PC Jersild om smärtan och sorgen efter broderns död: ”Jag borde ha förstått hur illa det var”

Per Christian Jersild är en av ­Sveriges mest framstående, ­lästa och prisbelönta ­författare. Bakgrunden som läkare har också gett honom titeln ”hedersdoktor” och han är dessutom ledamot av Kungliga vetenskaps­akademien. Storebror Hans liv blev ­däremot en tragedi och nu har Per skrivit boken ”Livet som gåva” om brodern som tidigt drabbades av tuberkulos, och sedan dog i sviterna av sjukdomen, 54 år gammal.

– Det var så sorgligt eftersom han just hade påbörjat en karriär som sjöofficer när den jäkla tuberkulosen kom och klippte av. Hans liv blev sedan ett enda långt sjukdomstillstånd så han fick egentligen aldrig någon chans, berättar Per.

Per Christian Jersild

Ålder: 91 år.
Bor: Södermalm, Stockholm
Familj: Hustru Ulla, två söner och fyra barnbarn.
Yrke: Läkare och författare.
Aktuell: Med boken om sin storebror, ­”Livet som gåva”, Albert Bonniers förlag.

Boken handlar om hur Hans tvingades leva ett liv som stannat av i sin lilla lägenhet på Kungsholmen i Stockholm fram till sin död 1977. Ironiskt nog samma år som Per beslutat sig för att sadla om från läkare till att bli författare på heltid. Nu vågade han ta klivet. Han hade året innan gett ut succéromanen ”Barnens ö” och snart skulle nästa succé, ”Babels hus”, komma. 

Hans karriär hade tagit fart på allvar, han tjänade pengar, lärde sig mingla och nya manér för att inte göra bort sig på middagarna hos familjen Bonnier. Och när Hans dog så hade Per precis tackat ja till en studie­resa till McMaster University i Kingston och befann sig i Kanada.

– Nu i efterhand tänker jag att jag som läkare borde ha förstått hur illa det var med honom och att jag borde ha stannat hemma. Det handlar både om skuldkänslor och om rättvisa, menar Per.

Förträngd sorg efter broderns död

Han berättar att hans förträngda sorg skulle komma tillbaka långt senare med förnyad kraft. ”Den man svikit glömmer man sent”, skriver han i boken.

– Hans fick all skit, min syster Else fick mycket mindre och jag fick nästan ingen skit alls. Mina syskon kallade mig ”Lille Prinsen”, berättar Per.

Boken är i två delar, där den första delen – som är helt autentisk – handlar om familjen Jersilds liv i ”tändsticks­asken”, som pappa Christian kallade deras lilla hus med två rum och kök i Norra Ängby i Stockholm. Och om bokens första del handlar om skuld så handlar den andra delen om upprättelse där Per fantiserar om hur broderns liv hade kunnat gestalta sig om han hade fått leva.

– Jag tror att han kunde ha levt ungefär det liv, som tjänsteman med fru och bonusson, som jag har hittat på. Det är inget märkvärdigt liv, det är ett vanligt liv men han fick inte ens det, säger Per och riktar sin skarpa blåklintsblå blick ut mot sommargrönskan med glimt mot Hammarby sjö utanför balkongen i Stockholm.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Feministen och ekonomen Agneta Stark om pensionerna och sveket mot kvinnorna: ”Jag bråkade som attan – och hade rätt”

PC Jersild har skrivit mer än 40 böcker

Boken skrev han rutinerat på tre ­månader i höstas. Trots sina 91 år, och att han under våren drabbats av lung­hinneinflammation och vårdats på sjukhus en tid, så förefaller han påfallande återhämtad och vital där han rör sig i sin luftiga lägenhet. Lite högt blodtryck kanske, men promenader, hantlar och roddmaskin har gjort verkan, diagnostiserar doktor Jersild.

Han debuterade 1960 som författare och hans mest kända verk är ”Grisjakten” från 1968 om faran i att byråkratiskt följa regler och order, ”Barnens ö” från 1976 om elvaårige Reine på rymmen från en vistelse på en barnkoloni och ”Babels hus”, från 1978 som är en uppgörelse med den moderna, avpersonifierade sjukhusvården. PC Jersild har varit oavbrutet produktiv och har skrivit mer än 40 böcker där hans erfarenheter som läkare löper som en röd tråd. Hans författarskap kännetecknas, förutom samhällskritik, också av satir och etiska frågor.

Men första gången som han tjänade riktigt mycket pengar var när han varit med i sexantologin ”Kärlek 1” från 1965. Författaren Bengt Anderberg ville ge ut en samling med pornografiska noveller skrivna av riktiga författare och hade fått med sig bland andra Lars Forsell och Gunnar Harding.

– Jag skrev en ganska oskyldig historia, men antologin sålde så bra att jag till och med kunde köpa en egen bil, säger Per och skrattar.

”Livet som gåva” ger en glimt av folkhems-Sverige

Även om hans senaste bok ”Livet som gåva” är en upprättelse till sin storebror så ger den som barndoms- och ungdomsskildring också en glimt av det folkhems-Sverige där Per växte upp. Norra Ängby var den enklare delen av Bromma, där långa rader av små sockerbitshus växte upp på 1930-talet, mestadels bebodda av arbetare och lägre tjänstemän som fick förmånliga statliga lån, hyrde marken av kommunen och gjorde en stor del av husbygget själva.

– Det var en fantastisk miljö att växa upp i, även om vi ofta hade ont om pengar. Det fanns ingen biltrafik så gatan tillhörde oss barn där vi spelade landbandy och hoppade hage.

Då och då avbröts lekarna på gatan av smattret från storebror Hans stolthet, motorcykeln Silverpilen. I boken skriver Per: ”Vi åkte runt med Silverpilen, till exempel till Brostugan vid Nockebybron, drack Coca-Cola som just blivit tillåten i Sverige och käkade prinsesstårta, eller snortårta som den kallades i mina kretsar”.

Och så var det tjejerna. Blivande författaren Barbro Lindgren gick på Ängby läroverk liksom Per, fast två klasser under. Per var förtjust i henne men det slutade inte så bra.

– Jag hade lyckats bjuda henne på bio, ”Gasljus” med Ingrid Bergman. Och så följde jag henne hem och då försökte jag kyssa henne men där tog det stopp. Men man är lite dum när man är 17 år.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Barbro Lindgren, 88, samlar tankar i en sista bok: ”Livet är en omöjlig sak som man får göra det bästa av”

En gång utlystes en novelltävling på skolan, båda de blivande författarna anmälde sig men alla bidrag ansågs ha så låg kvalitet att ingen vann.

– Vi har skämtat om det jag och Barbro, många år senare, att vi båda blev refuserade i den där tävlingen.

Pers svensklärarinna Margit Söderholm var samtidigt också författare och skrev herrgårdsromaner, bland annat ”Driver dagg faller regn” som också blev film. Hon blev senare ifrågasatt när det visade sig att hon faktiskt var nazist.

– Men hon var den första som sa att hon trodde att jag skulle bli författare, säger Per och ler ironiskt åt minnet.

Ateist efter religiös uppväxt

Om barn och ungdomsåren mestadels var ljusa så fanns en skuggsida också. Föräldrarnas äktenskap var inte lyckligt.

– Pappa var extrovert, bullrig och en rolig typ när han var på det humöret. Men han var också dominant och djupt religiös. Ibland vankades det stryk och Guds förlåtelse för någon smärre förseelse.

Erfarenheterna av sin religiösa uppväxt kom att göra Per till ateist, och det är han fortfarande. Men hans uppgörelser med pappan pågick mer eller mindre in i det sista.

– När pappa hade fått sin första hjärtinfarkt och alla trodde att han låg för döden så sa han till mig. ”Vet du Pelle vad som är min största sorg”? När jag svarade att jag inte hade någon aning så svarade han; ”det är att du och jag inte ska träffas efter döden”. Först tyckte jag synd om honom men sen blev jag förbannad. Menade han att jag skulle komma till helvetet och han till himlen? Det är ju ganska fräckt.

Släkten på pappans sida kommer från Jylland i Danmark och från den lilla byn Jersild som betyder ”älvdans”. Pers farfar var yngst av 21 barn. De flesta av barnen emigrerade till USA men farfadern kom inte längre än till Malmö.

– Mamma var mer inbunden, hade migrän och låg i ett rum med nerrullade gardiner med en hink under sängen. Jag tror att hon var deprimerad, att vara olyckligt gift hemmafru med tre barn var inte det liv hon ville ha. Hon skulle ha blivit lärarinna men hon fick inte utnyttja sin kapacitet, det enda hon kunde göra var att läsa böcker.

PC Jersild blev läkare

Men den positiva sidan av detta var att hon också väckte Pers intresse för litteratur. Han ville egentligen bli stridspilot men det kunde han inte bli eftersom han var döv på ena örat. I stället påverkade Hans sjukdom att Per valde att bli läkare. Han var 11 år när Hans blev sjuk vilket innebar att hela familjen sedan levde med sjukvården.

PC Jersilds förra bok ”Hur vill du dö?: om makten över livets slut” inleds med ett dramatiskt telefonsamtal. ”Din syster har försökt ta livet av sig med en sladd”.

Pers nio år äldre syster Else hade precis fyllt 89 år. Hon var multisjuk, hade haft en stroke och bodde på ett genomgångsboende.

– Hon ville dö men visste inte hur hon skulle göra. Hon sa till mig att hon förstod att jag som läkare inte kunde skriva ut sådana tabletter, vilket jag inte heller gjorde.

Hon försökte själv, fick syrebrist, hallucinerade och det tog tre veckor innan hon dog.

– Idag kan jag känna att jag faktiskt borde ha hjälpt henne och besparat henne detta onödiga lidande.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Jonas Uhlbäcks podcast med äldre gör succé: ”Det är ju de äldre vi ska lära oss av”

Tycker att dödshjälp borde legaliseras

Elses öde har förstärkt Per i sin övertygelse om att dödshjälp borde legaliseras i Sverige. Skälen han anger är att man inte ska behöva lida i onödan och man ska få bestämma själv över sitt liv, även den sista delen. En bra idé är att upprätta ett livstestamente.

Som läkare har du ju möjlighet att ordna det som behövs, har du själv förberett dig för din egen dödshjälp?

– Jag är 91 år och lever med min fru Ulla som är 89 och vi tar hand om varandra efter bästa förmåga. Men om jag skulle bli ensam och drabbas av någon jävlig sjukdom så har jag möjligheten och skulle inte tveka.