Varning för Jönssonligan – en publiksuccé och svensk klassiker

Schackpartiet i Det sjunde inseglet, nakenbadet i Hon dansade en sommar, sedelbränningen i Den enfaldige mördaren och när Stig-Helmer försöker få ut juice på flygplanet i Sällskapsresan, förstås.

Men även Varning för Jönssonligan äger en scen som tagit en plats den svenska filmhistorien:

Sickan – alias det kriminella geniet Charles-Ingvar Jönsson – har till slut drivits över vansinnets rand av sina hopp­lösa kumpaner Van­heden, Rocky och hans fru Eivor.

Nu sitter han med den förstnämndes vita sko i famnen. Tror att den är en liten katt vid namn Nisse. Smeker dojan och säger med pipig röst:

”Lilla kissekatten är så hungrig … Lilla katten …”

Och så argt till medbrottslingen Vanheden:

”Du behöver inte prata så högt, lilla Nisse blir ju rädd ... Nyp inte min katt! … Inte får du bita fläskberget!”

Ikonisk är bara förnamnet.

För sällan har en film, som först betraktats med sådan misstänksamhet, blivit en lika stor publiksuccé.

Redan tanken att göra en svensk variant på danska fånerier stack i ögonen på filmkritikerna.

Jönssonligan byggde på danska filmserien Olsenbandet

Jönssonligan var modellerad efter ­Olsenbandet – en från början visserligen rätt fyndig, men med åren allt segare filmserie.

Men den begåvade snubbelpellen Gösta Ekman var ett fan av den danska skurktrion. Nu kläckte han den i sina egna ögon lysande planen att göra en blågul karbonkopia på deras sjätte film från 1974, Olsenbandet går amok.

Ett fantasilöst val?

Ja, det tyckte många. Och hajade dessutom till lite extra när de förstod vem som skulle hålla i tömmarna.

Att regissören Jonas Cornell tidigare hade gjort den svartvita nya vågen-filmen Puss och kram och de rätt dystra PC Jersild-historierna Grisjakten och Babels hus, kändes lätt oroande.

Cornell hade dessutom skrivit två romaner och hade i släkten idel intellektuella, typ psykoterapeuter, historiker, konstvetare och – inte minst – den kände hjärnforskaren David H Ingvar från Fråga Lund.

Hur skulle en sådan djuping kunna göra komedi för den breda massan?

Kändistätt i Jönssonligan

Det vimlade av kända skådespelare i Varning för Jönssonligan.

I större roller syntes Siw Malmkvist (Rockys hårdkokta fru), Per Grundén (den onde bankiren vars namn förstås var en blinkning till Wallenbergarna), Jan-Olof Strandberg och Tomas Norström (kriminalkommissarien och hans unge ­assistent).

Den skarpögde kunde även ­känna igen Johannes Brost som ­kioskrånare, Gunnar ”Knas” Lindkvist som broskötare, Weiron Holmberg som torpeden Biffen, Lis Nilheim som polis, Sten Ardenstam som hotellportier och Mille Schmidt som hamnvakt.

Jonas Cornell regisserade

Ja, Cornell fick till och med frågan i DN och svarade:

”Jag har glasögon och ser allvarlig ut. Därför tror många att jag inte kan göra roliga saker. Med Jönsson­ligan vill jag räcka lång näsa åt dem som sätter likhetstecken mellan intellektuell och ofolklig.”

Och precis så blev det.

När Varning för Jönssonligan nådde premiärbiograferna den 4 december 1981 kom alla farhågor på skam.

Okej, det fanns en del simpla skämt, som när Sickan tappar en matbricka, Rocky får duvskit i ansiktet eller Vanheden halkar av en pall.

Men vid skrivmaskinen satt en viss Rolf Börjlind, skånskfödd skribent som omsider skulle svara för manus till över 25 Beck-filmer och smarta sketcher till Lorry.

Den perfekta kuppen, som Jönssonligan till slut genomför, är kanske ingen Ocean´s 11 precis. Och Sickan själv långt ifrån någon professor Moriarty.

Efter Ekman

Efter den femte – och svårt sågade Jönssonligan på Mallorca hade Gösta Ekman tröttnat på att spela den fluga- och baskerförsedde bandledaren Sickan.

Hans rollfigur ersattes av Peter Habers psykdoktor Max Adrian Busé (döpt efter skräckfilmen Dr Mabuses testamente från 1933) och Johan Ulvesons Sven-Ingvar ”Sivan” Jönsson, bror till Sickan.

Sedan dess har bandledare Jönsson återupplivats i tre mindre trofasta filmversioner och tolkats av Simon J Berger, Henrik Dorsin och Robert Gustafsson.

I de fyra barnfilmerna om Lilla Jönssonligan har den unge Sickan spelats av Kalle Eriksson, Conrad Cronheim och Mikael Lidgard.

Sickan, Vanheden och Rocky hade fin kemi

Men kemin mellan de tre i rövarbandet funkade fint; en idésprängd ledare, en sorglös B-playboy och en ängslig gottegris.

Så när alla kassaskåpen av märket Franz Jäger väl var länsade och trion i slutscenen bokstavligen låg och badade i sedlar, kunde publiken både låta nerver och skrattmuskler vila.

Svenska folket hade fått en film i den nya genre som kallades ”actionkomedi” och var både spännande, kul, snabb och riktigt smart.

Vad dagens recensenter hade sagt om Vanhedens dragning till unga skolflickor eller när det pratas skatteavdrag och Rockys hustru slänger behån och säger: ”Det här är det enda jag kan dra av!” kan man förstås undra.

För sin tid var dock Varning för Jönssonligan en film som hyllades för sin barnvänlighet och sitt goda humör, fick hyggliga recensioner och drog massor av tittare.

1 057 189 sålda biljetter placerar den på 28:e plats i den svenska bioligan.

Lägg därtill drösvis med tv-visningar, uthyrningar, sju regelrätta och tre mera udda uppföljare samt fyra barnfilmer, och Jönssonligan tillhör numera i högsta grad vårt blågula arv.

Så nog var det lysande jobbat, Sickan & Co!