Kristina Ohlsson sa upp sig från Säpo för att skriva: ”Jag har aldrig varit så hög på livet som då”

Lägenheten i Stockholm är precis sådär snyggt bohemisk som inredningstidningarna älskar, med härligt bulliga udda fåtöljer, ett ikoniskt gult ”National Geographic”-skåp i köket och på väggarna hänger utvalda bilder som visar på Kristina Ohlssons nya hobby: att fotografera. Eftersom hon också är erkänt duktig på att baka, så bjuds förstås också på några extra spröda kakor till kaffet.

Skrev första boken som 7-åring

Vägg i vägg ligger hennes författar­lägenhet, men även vid det mäktiga skrivbordet i rummet produceras en hel del text. 10 sidor om dagen, det är Kristina Ohlssons dagliga dos, vilket gjort henne till en av förlagets mest produktiva författare med minst tre böcker per år: en vuxenbok och två barnböcker. Dessutom har hon precis utsetts till 2025 års mest sålda författare på den svenska bokmarknaden, vilket förstås är ”förbannat kul” som hon uttrycker det. Påpassligt nog firar hon även 40 år som skrivande person, bra jobbat eftersom Kristina Ohlsson bara är 47 år …

Men det var med boken om katten Misse som allting började i Kristianstad, med en sjuårig Kristina som skrev en hel trilogi om kattens äventyr. Hon visar en bild på det egenritade omslaget.

– En chockerande läsning, tillstår Kristina idag. Det handlar om en katt som köper cigg och blir nedslagen och instängd i en soptunna, men räddas av en supersnygg katt som hon sedan gifter sig med.

Kristina Ohlsson har skrivit 38 böcker

Den som kan sin Kristina Ohlsson kan se de tidiga tecknen. Det har blivit 38 böcker hittills, från starten med kriminalromanen ”Askungar” 2009, till den senaste succéserien med antikhandlaren August Strindberg i ­huvudrollen. Kärlek, vänskap och ensamhet har börjat få ta mer plats i romanerna och i den nya boken ”Bortom broarna” har relationerna huvudrollen och kriminal­gåtan helt lyfts bort. I fokus står August Strindbergs bästa vän Henrik som drabbas av en allvarlig sjukdom, samtidigt som han blir våldsamt förälskad. Livet ställs på sin spets och Henrik tvingas fundera över hur han egentligen har ­prioriterat sin tid på jorden.

Icakuriren Kultur

Läs även: Boktips: Skön sommarläsning – 15 heta pocketböcker

Det är stora existentiella frågor som han delar med sin skapare. Precis som Henrik har Kristina också ställts inför sin egen död, på ett mycket oväntat och dramatiskt vis. 2012 hade Kristina Ohlsson precis avslutat en topptjänst i Wien på OSSE (Organisationen för ­säkerhet och samarbete i Europa), och var på väg hem. Äntligen hade hon bestämt sig för att ta tjänstledigt och satsa på sitt skrivande på heltid. Men bokstavligen sista dagen i Wien, omgiven av flyttkartonger, upptäckte Kristina en stor knöl på halsen.

– Jag är en ”knölperson” så jag tänkte inte så mycket på det eftersom jag varit förkyld och då ofta blir ”tjock” i halsen.

Hemma i Sverige tilltog besvären, hon fick hög feber, vatten i lungorna och lymfkörtlarna fortsatte att svullna. ”Cancer” misstänkte läkarna och Kristina fick läggas in på sjukhus, samtidigt som hon bara blev sämre och sämre. Hon fick svårt att andas och dödsångesten greppade själen. Till slut tog ­läkarna ut en lymfkörtel och upptäckte – ingen cancer, men väl en allvarlig streptokockinfektion. Nu kunde antibiotika äntligen sättas in.

– De här veckorna när jag låg och väntade på rätt behandling var som en sken­avrättning som bara pågick. Jag upplevde att jag höll på att dö och tänkte ”varför gör ingen något?”

Kände sorg över att ha lagt tid på en karriär som byråkrat

Medan läkarna försökte kartlägga sjukdomen genom rent detektivarbete, ungefär som i tv-serien ”House”, så hann Kristina tänka igenom sitt liv flera gånger om.

– Jag överväldigades av sorg över att ha lagt så otroligt mycket tid på en karriär som byråkrat som väldigt sällan fyllde mig med glädje, och än mindre med harmoni. Det var så ironiskt, skulle jag bara få leva författarliv en enda vecka innan det var över?

Till slut hävdes infektionen och ­Kristina friskförklarades. Det första hon gjorde var att avsluta tjänstledig­heten och säga upp sig från Säpo.

– Jag har aldrig varit så hög på ­livet som då. Allting kändes och smakade ­underbart. Det var som att tända ett ljus i taket, du såg allting oerhört klart, säger hon och fortsätter:

– Det är väldigt tydligt att du ångrar allt du skjutit upp när något sådant här händer. Jag menar, det är knappast att du inte jobbade en timme till som grämer dig när du blir sjuk.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Agnes Lidbeck finner lycka i ansträngning: ”Jag skriver böcker på lunchen”

Skrev till Maria Gripe i tonåren

Skrivhungern kastade sig över ­Kristina som reste till Jerusalem och författade en av sina favoritböcker ­”Davidsstjärnor”, ”som i en feber­dimma”, beskriver hon det.

Men man kan ju ändå undra varför den 7-åriga Misse-författaren tog en så avancerad karriärsväng, yrket tycks ju så tidigt varit utstakat? Hon nämner med stark värme sin lärare i lågstadiet som plockade upp och uppmuntrade hennes skrivintresse. Bara 14 år gammal skrev Kristina till författaren Maria Gripe och bad henne om råd.

– De flesta av mina klasskamrater hade någon idrott som hobby, och de hade alltid en tränare. Jag tänkte att ”skrivandet är ju min hobby – jag behöver också en tränare”.

Maria Gripe svarade.

Vad fick du för råd?

– Jag minns att hon sa: har du förstått hur ensamt det är att vara författare? Då förstod jag inte riktigt vad hon menade, men idag kan jag hålla med. Det är ensamt att skriva och redigera texter. Det är tungt att alltid vara din egen motor. Ibland hade det varit skönt att ha gå till en arbetsplats och ha en chef som bad dig att sortera papper.

Men trots sina författardrömmar ­bestämde sig Kristina för att skrivandet skulle få fortsätta att vara just en hobby. Det skulle förbli en ficka av icke-­prestation. En fredad lustbetonad zon, där hon inte hade någon måste-piska ­vinande över sig.

– Jag hade ett oerhört starkt samhälls­­intresse i gymnasiet – vilket jag fortfarande har. Jag tänkte att jag ville förstå och analysera världens stora konflikter, med särskilt fokus på Mellan­östern.

Stor skillnad på lyckad och lycklig

Efter en pol-mag i statsvetenskap rullade karriären snabbt på. Kristina blev projektledare på Försvarshögskolan, efter det handläggare och sedan analytiker på Säpo, hon arbetade i Bagdad som attaché på svenska ambassaden och till sist ett år som ”Counter Terrorism Officer” på OSSE i Wien. Och då hade Kristina bara precis fyllt 33 år. Men trots de spännande titlarna handlade det inte om någon sorts James Bond-liv ute på fältet.

– Jag var en byråkrat, en kugge i ett stort maskineri. Många gånger satt jag vid skrivbordet och ombads skriva rapporter som sedan aldrig lästes. Jag fick använda min hjärna, men ändå kändes livet som en pall där ena benet var för kort. Skrivandet blev mitt stödben, säger Kristina Ohlsson och fortsätter:

– Mitt arbete var verkligen en olycklig sammanblandning av lyckad och lycklig. Det är helt enkelt en väldigt stor skillnad på de orden. På ytan hade jag en fin karriär, men i mitt inre saknades harmoni.

Kristina Ohlssons roman ”Bortom broarna”

Sedan dess har författarlivet varit – för att fortsätta liknelsen – hennes ­stadiga ben. Kristina Ohlsson har ända sedan debuten kommit att bli en av ­Sveriges mest omtyckta och lästa författare. Nu provar hon en delvis ny genre. ”Bortom broarna” är en roman och ingen deckare.

– Nej, jag kände en stark längtan ­efter att få skriva något annat och fokusera på våra mellanmänskliga relationer. Vad händer när man konfronteras med den egna dödligheten och samtidigt upptäcker kärleken? På vilket sätt kan den förändra synen på sig själv?

Att sätta sig in i Henriks situation väckte en skrivlust som hon inte känt på länge.

– Delar av den skrev jag i ett slags extas. Jag både vaknade och somnade med en hunger efter att få skriva vidare, säger Kristina Ohlsson. Det är alltid väldigt spännande att få flytta in i en mans hjärna på det här sättet. Jag tvingas att ta ett steg utanför min egen roll och zon. Det är intressant att betrakta oss kvinnor utifrån ett mansperspektiv.

I boken blir Henrik blixtkär, tror du själv på kärlek vid första ögonkastet?

– Det har hänt, men ibland har det också tagit längre tid. Det går inte att förutse, men inte heller att värdera.

I dag känner hon en oerhörd tacksamhet över sitt liv. Kristina Ohlsson har många vänner och en stor familj som hon värdesätter högt och gärna bjuder på middag. Egna barn har hon inte, men många syskonbarn som gärna sover över i Stockholm.

Översatt till 40 språk

Efter att ha sålt sju miljoner böcker och översatts till 40 språk är hon ­ekonomiskt oberoende.

– Det är en klyscha att man inte blir lyckligare av pengar, visst – men du blir tryggare. Pengar ger dig en större marginal att komma ifatt livet så att det blir lyckligt. Jag tycker nästan att det är ofint att säga att pengar inte spelar ­någon roll. Det gör det ju, om du plötsligt sitter där med ett fördubblat elpris till exempel.

Vad unnar du dig?

– Att bo nästan precis som jag önskar, både i Stockholm och i Bohuslän.

Icakuriren Hem och trädgård

Läs även: Margareta Eklöf, 93, har översatt 500 böcker: ”Disciplin är det viktigaste”

Det pratas för lite om döden

I ”Bortom broarna” tvingas huvudpersonen att lämna sitt invanda liv och ta en match med den död vi pratar alldeles för sällan om, enligt Kristina Ohlsson.

Men varför ska vi prata mer om döden, tycker du?

– För att den säger något om hur vi vill leva våra liv. Att våga närma sig tanken på att livet är ändligt gör att du tvingas ifrågasätta vad du gör och vilka människor du omger dig med, säger Kristina och fortsätter:

– Allting är inte bara omständigheter, du har fortfarande makten och möjligheten att ta tag i din tillvaro, i alla fall om du är lite yngre.

På vilket sätt har din syn på livet förändrats efter att du var sjuk?

– Jag är inte förtjust i döden, vi har en uppgörelse som ständigt pågår … Men jag får ta till den gamla klyschan att jag blivit bättre på att fånga dagen.

Sedan ändrar hon sig.

– Nej, inte fånga dagen, att leva i varje ögonblick blir bara utmattande. Fånga veckan låter rimligare. Varje dag kan inte vara perfekt.