Kvinnor med ett solbränt ansikte förknippades fram till förra sekelskiftet med pigor och bondesamhället, då de var tvungna att arbeta ute och exponera sig för solen. Solbränna var en klassfråga och borgarkvinnor gjorde allt för att skydda sin bleka hud mot solen genom att gömma sig under bredbrättade hattar eller hålla sig under solparasoll.
Coco Chanel förespråkade solbränna
Den synen på solbränna förändrades över en dag när den franska designern Coco Chanel år 1923 lade ut sin handduk på stranden på den franska Rivieran, klädde av sig och lät solen kyssa hennes bara hud. När hon dessutom påstod att både kvinnor och män är vackrare med solbränd hud, var det nog många som chockat höjde på ögonbrynen.
Tillsammans med sina vänner ur den avantgardistiska kretsen, som Zelda och Scott Fitzgerald, Pablo Picasso, Cole Porter och Gertrud Stein, valde hon även en enklare och mer ledig klädstil som passade detta strandliv.
Solbränna blev en symbol för hälsa och rikedom
Solbränna blev nu istället en markering som visade på fritid, relax, strandliv och hälsosamma aktiviteter i friska luften. Ett helt nytt solbränt mode hade därmed skapats som blev symbol för hälsa och rikedom.
Läs även: Badmodets historia – från heltäckande och opraktiska kläder till minimal bikini
Snart sågs även svenska kvinnor och män sola i badkläder på de öppna strand- och klippbadplatserna. Att solbada medvetet var ett nytt begrepp i strandlivet som inte nödvändigtvis betydde att man gick ner i vattnet, utan snarare låg på klipporna och solade i timmar.
Att ligga länge under solen innebar även risker att bli bränd och det var därför viktigt att smörja in sig med någon av de nya solskyddsprodukter som kom ut på marknaden, för att skydda huden från solens starka strålar.
Visserligen använde redan de gamla grekerna, romarna och egyptierna olika oljor och naturliga växtextrakt som skydd, men det var först efter att kemister började ta fram solskyddsprodukter som de verkligen ansågs göra nytta.
De allra första produkterna som dök upp i slutet av 1920-talet kunde ena dagen lanseras som en kräm för att behålla blek hy, för att bara några dagar senare lanseras som något som gav damerna en vacker solbränna.
Första kommersiella solskyddet på 1930-talet
H A Milton Blake hette en australisk kemist som i början av 1930-talet utvecklade det första kommersiella solskyddet. Under en båttur till havs fick han reda på att de oljor som han använde för att skydda sin hud från solen inte var effektiva och detta inspirerade honom att skapa ett eget solskydd.
Blake var kemistudent med en examen vid Universitetet i Adelaide och hade i en tysk artikel läst om en organisk förening med potential att absorbera ultravioletta strålar. Han började laborera i sovrummet på pensionatet där han bodde och lyckades, efter många försök, få fram en kräm som kunde förebygga solbränna.
Läs även: Svenska filmens glada 30-tal: Åren då svenskarna köade vid biokassan
”Hamilton’s Sunburn Varnishing Cream” började säljas 1932 och Blake blev känd som den första australiska forskaren att utveckla solskyddsmedel.
Första solkrämen som skyddade mot UV-strålar
En annan pionjär var L’Oréals grundare, kemisten Eugène Schueller, som utvecklade en egen solskyddsformel 1936. Det var den första solkrämen som även skyddade mot ultravioletta strålar. Han kallade den Ambre Solaire och den säljs fortfarande under samma produktnamn.
Runt 1938 grundades märket Piz Buin av Franz Greiter. En schweizisk kemist som efter att ha bestigit berget Piz Buin (3312 m.ö.h.), på den schweizisk-österrikiska gränsen, drabbats av en kraftig solbränna.
Greiter hade verkligen bränt sig rejält på solens starka strålar där uppe i bergen och såg därefter som sitt uppdrag att skapa något som skulle skydda huden mot solen. Gletscher Crème, eller ”Glacier Cream”, som skapades 1946 säljs fortfarande från Piz Buin.
Läs även: Nostalgi: I kö till den nya tidens affär
Solskyddsfaktor
Nu uppfann Greiter inte bara Glacier Cream utan 1962 upptäckte han även solskyddsfaktorn som gjorde att solskyddsmedel kunde standardiseras. Det klassificeringssystemet, Sun Protection Factor, som skapades då revolutionerade verkligen marknaden för solskydd.
Under det andra världskriget hade de amerikanska militärer som var stationerade i Stilla havet använt en sorts solskräm för att skydda sig mot bränna. Red Vet Pet var en pasta som skulle fungera som en fysisk barriär mellan soldaternas skinn och de ultravioletta strålarna.
Soldaterna beskrev den som tung och obehaglig. Efter andra världskrigets slut tog Green med sig den feedbacken när han blev farmaceut. Han tänkte att det inte längre bara var soldaterna som behövde solskydd, utan snart även de amerikanska familjerna.
Mjukare och lättare formula togs fram
Företaget Coppertone tog över produktionen och fick en kommersiell framgång när Green skapade en mjukare och lättare formula genom att bland annat lägga till kokosolja och kokossmör. Den allra första blandningen lär han ha blandat till hemma på sin egen spis och testat den på sitt egna huvud. Slutprodukten såldes sedan under namnet Coppertone Suntan Cream.
1967 började även vattenbeständiga solskyddsmedel dyka upp på marknaden.
