Relationer

Minnen som värmer – sakerna vi helst sparar när någon dör

Allhelgona stundar och vi minns, sörjer och hyllar våra döda. Men är det gravstenar och tända ljus som bäst fyller tomrummen efter dem som lämnat oss? Ett par glasögon, en kaffekopp eller en kudde blir ofta det som värmer oss bäst i saknaden. Här är vardagsprylarna vi helst sparar efter våra anhöriga.

En kvinna med grått hår håller en mugg och ser åt sidan i ett ljust rum.
Många vill gärna ha kvar personliga vardagsföremål, sin till exempel en kaffekopp, när en nära anhörig lämnat jordelivet.
Annons

I en stor undersökning från begravningsentreprenören Fonus har över 3 000 svenskar svarat på vad de helst vill ha kvar efter någon som gått bort. Inte otippat är fotogra­fier det vanligaste, men på andra plats kommer personliga vardagsföremål, och på tredje något som minner om ett specialintresse eller en hobby, kanske ett musik­instrument eller en halsduk från ett älskat fotbollslag.

Sakerna vi helst vill ha kvar när någon dör:

  1. Fotografier eller vykort. (60 procent)

  2. Personliga vardagsföremål, exempelvis kaffekopp, klocka, glasögon. (38 procent)

  3. Föremål kopplade till ett intresse eller en hobby, som musikinstrument, verktyg eller böcker. (30 procent)

  4. Brev, dagböcker eller anteckningar. (26 procent)

  5. Kläder eller accessoarer, exempelvis en tröja, ett smycke eller en hatt. (22 procent)

  6. Något som doftar och påminner om personen, som en parfym, en filt eller kudde. (7 procent)

  7. Annat. (2 procent)

Källa: Fonus/Verian. Totalt deltog 3 311 svenskar i en riksspridd webbenkät.

Känna närhet till den som avlidit

– Saknaden efter en ­anhörig kan vara stark, ­särskilt i vardagen som plötsligt ser helt annorlunda ut, säger Conny Sohlberg, begravningsentreprenör och pressansvarig på Fonus.

– För många blir det viktigt att hitta sätt att känna närhet till den som avlidit. Då kan små vardagliga saker som man sparat från personen bära på stora känslor även långt efter att någon dött.

En skallig man med mörkt skägg i mörk kostym och vit skjorta poserar framför en oskarp bakgrund.
Conny Sohlberg, Fonus.

För Simone Aschberg, 81, blev det en salladsskål efter hennes mamma.

– Den är ett oerhört aktivt minne som gör mamma närvarande varenda gång jag gör middag för fler än mig själv. Mamma lagade urgod mat och till varje middag, utan undantag, serverade hon grönsallad med fransk dressing i den här salladsskålen.

En kvinna står inomhus bredvid ett porträtt och håller en stor träskål i förgrunden.
Simone Aschberg har en salladsskål som det varmaste minnet av sin mamma. ”Tavlan i bakgrunden är ett ungdomsporträtt av henne som hängde över mormors säng”, berättar Simone.

– Jag gör det också, alla sorters sallader och med den tänker jag på allt mamma lärde mig om matlagning och hur det var när hon ställde fram skålen. Var vi var, vilka vi var och hur vi samtalade under olika middagar i decennier, säger Simone.

Klockor går ofta i arv

Fina klockor går ofta i arv och blir viktiga minnen. Så är det för Hans-Olov Öberg, 62, och av ett speciellt skäl.

– Jag bär morfars ”egen” guldklocka. Han jobbade som rörläggare i Sundsvall och Uppsala, men fick inte sammanlagd tjänstetid i någondera kommunen som räckte till klocka. Därför köpte han en för egna pengar, en automatisk Omega som alltjämt fungerar klanderfritt. Men den är inte i riktigt guld, morfar var ju som sagt rörläggare…

En leende man med guldklocka på armen sitter framför en tapetvägg med en gul dekoration i bakgrunden.
Hans-Olov Öberg med morfars klocka.

Ett annat sätt än saker att minnas är när de döda hyllas med återkommande middagar, evenemang eller sammankomster av anhöriga och vänner.

Fotbollsspelaren Lennart ”Nacka” Skoglund är ett känt exempel. På hans födelsedag på julafton firas hans minne varje år vid den staty av Nacka som står vid Katarina Bangata i Stockholm. Glögg och sång är stadiga inslag.

Flera personer står runt en staty i en stadsmiljö med blommor och ett tänt ljus vid sockeln.
På julafton samlas många vid ”Nackas” staty på söder i Stockholm.

Cyklar som minne 

Historikern och författaren Henrik Arnstad, 59, har i snart sagt 20 år cyklat till sin pappa Lennarts minne. Turen växlar, men vanligtvis går den mellan Gnesta och Mariefred i Södermanland.

En man med glasögon, skägg och grå kostym poserar framför en tegelvägg.
Henrik Arnstad.

– Pappa var en inbiten cyklist, gjorde mer än tio Vätternrundor, säger Henrik Arnstad.

– Han dog faktiskt på sin cykel, blev bara 67 år. Det var i mars 2007. Han fick en hjärtinfarkt. Redan samma höst föreslog några av hans arbetskamrater att vi skulle hylla Lennart med cykling, på den vägen är det.

Två cyklister står bredvid sina cyklar utomhus i solen, med hjälm och nummerlappar.
Lennart Arnstad (th) och arbetskamraten Per Björnör under Lennarts sista Vätternrunda 2006. ”Pappa skröt med att han aldrig gick till doktorn”, säger sonen Henrik Arnstad, som varje år cyklar tre mil till sin fars minne.

Henrik stod sin pappa oerhört nära, men när Lennart gick bort kunde inte Henrik förmå sig till att just c y k l a:

– Jag blev blockerad. Kunde inte, så jag åkte moped i 19 år, det är först i år jag klarat att cykla. Tråkigt nog blir vi allt färre i ”Arnstad Memorial”. Flera av hans arbetskamrater har hunnit gå bort under åren, men det är ju så livet är.

Fem personer sitter och står vid ett bord på en gräsmatta med cyklar och en sjö i bakgrunden.
Henrik Arnstad, Ronny Nygren, Per Björnör, Ulf Karlsson och Bo Hedin. ”Arnstad Memorial”, augusti 2023, cykling mellan Gnesta och Mariefred, fika och bad vid Nyckelsjön. Henrik följde med på vespa.

Internet på gott och ont

I vår moderna och digitala tid har helt nya minnen vuxit fram – på gott och ont. De allra flesta begravningsbyråer erbjuder idag minnessidor på internet, där foton, videofilmer, hälsningar och musik kan sparas – som en runsten med näst intill evigt liv. Sidan kan fyllas på efterhand och växa ut till en hel berättelse om den avlidnes liv.

Inte alltid lika populärt är när internet på egen hand håller de döda vid liv. Flöden och sidor på facebook och liknande försvinner inte automatiskt när någon dör. Uppmaningar till födelsedagsuppvaktningar för de bortgångna kan uppfattas som rent smaklösa, och inte minst väcka sorg. Likaså reklamutskick om charterresor eller kosttillskott.

Minnen – på gott och ont

Sparade doftminnen går tyvärr inte att publicera i tryck eller ens online. Men att känslor och minnen kan väckas den vägen, eller med att hålla något i handen är Janine Söderhielms mini-­askkopp ett bra bevis för.

En kvinna håller upp en liten flodhästfigur i metall framför kameran, med en inzoomad detaljbild i hörnet.
Janine Söderhielm med pappas mini-flodhäst. ”Jag tycker mycket om den lilla saken och blir glad av att hålla i och känna på den.”

– Det är en liten flodhäst i brons som alltid stod på min pappas skrivbord. I gapet fimpade man en cigarett. Jag tycker mycket om den lilla saken och blir glad av att hålla i och känna på den. Den är så starkt förknippad med min pappa men på både gott och ont. Hans person, hans skojiga fantasi, hans arbete med skrivandet, lukten av cigarettrök som alltid fanns runt honom. Den lilla flodhästen känns tidlös på något sätt. Men allt rökande bidrog också senare till att han fick både kol och lungemfysem, säger Janine Söderhielm.

Källor: Fonus, P4 Jönköping, familjeliv.se, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska kyrkan, Wikipedia m fl, m fl.

Får man skoja om de döda?

Ett sätt att hantera saknad kan vara att medvetet göra allvaret lättsammare. Det kryllar av synonymer till att lämna jordelivet. Här är några av de vanligaste:

  • Ta in årorna

  • Kola vippen

  • Ta ned skylten

  • Dra på sig träfrack

  • Stämpla ut

  • Trilla av pinn

  • Vända näsan i vädret

  • Logga ut

  • Vara six feet under

  • Byta till etta med jordvärme

Recept från Hemtrevligt

Inredning

Relationsexperten svarar

Husmorsknep

Hälsa

Läsarresor

Hemma hos