Jag tyckte synd om mamma – tills jag insåg sanningen

Mamma var väldigt snygg när hon var ung. Hon tröttnade aldrig på att berätta historier om alla komplimanger hon fått. Hemma hos mina kompisar hängde barnfoton på väggarn, men hos oss var det mamma som var stjärnan.

Jag skämdes när hon skulle förklara det för våra gäster.

– Folk brukade säga att jag borde bli modell. Så det blev en hel del bilder tagna. Men sedan fick jag barn och det blev familjeliv istället, sa hon med ett skratt.

Mina föräldrar hade inget lyckligt äktenskap. Jag hoppas att de åtminstone var lyckliga i början. Jag vill gärna tro att jag kom till av kärlek men så tidigt jag kan minnas fanns det taggighet och otrygghet omkring mig.

Pappa var inte perfekt men med lite distans till allt som pågick i mitt barndomshem förstår jag hans frustration. Mamma var inte lätt att leva tillsammans med.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Min syster har lånat massor av pengar av våra föräldrar

Jag trodde att allt var pappas fel

Under uppväxten blev jag manipulerad av henne att tro att det var tvärtom. Att allt var pappas fel, att han var elak och orättvis, och att det var synd om henne.

– Han vill bestämma allt. Jag som gav upp allt för din och pappas skull och nu får jag inte göra någonting! sa hon ofta.

Hon snyftade och tyckte synd om sig själv. Jag förstod inte hur pappa kunde vara så elak. Först långt senare förstod jag att saker som pappa sa nej till var att köpa nya, dyra möbler som vi inte behövde och att boka kryssningar som vi inte hade råd med.

Mina föräldrar bråkade regelbundet om sådant där men jag förstod det inte förrän jag blev äldre. Hur mamma var omdömeslös och oansvarig med pengar. Att hon egentligen var väldigt egoistisk. När jag väl insåg hur hon var började jag också förstå att mycket av vår relation var en lögn. Att jag var mammas flicka var en falsk bild som hon hade målat upp för omgivningens skull.

Relationer

Läs även: Jag blir hellre bedragen än övergiven

Elaka kommentarer

Hennes humör kunde skifta väldigt snabbt. Allt kunde verka bra men plötsligt högg hon till med någon elakhet. Det var som om hon hade en massa frustration inom sig som hon inte kunde kontrollera. Det var så jag förklarade och ursäktade hennes beteende. Det var påfrestande för henne att leva i det olyckliga äktenskapet, att hon behövde få ur sig lite negativitet då och då.

Som när vi tillbringade en sommardag vid stranden och köpte glass i kiosken. Kön bakom oss var lång och plötsligt blev mamma stressad.

– Men skärp till dig nu! Det tar väl inte en evighet att välja vilken sort du vill ha.

I bilen på väg hem samma dag pikade hon mig för att jag gått upp i vikt.

– Jag tror att du behöver en ny bikini. Eller kanske en baddräkt så syns inte magen så mycket. Du har nog ätit lite väl mycket glass i sommar.

När jag kom upp i tonåren blev det fler kommentarer om mitt utseende.

– Jag fick alltid höra hur fin jag var i håret när jag var i din ålder. Du behöver nog borsta ditt oftare, sa mamma.

Jag förstod inte vad hon ­menade eller vad som var fel.

I efterhand gjorde det där mig arg. Förstod hon aldrig att hennes beteende var sjukt? Att det inte var så där en mamma skulle behandla sin dotter?

Det var fel på min smak också.

– Jag hade snygga kläder när jag var i din ålder. Jag kommer ihåg när…

Och så upprepade hon någon historia om komplimanger hon fått. Jag har hört alla de där historierna många gånger om.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Jag känner mig bortvald av min svärson

Mamma bar vitt på mitt bröllop

Det blev extra jobbigt för mamma när jag började träffa killar. När jag var den som fick komplimanger. Det är absurt att tänka tillbaka på min student och inse att jag inte ville göra mig för fin för det skulle inte mamma gilla.

Hon tog ifrån mig så mycket. Mycket av min barndom, många av mina minnen som hade kunnat vara annorlunda. Något som jag under många år inte förstod var att hennes elakheter inte bara bottnade i ett behov att få ur sig negativitet. Det bottnade också i avundsjuka. Jag antar att det var något som jag inte ville se. Det som tvingade mig att öppna ögonen för detta var hur hon betedde sig på mitt bröllop.

Jag gifte mig med Tord när jag var 32. Han och mamma hade aldrig kommit särskilt bra överens. Hon kunde inte manipulera honom och det tålde hon såklart inte.

När Tord och jag började planera bröllopet fick vi 20 000 kr av mamma. Efter det ansåg hon sig ha rätt att lägga sig i allting. Vi ångrade att vi hade tagit emot pengarna men jag var rädd för att det skulle orsaka ännu mer drama om vi lämnade tillbaka dem. I efterhand önskar jag dock att vi hade gjort det.

På bröllopet dök mamma upp i en hellång, krämfärgad klänning med broderade blommor. Den var vacker och givetvis vald för att konkurrera med min brudklänning. När jag kom in i kyrkan och fick se henne var det något inom mig som krympte. Jag fick inte komma i första hand, inte ens på min egen bröllopsdag.

Under firandet syntes och hördes hon överallt. Det var stora gester och höga skratt. Hon visade upp sig i sin klänning på dansgolvet. I sitt tal berättade hon anekdoter från vår uppväxt.

– När Lina gick på gymnasiet brukade vi skratta åt att hennes lärare trodde att vi var systrar.

Jag skämdes och önskade att hon inte hade varit där.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Sanningen gav mig mer respekt för min pappa

Fokuserar på mitt eget liv

Efter bröllopet drog jag ner på vår kontakt. Jag träffade henne så sällan som möjligt. Två år senare blev hon diagnosticerad med cancer. Efter bara några månader sattes hon på palliativ vård. Trots allt, hoppades jag att vi skulle kunna komma varandra närmare under hennes sista tid i livet men det blev inte så. Hon fokuserade på hur orättvist livet var istället för att förändra ­något mellan oss.

I hela mitt liv hade jag försökt att älska mamma men jag tror inte att det var min kärlek hon ville ha. Jag skulle bara spegla henne och stå i hennes skugga.

Efter hennes död sörjde jag främst den mamma jag kunde ha haft. Och jag var lättad, även om det kändes förbjudet att erkänna det.

Vår relation kostade mig så mycket energi att jag efter hennes död har valt att förlåta, för min egen skull. Jag har ­bearbetat mitt förflutna. Att lägga mer tid på att grubbla och vara arg skulle bara innebära att jag stjäl mer tid från mitt eget liv. Jag har gett henne nog. Jag har rätt att må bra och fokusera på hur jag själv vill leva, för min och min familjs skull.