilen sökte sig till dem.
– Pappa, som kallades Latta, var andligt öppen, så mamma tittade på fjärilen och sa högt: ”Latta, om det är du som är här, sätt dig då på Linas mage!”. I nästa ögonblick satt fjärilen på hennes mage. Det var väldigt starkt.
Hanna visar Benny en tatuering på sin vänstra underarm – bredvid barnens namn finns en fjäril. Benny ler och knäpper upp ett par knappar i skjortan för att visa sin tatuering, en fjäril – själens budbärare.
Kände andarnas konturer
Detta nära samtal öppnar för många spår inom andligheten. Benny är nyfiken på om Hanna varit på någon plats där det spökat?
– Ja! Jag, några kompisar och ett medium var på ett slott där vi tydligt kände av att det hände saker. På vissa platser pirrade det som av energier, på andra platser kändes ingenting. Men där det var tydliga energier kunde jag till och med känna konturerna av döda personer. Det var jättehäftigt. Vi sa rakt ut: ”Ge oss allt – vi vill uppleva”.
– När vi sa orden hade jag precis tagit ett steg uppåt i en trappa och jag höll en klocka i handen. I nästa sekund trycktes klockan ur min hand och åkte i backen. Samtidigt släcktes min kompis ficklampa. Mediet hade förvarnat oss om att just där, på fjärde våningen, hände mycket. Men det märkliga var att jag, som var så mörkrädd som barn, sov väldigt gott den natten.
Drömmer du sanndrömmar eller får budskap när du är vaken?
– Det kan hända dagligen. Till exempel om jag är på en teater så kan jag få till mig att där ska jag jobba framöver. Sen blir det så! Jag har blivit bättre på att lyssna och ta till mig.
Du sprider glädje, du fyller rum. Hur orkar du?
– Jag har alltid varit intresserad av människor och försöker tänka att alla är en bok. Jag är nyfiken på de jag har framför mig och tror att vi har något att lära av alla.
Mediterar du?
– Det gör jag faktiskt, och jag tränar yoga. Jag tycker att det är lite samma sak.
Benny förklarar att han ser yoga som meditation i rörelse – du andas in livet. Om du känner oro, då kan du andas dig igenom den.
– Absolut, säger Hanna. Jag har gått i terapi för att fokusera bort oro, och meditation är en del av det. Att iaktta, släppa, separera sig från känslan. Andningen är jätteviktig. Jag gör mycket breathwork.
– Bra, säger Benny. Jag har jobbat mest med frigörande andning, men tycker att breathwork är skönare, för det frigör känslor. Vad upplever du vid andningsövningarna i breathwork, Hanna?
– Otroligt starka känslor. Som att jag är ute i rymden och flyger. Jag ser jorden där nere och får inom mig en känsla av att allt blir bra.
Hon avslöjar att hon har ett knep när hon känner att det finns för lite andlighet i tillvaron. När hon längtar efter att få tid att sitta i ljuset.
– Då mediterar jag och gör ceremonier i min ensamhet. Det är som att jag flyttar hem till mig själv då, till den längtan och tro jag haft sedan jag var barn.