Petter Lindgren om vänskapen med Bodil Malmsten: ”Det var lite som att gå med Zlatan på stan!”

Det var när Petter Lindgren fick restaurang Prinsens ­litteraturpris för sin debutdiktsamling som han första gången mötte poeten Bodil Malmsten, som satt i juryn.

– Bodil tog sen med mig som ett slags för-band, som en ”för-poet”, några gånger i samband med att hon publicerade någon ny bok.

På så sätt kom poeten och författaren Petter Lindgren att träffa Bodil Malmsten, en av Sveriges mest särpräglade författarröster. Under 1990-talet träffades de en hel del, på fester och i uppläsningssammanhang.

”En bok om Bodil Malmsten” av Petter Lindgren

Bodil Malmsten, känd för sitt direkta språk, sin humor och sina skarpa betraktelser om livet, kärleken och ensamheten, har med sina böcker och sin personliga ton nått en bred publik. I år är det tio år sedan hon gick bort och i höst kommer biografin ”En bok om Bodil Malmsten” av Petter Lindgren, som även är litteraturkritiker i Aftonbladet.

– Bodil Malmsten har ­betytt mycket för poesiläsandet i Sverige. Hon har fått folk att hitta in i poesin, konstaterar Petter Lindgren.

– Hon hade också en ­humor som var rätt svart, som går igen i hennes texter. Man skrattar ofta, samtidigt som det är ganska sorgligt. Själv tyckte hon att det var ett problem, att hon hamnade mittemellan Hasse och Tage och Kafka på något sätt.

Icakuriren Hälsa

Läs även: Läs dig frisk med en god bok!

Skrev om platserna hon befann sig på

För Petter Lindgren innebar researcharbetet med boken många timmar på Kungliga biblioteket i Stockholm, där Bodil Malmstens gamla ­manuskript, brev och anteckningsböcker finns idag.

– Bodil var mycket av en platsens poet. Den plats hon befann sig på blir väldigt tydlig i det hon skrivit. Något som varit tacksamt, då jag kunnat följa i hennes fotspår.

Något han också gjort bokstavligen. Utöver nära samtal med systern Åsa Malmsten och dottern ­Stefania Malmsten – som även formgivit boken – har Petter rest till jämtländska Bjärme där ­Bodil växte upp och besökt hennes hus i franska ­Finistère. Han hittade även några av hennes gamla hopvikta vägkartor som hon bilade efter genom Europa i sin Rover.

– Hon hade tacknämligt ritat in färdvägen i med kulspets på kartan så man kunde följa hur hon åkte. Noteringar som ”bytte däck”, om platser där hon stannat och andra detaljer är väldigt intressanta för en biografi.

Bodil Malmsten flyttade till Frankrike

Med flytten utomlands vid 55 års ålder kom även boken ”Priset på vatten i ­Finistère”. En personlig roman som beskriver hennes första år i Frankrike – om att bryta upp, och om vikten av att odla sin trädgård – och som innebar en slags stilistisk förnyelse, enligt Petter.

– I detta senare författarskap når hon fram till något som hon inte hade innan. Där finns en lätthet i språket. Jag tror att åren i Frankrike var en av få tider då hon i alla fall mådde väldigt bra.

Med böckerna från Frankrike kom många nya läsare.

– Det speciella är att hon lyckas ständigt hitta nya läsare. Talar man med 20-åringar idag så vet de vem Bodil Malmsten är, vilket de kanske inte gör med Tranströmer. Jag tror det beror på hennes omedelbara tilltal.

Petter Lindgren själv ­växte upp i Örebro och med en mamma som var bibliotekarie och en pappa som var lärare var varken böcker eller poesi främmande i hemmet.

– Som ganska liten tyckte jag nog att jag var rätt bra på att skriva. Senare var jag med i ett punkband där texterna var viktiga. Jag har väl alltid haft någon slags uttrycksbehov, försökt att bli målare, fotograf, popstjärna.

Icakuriren Kultur

Läs även: Åsa Moberg ångrar att hon inte sökte försoning med sin mor: ”Man skulle hata sin mamma”

Bodil Malmstens skrivråd

Den riktiga ”skrivarskolan” blev dock hans vapenfria tjänst på Sida i Stockholm, där Petter kom i kontakt med andra som gillade att skriva. Debuten 1994 blev diktsamlingen ”Långtbortistan”. Och så kom Bodil Malmsten att läsa manus och gav sina synpunkter till två av Petter Lindgrens kommande böcker.

– Med vilket allvar hon tog sig an sina egna och andras texter..! Det var inget skämt. Hon visade att man inte behöver ta sig själv på blodigt allvar, men en text? Den ska man inte skoja bort.

Och vad fick du för råd?

– Hon tyckte jag skulle bli råare och rakare i mitt tilltal. Ett bra råd, även om jag kanske inte följt det så väl. Kanske skrev jag lite krusidulligt – jag borde tala ur skägget, som hon själv gjorde.

Har du följt detta råd i ­arbetet med biografin?

– Ja, kanske genom att inte backa om vissa sidor hos henne – som hos alla – som inte är så vackra, att få med dem också. Jag försöker skildra henne som en hel person.

Det raka, var det ett karaktärsdrag hos henne?

– Nej, inte hos Bodil själv, men hos hennes mediapersona. Hon var otroligt slagfärdig i tv, sa roliga, bra saker. Samtidigt uppfattade hon sig själv som en outsider från det finlitterära etablissemanget, tror jag, och var rätt osäker.

Om hon hade läst biografin, vad hade hon sagt?

– Oj, förmodligen hade hon tyckt att det var lite jobbigt. Hon var känslig för kritik. Det hade jag nog fasat lite för. Jag har ett ansvar att fånga hennes person och har försökt göra så gott jag kan.

Har du något starkt minne av tiden med henne?

– Jo, när jag fick följa med på en uppläsning, runt 1995. Vi gick i rulltrappan nere i t-banan i Stockholm, alla tittade på henne, hälsade. Det var lite som att gå med Zlatan på stan! Hon var märkbart besvärad. Men det kändes exotiskt och glamoröst att få haka på den där stjärnan.

Petter Lindgrens författarskap

Ditt eget författarskap har beskrivits som lekfullt, med blick för det vardagsnära. Känner du släktskap med Bodil?

– Ja jag tror det finns likheter. Jag blandar humor och allvar i mina dikter, kan ibland uppfattas som lite rolig. Men jag tycker inte som Bodil, att det är besvärande. Det är väl bra om man kan få folk att fnissa till, slappna av ... och så stoppar jag in något kolsvart där ..!

Icakuriren Kultur

Läs även: Malin Haawind om klass och vilka som får ta plats: ”Man blir nedvärderad som tjock”

Vad bjuder du på på vår kulturkryssning?

– Jag berättar om bokens tillkomst och om Bodil, om uppväxten i Jämtland, om tiden som fosterbarn i Vällingby, och om åren då hon hittade sin författaridentitet. Och läser lite ur boken så klart.

Blir det fler biografier?

– Nej! Kanske något självbiografiskt. Jag är sugen på att skriva barnböcker, jag längtar tillbaka till poesin. Om det går, kanske är det slut, tomt. Vi får se.