Senare skulle både Carl Coq Rouge Hamilton och den milde antikvitetshandlaren i Homan-deckarna slå sig ner i varsin lägenhet på Köpmangatan i Stockholm.
Men då hade kriminalkommissarie Martin Beck redan bott där.
När författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö i mitten av romanserien lät sin nyskilde hjälte skaffa sig en tillfällig ungkarlslya, blev det på gatan som är Stockholms äldsta.
För de var först med det mesta.
Realistiska polisromaner
Ingen svensk hade tidigare skrivit realistiska och samhällskritiska polisromaner.
Men ingen hade heller förutsett att lilla orten Malexander en dag skulle bli skådeplats för ett fasansfullt polismord.
En slump, förstås.
När den unge förövaren Ronnie Kaspersson flyr genom Sverige i romanen ”Polismördaren” 1974, stannar han till och sover över i sin bil i den östgötska kyrkbyn vid sjön Sommen.
Man kan gissa att författarna högg namnet på måfå ur kartboken.
Ändå kommer man inte ifrån misstanken att de ägde en sällsynt fingertoppskänsla när det gällde brottslingars beteende.
Sjöwall-Wahlöös ”Roman om ett brott”
I dag framstår Sjöwall-Wahlöös tioryggade kriminalserie ”Roman om ett brott” som alla svenska deckarskribenters heliga urkund och mall.
Här fanns bland annat flera arketyper som kom att sätta standarden för kommande romanpoliser.
Inte minst den desillusionerade, men noggranne problemlösaren Martin Beck har med tiden skänkt delar av sin genbank till så skilda brottsbekämpare som Kurt Wallander, Van Veeteren och Evert Bäckström.
LÄS ÄVEN: Mannen på taket – den ”enda riktiga” Beck-filmen var en mästerlig svensk action
Gemensamt för alla dessa är en stigande desperation över busets utbredning, samhällets förfall och den egna kårens förflackning.
Lägg därtill taskiga äktenskap, dåliga matvanor, hög alkoholkonsumtion, begynnande övervikt och ett djupt oförstående inför samtidens trender, musik och kläder, och det är lätt att se Sjöwall-Wahlöös stillsamme antihjälte som den svenske kriminaldeckarens lätt tilltufsade urfader.
Maj Sjöwall om bakgrunden till första romanen Roseanna
Istället för ha en enskild hjälte, beslöt vi oss tidigt för att skapa ett kollektiv som gemensamt löste ett fall. Det enda som egentligen saknades var intrigen.
Då fick Pelle ett stipendium som gav oss möjlighet att åka med fartyget Diana på Göta Kanal.
Under resan kom vi på att vi skulle använda båten som mordplats. En snygg tjej ombord var från Nebraska och stod ofta i fören med långt svart hår.
Pelle spanade förstås in henne och jag sa: ’Jag tycker vi mördar henne!’”
”Alla vi andra har imiterat dem” har exempelvis Jan Guillou erkänt, och menar att ”min egen Carl Hamilton hade inte kommit till utan de här böckerna”.
Dittills hade i stort sett alla romaner om ond bråd död drivits framåt av geniala, originella och välklädda privatdetektiver som löste pusselgåtor i eleganta miljöer.
LÄS ÄVEN: Krimkungen Jens Lapidus om böcker, brott och en sumpad filmkarriär
Sjöwall-Wahlöös hjältar var snarare ett lätt cyniskt och kantstött poliskollektiv, som genom ett långsamt utredningsarbete till slut kunde ringa in en gärningsman som i grunden var en rätt tragisk figur och frukten av ett krackelerande folkhem.
Kritik mot ett omänskligare samhälle
”Vår kritik mot ett allt omänskligare samhälle var egentligen hela drivkraften i vårt skrivande” menade Maj Sjöwall.
”Vi letade bara efter ett underhållande sätt att förmedla den. Som att servera en tårta med malört i.”
Att både hon och Per Wahlöö var journalister hade lärt dem flera saker:
- Att berätta i korta effektiva meningar som även lockade unga och ovana läsare.
- Att vara noggranna med fakta, speciellt när det gällde miljöer.
- Att jobba på nätterna, när övriga världen sov.
”Ofta när jag gick till skolan hade mamma och pappa ännu inte gått till sängs” har dottern Lena berättat. ”Och när jag kom hem sov de fortfarande, innan de stack till mig en femma och bad mig fixa mat på egen hand på stan.”
Föräldrarna skrev alltid växelvis, för hand i en linjerad anteckningsbok.
Ringde telefonen kunde den ene lämna över kulspetspennan mitt i en mening.
Efter fullbordat kapitel renskrev Per det på maskin.
LÄS ÄVEN: Författaren Emelie Schepp: ”Vi satsade alla pengar på min bok”
”Vi var nästan alltid rörande överens om något skulle ändras eller strykas” sa Maj som alltid hyllade ”Pelle”, som hon kallade honom, för att han uppmuntrat henne att bli författare.
”Jag hade låg självkänsla hemifrån, men Pelle peppade mig hela tiden och: ’Du kan, du är bra!’”
Det usla självförtroende hade hon fått via en dominant fader.
”Pappa var hotellchefen som satt högst upp i hierarkin i väst och kostym och bestämde allt, medan hans potatisskalare arbetade i en liten kakelklädd cell längst ner i källaren. När jag som tonåring förstod denna orättvisa, blev jag kommunist.”
Mörkröd i själen var även Per Wahlöö.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö träffades 1962
När duon blev kära, efter att ha stött ihop på en tidningsredaktion, och försommaren 1962 började skissa på första boken i ”Roman om ett brott”, var det just ett speciellt brott det handlade om: Sveket mot folkhemmet.
”Utåt sett var Sverige landet som alla beundrade, men vi såg hur det sakta börjat förfalla” sa Maj Sjöwall.
LÄS ÄVEN: Barbro, 79 år, debuterar med deckare: ”Jag gick en kurs på nätet”
På väggen i parets lägenhet på Sveavägen hängde ett stort porträtt av Karl Marx. På golvet flockades ungarnas leksaker. Och från fönstret kunde de se just den balkong som senare skulle dyka upp i ”Mannen på balkongen”.
”Vi var nästan besatta av att allt måste stämma med verkligheten. Kunde mördaren stå här och ändå se porten? Gick det att bli skjuten ur just den vinkeln? Om nätterna cyklade Pelle och jag runt på stan och kollade och antecknade.”
LÄS ÄVEN: Hemma hos deckarparet Eva och Claes Fürstenberg
Av dåtidens poliser fick författarparet dock föga hjälp.
”Kåren var mera sluten än idag. Man släppte ingen jävel över bron, allra minst journalister. Men senare har det kommit fram kriminalare och sagt: ’Visst var det efter mig ni modellerade Martin Beck?’”
Kunde skriva en bok på en månad
Utåt sett var Sjöwall-Wahlöö det perfekta och jämlika paret, som både förmådde jobba och älska ihop.
När researchen väl var gjord kunde en ny bok skrivas på en månad.
Men bakom fasaden fanns sprickor.
I ”Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for” av Johan Erlandsson (2020) avslöjade Maj Sjöwall att de knaprade centralstimulerande tabletter för att orka sitta och skriva nattetid. Men också att hennes livs kärlek, som dog i cancer 1975, ibland var en svår människa att leva med.
Efter varje fullbordad roman festade båda hårt och Per Wahlöö kunde då bli våldsam. Ofta blev hon misshandlad och måste sminka över blåtiror eller gå med solglasögon.
Också detta ju ett brott, ironiskt nog.
Beck i världen
Sjöwall-Wahlöös böcker har översatts till över 40 språk och filmats på fyra av dem:
- The laughing policeman, Den skrattande polisen i amerikansk miljö, med Walter Matthau som Martin Beck 1973.
- Nezakontjennyj uzjin, Polis, polis, potatismos! i lettisk/sovjetisk tappning 1980.
- Der Mann, der sich in Luft auflöste, Mannen som gick upp i rök i en tysk-ungersk filmatisering 1980.
- Beck – De gesloten kamer, Det slutna rummet, inspelad i Nederländerna 1993.
Brittiska BBC gjorde dessutom 2012–2013 en radiodramatisering av hela bokserien under titeln The Martin Beck killings.
Mest läst Just nu
-
5 050 prylar ska bort på 100 dagar – Mie har bestämt sig för att få ordning och reda hemma
-
Så lyckas du med din sommardahlia – skötsel, vinterförvaring och smarta tips
-
Därför känns ditt sovrum aldrig riktigt mysigt – 5 misstag
-
Trebarnsfamiljen bor på 30 kvadrat: ”Det är en stor frihet att inte äga mer än vad man behöver”
-
Kaj om livet som pensionär: ”Du måste ta egna initiativ”
