Rojda Sekersöz om nya filmen: ”En väg tillbaka till min ursprungliga drivkraft”

Rojda Sekersöz var själv bara 13 år när hon bestämde sig för att bli regissör. När hon var 15 flyttade hon ensam från Dalarna till Stockholm för att gå på filmgymnasium. När hon var 19 kom hon som yngsta elev någonsin in på regilinjen på Dramatiska Institutet (nu Stockholms konstnärliga högskola). Innan hon fyllde 30 hade hon gjort två långfilmer varav den första gav henne en Guldbagge.

Regisserat ”Blir du ledsen om jag dör?”

Så där har det fortsatt. De senaste åren har hon regisserat tv-serier, bland annat den internationella succén ”Young Royals”. Den nya filmen, ”Blir du ledsen om jag dör?” regisserade hon medan hon var gravid med sitt andra barn. Han föddes precis när inspelningen gått i mål och fick tillbringa sin första tid i klipprummet.

– Det var jobbigare än att vara höggravid under inspelningen. Jag ammade, torkade kräks och bytte blöjor samtidigt som jag klippte filmen och försökte vara smart och intellektuell, säger Rojda Sekersöz.

Varifrån kommer detta driv? Och när ger hon sig själv tillåtelse att slappna av?

– Jo men just nu kanske? säger hon lite trevande.

Vi sitter i solen på en uteservering i en närförort till Stockholm. Hon är mammaledig men funderar redan på nästa projekt och har två barn att ta hand om, så direkt sysslolös är hon inte.

Filmen bygger på Nicolas Lunabbas bok

”Blir du ledsen om jag dör?” bygger på Nicolas Lunabbas självbiografiska bok med samma namn. Nicolas är en av eldsjälarna bakom HelaMalmö, en organisation som jobbar med ungdomar i problemområden. För 15 år sedan gick han långt utanför regelboken när han lät en sjundeklassare, Elijah, flytta hem till honom. Med stöd av Nicolas höjde Elijah sina grundskolebetyg, satsade på sin baskettalang och lyckades få ett basketstipendium till en amerikansk high school. Elijah Clarance har idag en internationell basketkarriär. Men för hans två barndomsvänner spårade det ur fullständigt.

– Jag har gjort berättelsen på mitt sätt. Jag vill förmedla hopp och inte göra ytterligare en film om nergångna förorter där det bor bruna personer som är kriminella. Och jag ville inte demonisera barnen. För i filmen blir det ju tydligt att det handlar om barn, säger Rojda med en anspelning på debatten om sänkt åldersgräns för fängelsestraff.

Produktionsbolaget Nordic Drama Queens testade 500 pojkar för rollen som Elijah men fastnade för Rudwan Socdal, en charmig kille med tvinnade flätor. Nic spelas av Rojdas sambo, skådespelaren Peshang Rad.  

– Det är lite speciellt att regissera sin egen man men det har sina fördelar. Vi kunde jobba även utanför arbetstid. Vi har båda en hög arbetsmoral och pushade varandra.

Hon påpekar att ett viktigt tema i filmen är hur vi ser på individens ansvar kontra samhällets. Problem med fattigdom, utanförskap och barn som far illa kan inte enbart hanteras av samhället. Vi måste också agera som medmänniskor, som Nic gör.

Behöver ta ansvar

– Det normala i stora delar av världen är att känna ansvar även för andras barn eller för ett okänt barn man ser på gatan. Men det gör vi inte i Sverige, säger Rojda.

– Individualismen och liberalismen bygger ett samhälle som inte är riktigt hållbart. Vi behöver ta ansvar som individer samtidigt som vi kräver strukturell förändring, säger Rojda.

– Elijah är en success story. Den handlar om vad som kan hända med en människa när någon tror på en. Men lika intressant är Nics historia. Hur hans liv tar en vändning till det bättre när han engagerar sig i Elijah.

– Det är som att få barn. Man tror att man ska lära dem så mycket och så visar det sig att det är de som lär en själv en massa, filosoferar Rojda.

Hon har berättat i programmet ”Söndagsintervjun” i P1 om när hon fick sitt första barn. Om hur hon som är van vid effektivitet och kontroll, blev av med båda. Om hur exempelvis det långdragna nattandet varje kväll stressade henne för att det kändes som bortslösad tid. Sedan blev sonen allvarligt sjuk och hamnade på sjukhus. När det hela slutade lyckligt kände Rojda att hon fick en andra chans som mamma. En chans att lära av sitt barn och dämpa pressen på sig själv. För hon har ofta känt sig sliten mellan att odla sin privata lycka och att göra avtryck i världen.

Rojda Sekersöz uppväxt

Den starka viljan hänger delvis ihop med Rojda Sekersöz kurdiska ursprung. Kurderna har genom åren utsatts för hårda repressalier i Turkiet som hennes föräldrar kommer ifrån.

– Jag växte upp i Hallunda utanför Stockholm. Mina föräldrar hade olika lågbetalda jobb. Vi var rätt fattiga faktiskt. Det var inget jag direkt led av men jag märkte att mina föräldrar försökte dölja det för mig och då kändes det ju som ett problem.

När Rojda var tio år tog pappa ett beslut som gav familjen ett ekonomiskt lyft. Han lånade pengar och köpte en pizzeria i Älvdalen, en by i Dalarna med knappt 2 000 invånare.

– Det var som att komma till en annan värld. Allting var annorlunda – språket, naturen, kulturen. Jag rycktes ur mitt sociala sammanhang. I Hallunda hade jag varit som de flesta. I Älvdalen stack jag ut, den enda med utomeuropeiskt ursprung.

Mötte rasismen

Det fanns bra saker med Älvdalen men hon mötte också rasistiska fördomar. Värst var när en av hennes kompisar började umgås i nynazistiska kretsar och som en följd av det sade upp bekantskapen. Rojda förstod ingenting. Pappa tog ut henne på en promenad och berättade om nationalsocialismen. Sa att hon inte skulle ta det personligt.

Rojda Sekersöz talar varmt om sina föräldrar och deras tro på sin dotter. Att låta henne flytta till Stockholm direkt efter högstadiet var inget lätt beslut men de ville inte stå i vägen för hennes drömmar. De hade ju bytt land och jobbat hårt för att deras barn skulle få andra chanser än de själva fått. De sa till henne att allt var möjligt, om hon bara ansträngde sig.

– De behandlade mig inte jättemycket som ett barn. Jag är glad för det. Men det skapar också en press att inte slarva bort sina möjligheter, säger Rojda Sekersöz, apropå sitt tempo i tillvaron.

Därtill kommer den kollektiva kurdiska erfarenheten.

– Vi hade ofta kurdiska vänner på besök. Medan vi barn lekte, satt de vuxna och berättade historier om förtryck, fängslanden och tortyr. De kunde skämta rått om vidriga saker de upplevt.

– Jag var ett observerande barn och tyckte att det var både absurt och intressant. Kontrasten mellan den trygga hemmiljön, de hemska berättelserna och den lättsamma tonen.

Rojda Sekersöz vill ägna sig åt viktiga saker

Rojda Sekersöz kan känna en viss existentiell skuld här. Att hon har en privilegierad tillvaro och får förverkliga sig själv när många offrat så mycket för den kurdiska saken. Hennes slutsats blev att hon måste ägna sig åt viktiga saker. ”Jag vill förändra världen” är ett återkommande tema i intervjuer med den unga Rojda.

Att det skulle ske genom filmmediet bestämde hon redan som 13-åring efter att ha köpt två VHS-filmer på Rättviks marknad. Det slog henne att film är ett kraftfullt verktyg för att väcka känslor. Och känslor kan öppna för förändring, leda till handling.

Den tonåriga Rojda lät sig inte avskräckas av att filmvärlden är svår att ta sig in i och att det kanske inte underlättade av att hon var ung, tjej och ”svartskalle”, som hon själv ibland har kallat sig.

– Jag har alltid känt att jag är kapabel till saker, säger Rojda.

– Även om jag också har haft ett bildningskomplex. Jag har till exempel ännu inte har sett alla Bergman­filmer, hehe.

Ser inte prestationsångest som enbart negativt

Målmedvetenheten har gjort att hon ibland kört slut på batterierna. Första gången tappade hon hår, fick panik­ångest och kunde inte komma ur sängen på två veckor.

– Jag är psykiskt uthållig och har inget naturligt stopp. Kroppen fick sätta stopp. Men jag jobbar på att kunna ta emot hjälp och släppa på jag-gör-det-själv-mentaliteten.

Samtidigt ser hon inte ­prestationsångest som något enbart negativt. Den har gett henne mycket positivt som hon är stolt över. Det går inte att bara glida runt, skönt avslappnad och harmonisk, och samtidigt uträtta svåra saker. Balansgången tillhör livets villkor.

Men skavet har tidvis varit så stort att hon – tidig som vanligt – genomgick en slags 40-årskris redan vid 30. Vad hade hon gjort av sitt liv? Hade hon satsat på tillräckligt viktiga projekt? Även i vårt samtal är hon naket uppriktig när hon frågar sig själv om hon bara varit en ”skitsnackare” som talat om att skapa förändring genom sina filmer.

– ”Blir du ledsen om jag dör?”, känns som en väg tillbaka till min ursprungliga drivkraft.

– Min första film släpptes 2017. Jag har liksom gjort praktik, min AT-tjänstgöring, sedan dess. Finslipat hantverket. Nu gäller det att jag väljer mina projekt noga.

Vill skildra arbetarklassen

– Debutfilmen, ”Dröm vidare”, handlar om fyra unga tjejer i en utsatt förort. Men för att undvika att hamna i ett fack har mina filmer och serier sedan dess rört sig i olika miljöer. Det jag har kommit fram till nu är att mitt syfte, min styrka och det jag vill göra är att berätta om människor i underläge, människor som förtrycks av system. Jag vill ta in mer av arbetslivet i mina filmer, skildra arbetarklassen. Det kan göras på olika sätt och det kan hända att jag ändrar mig i framtiden. Men just nu tror jag att jag är bäst där.

Med de funderingarna bryter hon upp för att gå hem till barnen.

Till sist kan tilläggas att den där bästisen i Älvdalen, hon som inte kunde umgås med någon som inte var etnisk svensk, hon tog kontakt för några år sedan. De träffades en gång på ett fik och hon bad om ursäkt.

– Hon behövde nog det där mer än jag, säger Rojda.