I mitt barndomshem fanns det mycket vrede och irritation. Inte på grund av mig och mina två syskon. Det var våra föräldrar som inte kunde hålla sams. Efter att jag flyttat hemifrån lovade jag mig själv att aldrig bo i en sådan miljö igen.
Det löftet höll jag – på sätt och vis. Jag förblev singel och levde ensam men i takt med åren blev jag själv allt argare. Mycket av oron och förvirringen som jag känt som barn verkade omvandlas till frustration och vrede när jag blev äldre. Mina föräldrar hade förstört mycket av min barndom. Minnen av hårda ord och blickar dök upp i tankarna varje dag. Jag grät ofta. Det var som att leva kvar i trauma och kontakten med mina föräldrar gjorde det bara värre.
Läs även: Sanningen gav mig mer respekt för min pappa
Mamma ville kontrollera mig
Mamma ringde flera gånger i veckan. Hon ville behålla kontroll över mitt liv och saknade helt respekt för mina gränser.
– Jag har hittat gardiner som kommer att passa perfekt i ditt vardagsrum. Du får dem i present men jag svänger förbi med dem imorgon. Då hinner du få upp dem innan ditt födelsedagsfirande.
Det där var typiskt henne. På så många sätt. Först hittade hon något att kritisera och sedan bestämde hon sig för att fixa det. Eftersom det hela skedde i form av en gåva förväntades jag dessutom vara tacksam. Om jag reagerade med frustration var jag inte bara otacksam utan också konstig.
Om gardinerna satt på plats till mitt kalas skulle hon föra dem på tal så många gånger att ingen gäst kunde missa vilken god smak hon hade. Om jag däremot inte satte upp dem skulle hon sabotera firandet genom att fälla kommentarer och himla med ögonen när bara jag kunde se det. Det kändes som om jag förlorade hur jag än gjorde.
Läs även: När min man plötsligt dog visade mina döttrar sin girighet
Man kan bara förändra sig själv
Det var den här onda spiralen som gjorde mig allt argare. Jag kände mig som fånge i mitt eget liv och visste inte hur jag skulle bryta mig fri. Varför satte jag inte bara ner foten? Eller rent utav sa upp kontakten? Det enkla svaret är att jag som barn kände ansvar för alla och den känslan satt i ryggmärgen. Det hade blivit mitt jobb att försöka fixa allt. Jag kunde inte sluta hoppas att det en vacker dag skulle bli annorlunda. Det tog mig många år att förstå att den enda jag kunde förändra var mig själv. Den dagen kom slutligen efter att jag hade låtit mamma stressa sönder mig inför min systers bröllop. Jag gick miste om det roliga med planerandet. Stressen förstörde min förväntan.
Under bröllopet var mamma överallt. Med höjda ögonbryn, fnysningar och falskt skrattande med gästerna. När jag gick hem den natten rann tårarna. Jag var fylld av ett känslomässigt kaos. Men under promenaden växte insikten. Den enda som kunde få slut på detta var jag själv. Och nu fick det vara nog!
Läs även: Min syster har lånat massor av pengar av våra föräldrar
Undviker att dras med
Det var svårt men jag satte ner foten genom att dra mig tillbaka. Jag undvek samtal och tackade nej till mycket. Över tid gjorde allt detta enorm skillnad för mitt välmående. Jag pratade med mina syskon om situationen och gradvis började vreden förlora sitt grepp.
Pappa hade farit illa som barn. Han fick ofta stryk av sin far. Mamma hade ett väldigt bekräftelsebehov. De båda hade stora behov som de inte kunde hantera och de kunde inte heller ge varandra det de behövde. Äktenskapet bara förvärrade problemen. Vreden gick som i arv genom generationerna.
När jag kunde se detta gav det mig större förståelse. Jag mår mycket bättre idag och mina föräldrar känns faktiskt också lugnare. Jag tror att det beror på att jag och mina syskon inte längre reagerar på deras beteende. På så vis undviker vi att dras in i ett destruktivt mönster. Tack vare den här förändringen har jag fått det som jag önskat mig sedan barnsben. En mer harmonisk familj.
Lydia
