I Medelhavets mäktigaste sjöfarar- och handelsstat blev Marco Polos nudlar från Asien till italiensk spaghetti.
Trots att österländska kryddor varit en av de viktigaste handelsvarorna regerar salt och peppar och man har tagit förvånansvärt få kulinariska intryck av kontakterna i österled.
Som sig bör vid havet domineras menyerna av fisk och skaldjur, som "bigoli in salsa", tjock spaghetti med sardeller, oliver och kapris.
Eller "seppie in nero", bläckfisk kokt i sitt eget bläck serverad med gul polenta. Risotto med säsongens grönsaker eller skaldjur är en annan specialitet.
Rätterna är enkla men vällagade.
Om du hamnar på rätt ställe vill säga. Invasionen av 20 miljoner årliga turister som klumpar ihop sig på Markusplatsen har gjort många av restaurangerna i området till rena skämt.
Dåliga, svindyra, små portioner och usel service tillsammans med den vanligt förekommande fällan "menu turistico" har fått smakryktet rejält på skam.
Men den som söker hon finner. Och visst slår jag en flukt på Markusplatsen, Venedigs hjärta, med tillhörande kyrka, Kampanil, Dogepalatset och tusentals skitande duvor.
Men målet för mitt Venedigbesök är osterior, trattorior, barer, pasticcerior och kaféer bland krackelerade fasader i en sjunkande stad.
Grundregeln är: ju längre från Markusplatsen, desto bättre, billigare och trevligare! Så jag snirklar bort från trängsel och hutlösa priser.
Av: Lotte Lindberg
