Efter det allra första Vasaloppet den 19 mars 1922 skrev den anrika tidningen New York Herald en kort notis om segraren.
Det var bara ett problem:
Eftersom skribenten inte till fullo hade förstått det svenska språket blandade han ihop resultatlistan med förhistorien och noterade:
”Den stora svenska tävlingen på nio mil lång bana vanns överlägset av Gustav Vasa på utmärkt tid.”
För i själva verket hette premiärsegraren Ernst Alm och var en 22-årig småbrukarson från Norsjö, väster om Skellefteå.
Att Alm växte upp i samma trakt som några dikesgrävare två år senare skulle hitta världens äldsta bevarade skidor var förstås en slump. Men fyndet – ett par 600-åriga laggar, drygt två meter långa och 15 centimeter breda – vittnar ändå om att han långtifrån var bygdens förste åkare.
Uppfann en egen roddmaskin
I Norsjö åkte minsta barnunge skidor och Ernst Alm var inget undantag. Jo, möjligen på det viset att han mycket tidigt visade sig uthålligare än alla andra.
Som barn fick han tidigt hjälpa pappa Nils och mamma Eva med bondgården och 15 år gammal började han jobba i skogen – vilket gav en präktig grundkondition.
Genom att köra en enda lång, enformig slakmota uppför ett närbeläget berg lärde han dessutom kroppen tåla mjölksyra, som då var ett tämligen okänt begrepp.
Men framför allt gjorde Ernst Alm sin träning rofylld – eller hur man nu ska uttrycka det.
Första gången grannarna såg honom frenetiskt slita med årorna, trots att ekan fortfarande var fastbunden i en björk, tog de sig för pannan. Med tiden skulle de dock inse att träningsredskapet, en sorts tidig roddmaskin, gav god frukt.
Ernst Alm är Vasaloppets hitills yngste vinnare
För Ernst Alm blev inte bara den förste att vinna ett Vasalopp – han var och förblir också en av de mest otippade segrarna genom tiderna.
Kungarikets främste längdskidåkare ansågs vid den här tiden vara Per-Erik Hedlund från Särna – ett tjurigt kraftpaket som nyligen vunnit två SM-guld.
Själv var Alm liten och tunn, blott 174 centimeter lång, dessutom yngst i gänget.
Bara 18 dagar tidigare hade han fyllt 22 år och som uppladdning hade han först behövt staka flera mil till tågstationen i Bastuträsk.
Skidorna kom från en lokal snickerifabrik och vägde sex kilo. Väl framme i Dalarna införskaffade han därefter ett par lämpliga hängselbyxor av vadmal, som på tävlingsdagen kompletterades med näbbskor, skinnvantar, skjorta och en näsduk knuten om huvudet.
Mössa fann han onödigt. Den skulle ju ändå bara bli blöt av svett.
Pengar till reskassan hade han egentligen inte. Inte förrän Västerbottens-Kuriren erbjöd sig bekosta tågbiljetten och bygden ordnat en särskild insamling kunde de tre Norsjöåkarna Ernst Alm, Oskar Lindberg och Johan Bergmark sändas söderut.
Fast först efter lottning. Allt skulle skötas rätt och rättvist, och Ernst Alms deltagande hängde alltså lika mycket på turen som på hans skicklighet i skidspåren.
Oväntad vinnare av Vasaloppet
Det fanns alltså många faktorer som gjorde att ingen på förhand tippat Ernst Alm som slutsegrare. När hans startnummer 114, efter drygt fem timmars åkning, ringdes in till sekretariatet i Mora var överraskningen enorm:
– Vadå? Menar ni att han leder tävlingen?
Två och en halv timme senare var sensationen ett faktum, trots att en höskrinda varit nära att fälla den unge Alm i Gopshus.
Publiken tittade först storögt på den lille igensnöade figuren som kom stakande på upploppet, påannonserad av en hornblåsare nere vid Badstubacksbron.
Sedan bröt jublet löst.
När tidtagaruret visade exakt 7.32.49 klöv Ernst Alm mållinjen, hyllades med hurrarop, hissades och bars runt i gullstol.
Han var märkbart sliten. Men orkade ändå med ett snett, lätt förläget småleende genom snögloppet.
När folk trängde sig fram för att höra hur den unge skogshuggaren lyckats med sin bedrift, var han fåordig, skygg och uppenbarligen ovan vid all typ av uppmärksamhet. På den efterföljande presskonferensen teg han mest.
Undvek hyllandet och for hem
Samma blyghet märktes när Norsjö-åkarna nästa dag återvände hem till tågstationen i Bastuträsk.
På perrongen hyllades och hissades kamraterna Lindberg och Bergmark, som slutat som andra respektive artonde man. Ernst Alm, däremot, var plötsligt spårlöst försvunnen.
Nej, inte spårlöst.
Avtryck i snön visade att han gått av på andra sidan tåget, satt på sig skidorna och påbörjat den långa hemfärden – utan att säga ett ord.
När folk efteråt undrade varför han struntat i uppvaktningen och istället stuckit norrut genom i storskogen, tittade han bara oförstående på dem och svarade:
– Jamen, det var ju däråt jag skulle.
