I en stor undersökning från begravningsentreprenören Fonus har över 3 000 svenskar svarat på vad de helst vill ha kvar efter någon som gått bort. Inte otippat är fotografier det vanligaste, men på andra plats kommer personliga vardagsföremål, och på tredje något som minner om ett specialintresse eller en hobby, kanske ett musikinstrument eller en halsduk från ett älskat fotbollslag.
Känna närhet till den som avlidit
– Saknaden efter en anhörig kan vara stark, särskilt i vardagen som plötsligt ser helt annorlunda ut, säger Conny Sohlberg, begravningsentreprenör och pressansvarig på Fonus.
– För många blir det viktigt att hitta sätt att känna närhet till den som avlidit. Då kan små vardagliga saker som man sparat från personen bära på stora känslor även långt efter att någon dött.
För Simone Aschberg, 81, blev det en salladsskål efter hennes mamma.
– Den är ett oerhört aktivt minne som gör mamma närvarande varenda gång jag gör middag för fler än mig själv. Mamma lagade urgod mat och till varje middag, utan undantag, serverade hon grönsallad med fransk dressing i den här salladsskålen.
– Jag gör det också, alla sorters sallader och med den tänker jag på allt mamma lärde mig om matlagning och hur det var när hon ställde fram skålen. Var vi var, vilka vi var och hur vi samtalade under olika middagar i decennier, säger Simone.
Läs även: Tomas förlorade sin nioårige son: ”Jag jobbar aktivt med att inte dämpa mina känslor”
Klockor går ofta i arv
Fina klockor går ofta i arv och blir viktiga minnen. Så är det för Hans-Olov Öberg, 62, och av ett speciellt skäl.
– Jag bär morfars ”egen” guldklocka. Han jobbade som rörläggare i Sundsvall och Uppsala, men fick inte sammanlagd tjänstetid i någondera kommunen som räckte till klocka. Därför köpte han en för egna pengar, en automatisk Omega som alltjämt fungerar klanderfritt. Men den är inte i riktigt guld, morfar var ju som sagt rörläggare…
Ett annat sätt än saker att minnas är när de döda hyllas med återkommande middagar, evenemang eller sammankomster av anhöriga och vänner.
Fotbollsspelaren Lennart ”Nacka” Skoglund är ett känt exempel. På hans födelsedag på julafton firas hans minne varje år vid den staty av Nacka som står vid Katarina Bangata i Stockholm. Glögg och sång är stadiga inslag.
Cyklar som minne
Historikern och författaren Henrik Arnstad, 59, har i snart sagt 20 år cyklat till sin pappa Lennarts minne. Turen växlar, men vanligtvis går den mellan Gnesta och Mariefred i Södermanland.
– Pappa var en inbiten cyklist, gjorde mer än tio Vätternrundor, säger Henrik Arnstad.
– Han dog faktiskt på sin cykel, blev bara 67 år. Det var i mars 2007. Han fick en hjärtinfarkt. Redan samma höst föreslog några av hans arbetskamrater att vi skulle hylla Lennart med cykling, på den vägen är det.
Henrik stod sin pappa oerhört nära, men när Lennart gick bort kunde inte Henrik förmå sig till att just c y k l a:
– Jag blev blockerad. Kunde inte, så jag åkte moped i 19 år, det är först i år jag klarat att cykla. Tråkigt nog blir vi allt färre i ”Arnstad Memorial”. Flera av hans arbetskamrater har hunnit gå bort under åren, men det är ju så livet är.
Läs även: PC Jersild om smärtan och sorgen efter broderns död: ”Jag borde ha förstått hur illa det var”
Minnen – på gott och ont
Sparade doftminnen går tyvärr inte att publicera i tryck eller ens online. Men att känslor och minnen kan väckas den vägen, eller med att hålla något i handen är Janine Söderhielms mini-askkopp ett bra bevis för.
– Det är en liten flodhäst i brons som alltid stod på min pappas skrivbord. I gapet fimpade man en cigarett. Jag tycker mycket om den lilla saken och blir glad av att hålla i och känna på den. Den är så starkt förknippad med min pappa men på både gott och ont. Hans person, hans skojiga fantasi, hans arbete med skrivandet, lukten av cigarettrök som alltid fanns runt honom. Den lilla flodhästen känns tidlös på något sätt. Men allt rökande bidrog också senare till att han fick både kol och lungemfysem, säger Janine Söderhielm.
Källor: Fonus, P4 Jönköping, familjeliv.se, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska kyrkan, Wikipedia m fl, m fl.
