Lugnet är det första jag lägger märke till. Varje dag även här i huvudstaden Vientiane känns som en söndag med få bilar på de breda gatorna.
Influensen från den franska kolonialmakten som tidigare styrde landet är stor och mitt i stadens park står en kopia av Triumfbågen.
På morgonen säljs franska baguetter med olika pålägg från små vagnar, kaféerna säljer laotiskt kaffe av högsta klass och det finns flera bra franska restauranger att välja bland.
Vientiane är perfekt för cykelturer och många turister hyr en cykel för att utforska stadens alla tempel. När solen går ner kör man Friskisgympa i parken vid Mekongfloden och på kvällen blir området ett enda stort restaurangområde där röken ligger tung från alla träkolsgrillar.
Laos har ingen havskust men det går utmärkt att bada i floderna på många ställen. Jag träffar resenärer som berättar om några öar i Mekongdeltat i södra Laos som kallas De 4 000 öarna.
Jag tar en bekväm nattbuss till staden Pakse och hamnar till slut på en liten båt på väg ut till ön Don Det. Båten är full med ryggsäcksresenärer från hela världen och tar oss ut på den strömmande floden i ett deltalandskap fullt av klippor och små gröna öar.
Jag kliver iland på en liten vit sandstrand, där vattenbufflar ligger i vattenbrynet mitt bland bikiniklädda ungdomar, och hittar en enkel bungalow.
Brisen från floden svalkar och jag kopplar av i hängmattan under dagens varma timmar medan livet på Mekongfloden passerar förbi.
Smala träbåtar fulla med människor är på väg för att handla på fastlandet och några turister roar sig med att flyta förbi på stora traktorslangar. Det finns inga bilar på ön men gott om cyklar att hyra.
Livet har förändrats mycket för öborna sen turisterna först började dyka upp för några år sen på dessa små öar där man främst har levt på fiske och jordbruk.
– Jag var fiskare under många år men nu har jag nio bungalows och en restaurang i stället, säger Mr Noi som äger stället där jag bor.
Nästan varje familj har byggt en restaurang och några enkla små bungalows på gården för att kunna ta emot lite turister. Det är som att bo hemma hos en familj och man får en inblick i öbornas vardagsliv där flera generationer bor tillsammans.
Jag hyr en cykel på eftermiddagen och cyklar över den gamla järnvägsbron till grannön Don Khon. På andra sidan bron står ett gammalt rostigt lok från den 13 kilometer långa järnväg som fransmännen byggde för att transportera människor förbi de stora vattenfallen från Kambodja hela vägen till norra Laos.
Ett av Sydostasiens största vattenfall Khone Phapheng, ligger på fastlandssidan och vid en av stränderna kan man göra en båttur för att spana efter de sällsynta Irrawaddydelfinerna.
Vid solnedgången samlas människor på andra sidan ön för att se solen gå ner och när allt lyse stängs av vid tiosnåret kommer många ner till stranden för att sitta runt lägerelden, prata och spela gitarr.
En ung svensk kille säger med övertygelse att ön är det bästa stället han har varit på i hela Sydostasien.
Dagen efter åker jag till Luang Prabang i norra Laos. Staden finns med på Unescos världsarvslista. Den gamla delen av staden ligger på en halvö och var en gång i tiden huvudstad. På båda sidor av den smala halvön flyter floden och strax utanför staden ligger grönsaksodlingar.
Jag var här för åtta år sen men känner inte igen mig alls sen Unesco har gått in och renoverat staden, som är helt förändrad med många mysiga restauranger, snygga hotell, affärer och guesthouses mellan alla tempel som har gjort staden så känd. Men alla är inte glada över förändringarna.
– Unesco har sålt ut staden till turisterna. De skulle ha begränsat antalet hotell och restauranger i den gamla stadsdelen, säger Ruth Browtiek från Australien som har bott i staden sedan 1995 och driver en restaurang och anordnar matlagningskurser.
Laos har ett fåtal turister jämfört med grannlandet Thailand men många flyger hit från Bangkok för att se Laos kulturella huvudstad med över 30 tempel, palats och vackra gamla koloniala hus. Tidigt på morgonen går långa rader av saffransfärgade munkar runt i Luang Prabang med skålar för att få dagens ris och gåvor från troende buddhister. Det är en urgammal tradition som bevittnas av närgångna morgonpigga turister.
Staden har en trevlig avslappnad atmosfär trots alla turister och många blir kvar här längre än beräknat. Men jag tar en slowboat uppför floden som tar två dagar till gränsen mot Thailand och njuter av den långsamma resan genom Laos ständigt närvarande flodlandskap.
Av: Hélène Lundgren
