Snapsvisan – sång för att trotsa överheten

Ser du stjärnan i det blå?
Ta en sup så ser du två.
Tar du mera, ser du flera
stjärnor små

Få fenomen är så svenska som snapsvisan. Ingen annanstans i världen – undantaget de svenskspråkiga delarna av Finland – finns traditionen att då och då, gemensamt under måltiden, stämma upp i en sång som också uppmanar och godkänner brännvinsdrickandet.

Vi kallar den ibland supvisa eller nubbevisa. Historiskt och i vissa sorters sammanhang – främst studentikosa – sjungs andra sorters skålvisor: vinvisor, ölvisor, likörvisor. Det är sånger som på en gång uppmuntrar och reglerar och som skapar en gemensamhet utöver och vid sidan av själva förtärandet.

Melodin är oftast redan känd

Den typiska snapsvisan skrivs till melodi som redan är känd. På så vis har nya visor kunnat introduceras som allsång genom texthäften, där man smidigt angett ”Mel: Appladalen i Värnamo” eller ”Mel: När månen vandrar” eller annan sång som folk i allmänhet förväntats vara bekanta med.

Lustigt nog gäller detta inte för vår ojämförligt mest bekanta snapsvisa, det vill säga Helan går. Den är, i flera bemärkelser, unik i sin genre. Musikforskarna har, trots tappra försök, inte kunnat fastslå någon melodisk förlaga när de rotat bland de gamla nothäftena. En kvalificerad gissning är att själva melodin har sitt ursprung i de små trumpetfanfarer som på 1700-talet, under bättre måltider och banketter, signalerade att det var dags för nästa rätt. Det är ganska lätt, även för en svårt omusikalisk människa, att i sitt inre höra melodin framförd på trumpet.

Svenska Öden & Äventyr Kultur

Läs även: Kaffe på fat – så klart!

Helan går skiljer sig från andra snapsvisor

En annan detalj som skiljer Helan går från snapsvisan i allmänhet är att det finns få kända varianter. Muntligt traderade sånger har annars en stark tendens att sjungas något olika i Flen och Katrineholm. Vad gäller Helan går, åtminstone om vi håller oss till första versen, känner vi bara två obetydliga, nästan ohörbara varianter: vissa sjunger ”hopp fallerallanlej” medan andra tar i med ”hopp fadderallanlej”.

Däremot går meningarna isär om vad alla snapsarna efter helan och halvan – och tersen, kvarten och kvinten – heter. Många verkar överens om att snaps nummer tolv heter Lilla Manasse (eventuellt för att den bibliske kung Manasse är tolv år när han börjar regera) och snaps femton är döpt till det suggestiva Kreaturens återuppståndelse. Utöver det pratar vissa traditioner om rafflan, rännan och smuttan och andra om klacken, tuppsupen och tankeställaren.

Överhuvudtaget är ursprunget för Helan går höljt i dunkel. Vi vet helt enkelt inte hur den kom till, sången som redan Strindberg ironiskt kallade ”vår egentliga nationalsång”. Mycket tyder faktiskt på att Halvan går, det vill säga andra versen, är äldre än Helan går. I det tidigaste kända tidningsbelägget är det Halvan går som omnämns.

Det handlar då om att kompositören Franz Berwald, han som har en hel hall på Östermalm uppkallad efter sig, 1845 komponerar operetten Modehandlerskan. Där använder han, lite lekfullt, en redan känd melodi – en melodi med så vulgära associationer att hans egna musiker i protest lämnar orkesterdiket under repetitionen. Tidningarna rapporterar förstås om detta skandalösa – att Berwald lekt med några takter i just Halvan går, som med andra ord bör ha varit väl känd bland musikerna.

Man kan ändå föreställa sig att versen ”Helan går” tillkommit tidigare. Eventuellt tog man en gång sina helor stående vid smörgåsbordet, för att sedan tåga till sittande bord under sång för att intaga snaps numero två. Detta vet vi inte med säkerhet, men folk med inblick i 1850-talets sällskapsliv håller det i alla fall inte för otroligt.

Traditionen utvecklades inom studentlivet

Det är ungefär vid samma tid man hittar de första antydningarna om att borgerskapet börjat sjunga till suparna, men traditionen utvecklas med mest entusiasm inom studentlivet. Där kommer med tiden varje nation med självaktning att hålla sig med egna sångböcker, där många anonyma lustigkurrar med känsla för rimsnideri och fylleri med tiden kommer att bidra.

Snapsvisorna utvecklas i samma anda som spex och karnevaler uppstår i 1800-talets slut. I studentkretsar känner man sig befriande busiga när man sätter nya texter till upphöjda operamelodier eller smutsar ner vackra skillingtryck med ett alkoholromantiskt innehåll.

Snapsvisan under restriktionstider

Sitt genomslag hos den så kallade allmogen får snapsvisan – till synes paradoxalt – under 1920-talets restriktionstider. Ju mindre man fick dricka, desto mer sång och glam ville man tillföra när tillfället väl gavs. De ritualiserade bordsvisorna, som såg till att alla drack samtidigt, såg också till att spriten fördelades jämnt bland gästerna och över kvällen.

Under 1910-talet anses det svenska supandet ha gått för långt. Vid folkomröstningen 1922 röstar hela 48,8 procent av befolkningen för ett ”införande av fullständigt rusdrycksförbud”. Den lagom liberale liberalen Ivar Bratt konstruerar dels ett system för personligt inhandlande av alkohol, som lever kvar i våra dagars systembolag, och dels ett snårigt restriktionssystem för utskänkning på krogarna.

För att handla på det nyinstiftade Systembolaget behövs perioden 1917–1955 en så kallad motbok. Där noterar nitiska biträden noggrant hur mycket man inhandlar så att man inte överskrider sin månadsranson (generellt tre liter i månaden för män och en halvliter per kvartal för kvinnor). På krogen regleras hur mycket sockerdricka en lättgrogg får innehålla, hur många centiliter man får inmundiga per måltid och hur dags landets samtliga spritkassor ska stänga.

Snapsvisorna sprider sig

Det är i dessa oroliga tider som gemene man vill öka roligheten. Studentvärldens och borgerskapets bordsvisor, sånghäften och dryckesvisor sprider sig till bondgillen och det enklare folkets kalas. När supvisorna trycks och sprids så är det inte ovanligt att häftena får samma bruntråkiga omslag som motboken, i folklig trots mot den pekpinniga överheten. På Svenska flaggans dag, förste oktober 1955, slänger många stockholmare kollektivt sina motböcker i Strömmen. Många vishäften med motboksomslag sägs följa med av bara farten.

Även i folkdjupen finns det människor med sinne för det sinn­liga. Låt oss fördomsfullt anta att det inte är i Lund eller Uppsala som dessa lantlivsdoftande rader tillkommer:

När gäddorna leka i vik och i vass
och sola går ner bakom Sjöbloms dass
Ja, då är det vååååår!

Med en ännu folkligare andra vers om hammarskaft och hallonsaft som jag inte nänns citera.

Därmed inte sagt att de sånger som skrevs och spreds inom de akademiska kretsarna var så oerhört mycket vittrare. En klassisk uppsaliensisk supvisa utmärks snarare för dess nonsensord, folkliga språkbruk och alldeles ohämmade spritromantik:

Sätt nu glaset till din mun!
Tjo faderittan lambo!
Och drick ur, din fylle-fyllehund!
Tjo faderittan lambo!

Är snapsvisan utrotningshotad?

Snapsvisorna har genom decennierna gett utlopp för stora mängder folklig kreativitet, spiritualitet och fyllehumor. Men även om det länge varit en levande tradition med stor spridning, både geografiskt och klassmässigt, kan man ändå fråga sig om snapsvisan inte är utrotningshotad.

Det finns inte längre lika många gemensamma melodireferenser som på stamsångernas och de minutiösa läroplanernas och tvåkanalssystemets tid. Klassiska snapsvisemelodier – skillingtryck, Jules Sylvain- och Lasse Dahlquist-schlagers, barnvisor ur Alice Tegnérs sångsamlingar – är inte självklart något som unga människor har aktuella för sig. Visst poppar det upp hits även idag, som fäster sig på mångas hjärnor, men ofta får de inte sitta där så länge innan de glömts bort och ersatts med nya.

Vid en hastig skanning efter snapsvisor på nätet hittar jag för all del texter på relativt moderna melodier: Lasse Berghagens Stockholm i mitt hjärta har blivit ”Festen i mitt hjärta”, Triads julhit Tänd ett ljus har fått texten ”Ta en sup och låt den bränna”.

Men, frågar sig farbror stofilen, nog är det knepigt att sätta texter till beatbaserade Max Martin- och Swedish House Mafia-hits? Hur länge till kan vi förvänta oss att folk i allmänhet kan ens melodierna till Vi gå över daggstänkta berg eller Mors lille Olle? De unga människor jag känner har inte ro att sitta igenom Kalle Ankas julparad och prickar därmed inte ens referensen till Ser du stjärnan i det blå i den inledningsvis citerade visan.

Svenska öden & äventyr Svenska öden & äventyr

Läs även: OP Anderson fick aldrig själv smaka en ”OP”

Brännvinet är inte längre en självklarhet

Utöver det har själva snapsens status varit hotad ända sedan 1950-talet, då rödvinet kom för att stanna. I dagens utbud av IPA och APA och DIPA på AW, då det bor en sommelier i varje medelklassmamma och en whiskykännare i varje familjefar, är det traditionella brännvinet inte längre en självklarhet. Visst lever det kvar till julens och midsommarens smörgåsbord, och somliga av oss anser fortfarande att kräftor kräva dessa drycker.

Men det är längesedan gubben Stranne tog sitt renade brännvin ur vinskåpets hörn till att bjuda di skeppsbrutna på (ur Balladen om briggen ”Blue Bird” av Hull av Evert Taube.) och det är längesedan skärgårdsgubbar gömde litern för frugan ute i båtskjulet.

Vi får trösta oss med att det snapsvise-SM som Vin & Sprit instiftade 1995 fortfarande lever. Och att Helan går är synnerligen lätt att lära sig.

Med lingonröda näsor

Mel. Flickorna i Småland (som skrevs 1912)

Med lingonröda näsor
och med bullrande bas,
och skinande som solen
uppå våra små kalas.
Vi sjunga och vi tralla
när vi höja våra glas,
men vad är det som göra
att vi komma i extas...?
JO!
Det är ett stänk av livets vatten
det är helan lilla vän.
Det är litrarna som staten inte
lagt beslag på än.
Det blir halvan, tersen, kvarten
och grogg vi dricka sen.
Och till morgonen vi spar den
lilla återställaren!

Kommentar: den här texten bygger delvis på poddavsnittet ”Snedtänkt om snapsvisor” med musikforskaren Chris­tina Mattsson som gäst.