Klockan är inte mer än åtta, men Innsbruck har vaknat med armarna uppåtsträckta. Fåglar sjunger i den lilla parken Hofgarten och vid kubkaféet Pavillion ställer anställda i ordning bord och stolar. Det är förväntan i luften – och sagolikt vackert.
Solen skiner och strax norr om staden skjuter Nordkettemassivet rakt i höjden. Längst ner Hungerburgs fashionabla förortsvillor, inbäddade i grönska, men långt däruppe tar naturen över. På nästan 2 000 meters höjd ligger snön kvar. Gnistrande vit mellan taggiga bergstoppar.
Det är nästan en overklig fondtapet som Innsbruck har. Inte bara i norr. I söder, halvvägs till Brennerpasset, står också alptopparna i givakt.
Dominanten är Serlesmassivet, som Innsbruckborna räknar som sitt vackraste berg. Det är 2 700 meter högt och ser på avstånd ut som en kopia av Mount Everest.
Ja, som ni förstår så går det inte att undkomma Alperna i en beskrivning av Innsbruck.
Runt nio har redan de första turistgrupperna kommit till Altstadt, gamla stan. Husen är tätt sammanpressade, aningen vingliga och känns som ett porträttgalleri av gamla burgna damer med gemål. Här finns självfallet en rad Gasthaus som serverar
bastant tyrolsk mat.
Exakt när Innsbruck grundlades är inte känt. Men redan på romartiden låg här en garnison och ett samhälle, strategiskt beläget på den viktiga handelsvägen mellan Verona och Augsburg, som sträckte sig över Brennerpasset (och som fortfarande är den centrala alpleden mellan de södra delarna av Tyskland och de norra delarna av Italien).
Stadens första gyllene period kom på 1400-talet, då den tysk-romerske kejsaren Maximilian I bestämde sig för att göra Innsbruck till sin huvudstad. Han flyttade hela sitt hov till staden, vilket ledde till att Innsbruck snabbt förvandlades till ett mondänt och uppnäst kulturcentrum.
Turistgrupperna lotsas mellan de hus och palats som finns kvar från 1400- och 1500-talen, och det är relativt många. Gyllene taket, en förgylld balkong som är stadens symbolbyggnad, stadstornet med sin aningen klumpiga kupol, Helbinghaus som fick en kokett barockfasad på 1700-talet…
Men trots dessa kulturskatter och rika arv är inte Innsbruck en museal idyll. Inte som Salzburg som nästan vänt ryggen mot världen och blivit sig själv nog. Bakom det pittoreska pumpar en modern stad med universitet, sociala problem, klotter och en bioteknisk industri.
Utanför centrum ligger en serie halvsmutsiga förorter med stora och små industrier, genomkorsade av en hårt trafikerad motorväg. Här finns även ett Ikeavaruhus.
Precis söder om gamla stan ligger shoppinggatan Marie Theresienstrasse.
Butiksutbudet är inte så anmärkningsvärt, men bar- och restauranglivet här känns överraskande spännande. Här finns traditionella bryggerirestauranger som Theresienbräu, ruffa studentbarer som Krahvogel och stilsäkra restauranger som Sitzwohl i Stadtforum.
En favorit är helt runda Bar 360° som ligger högst upp i Rathausgallerian. Runt lokalen går en balkong där man kan sitta på stora kuddar och njuta av utsikten. Nedanför ser man hela Innsbruck utspritt, förorterna, och strax söder om staden den iransk-brittiska arkitekten Zaha Hadids hopptorn i Bergisel. Det ser ut som en stående kobra, redo att hugga.
Runt lunch är stället fullsatt. Klientelet är ungt och medvetet.
– Nej, vi är inget Salzburg, säger bartendern Georg Wackernell. Innsbruck är också en självgod stad, åtminstone den äldre generationen, men tack vare universitetet och studenterna är staden öppen för omvärlden. Kulturellt händer det faktiskt rätt mycket spännande här.
Av: Anders Falkirk
