Allsången på puben är öronbedövande. "You'll never walk alone" sjunger Liverpoolfansen. Den gamla musikaldängan är lagets egen fotbollssång, och en ständig ljudkuliss på matcherna.
Vi är på en pub i närheten av den kända arenan Anfield och "värmer upp" inför matchen. I korta ordalag innebär det att dricka öl och att intensivt prata om dagens match. Liverpool ska möta West Ham, och eftersom Liverpool har gjort bra ifrån sig i några matcher verkar fansen känna segervittring. Liverpool är ju ett av Englands genom tiderna mest framgångsrika lag.
Att några svenskar har letat sig hit uppskattas, och det är som vanligt lätt att inleda samtal på puben:
– Det är kul att det kommer så många skandinaver och tittar på fotboll i Liverpool. Vi är stolta över de skandinaviska supporterklubbarna. Både den norska och den svenska klubben är riktigt stora, säger James, ett av alla trogna Liverpoolsupportrar.
50 000 svenskar reser varje år till England för att titta på fotboll. Och Anfield är en av de mest populära arenorna att besöka. Det ska sägas – man behöver inte vara extremt fotbollsintresserad för att ha behållning av en Premier League-match. Det här är ju engelsk kultur i ett nötskal.
Fotboll är religion i många engelska städer, inklusive Liverpool. Alla vet vilket lag alla hejar på. Det går inte att hoppa in i en taxi utan att chauffören ska berätta om sitt favoritlag.
Läktaren gungar av sång, ramsor, testosteron och fula ord. "Fucking bastard", vrålar vår bänkgranne, och tittar sen urskuldande på oss.
– Sorry, hoppas att ni inte tar illa upp, säger han på sitt engelska, artiga vis.
Nej, vi uppskattar att stämningen är på topp. Matchen slutar 4–1. Till Liverpool. Vår läktarkompis är förstås lycklig och ger oss en stor kram.
Av Anna Wahlgren
