Våra förnamn är bärare av många känslor och fördomar

Namnforskaren Katharina Leibring i Uppsala har precis som många av oss hört nyblivna föräldrar berätta om den nyfödda bebisen: ”Vi trodde att det skulle bli en liten Anna, men hon är ju en liten Lisa”. Vad betyder det? Kan man se på en person ­vilket namn som passar?

– Då är vi djupt nere i tidigare erfarenheter och känslor, säger Katharina.

I det nya ­namnlexikonet ”Förnamn i Sverige” av Eva Brylla och Katharina Leibring finns 1 800 tilltalsnamn. Alla med olika historia och alla bärare av olika känslor. Men vilka känslor de förmedlar är individuellt.

Förklaringen till att många namn kommer tillbaka

– När vi växer upp träffar vi olika människor och börjar associera deras namn med hur de är. Det väldigt knepigt att komma åt det i forskningen men väldigt intressant. Detta är troligen förklaringen till varför många namn kommer tillbaka i tredje generationen. När vi var små så träffade vi äldre, trevliga människor – farmor och morfar kanske. Och när vi sedan ska bli föräldrar själva så tänker vi kanske omedvetet att Anna det är ju ett väldigt fint namn och det hette ju mormor, säger Katharina Leibring.

Icakuriren Kultur

Läs även: Varför pratar vi svenska, egentligen?

Ett annat forsknings­problem är hur man ska kunna vad som kallas att pseudonymisera intervjupersoner i olika studier.

– Som forskare behöver man se till att det inte medför någon risk för intervju­personer att delta i forskningen. Och det gör man ju ofta genom att byta ut deras namn, säger Lisa Södergård, doktorand vid Helsingfors universitet.

Just nu arbetar hon med den stora undersökning som Institutet för språk och folkminnen (Isof) gjort i samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland och forskare vid Helsingfors universitet. Undersökningen handlar om associationer till olika namn. Syftet är att akademiska forskare bättre ska förstå hur man kan byta ut ett namn mot ett annat utan att tappa den information, laddning och känsla som finns i ursprungsnamnet.

Förr i tiden var de få namn som cirkulerade

Det är mycket som ett namn är laddat med.

– Ålder kan man oftast läsa ut ur ett namn. Utom för Erik, han kan vara tre år eller 80. Erik är ett stadigt namn som alltid finns med. Men det finns få Katharina eller Maggan bland småbarn idag, säger docent Katharina Leibring.

Och mycket riktigt är både hon och jag födda på 1950-talet. Fast jag känner faktiskt till en liten Maggan, som fick namnet efter den folkkära och fackligt kämpande servitrisen Maggan Nilsson i tv-serien ”Vår tid är nu”.

Icakuriren Kultur

Läs även: Djur i språket: Fy katten, vilken ­mallgroda till glad lax!

Så där är det med våra förnamn nuförtiden, vi hör och ser så mycket och inspireras. Annat var det förr i tiden. Då var det ganska få namn som cirkulerade.

– Det var först på 1800-­talet som vi började ­variera namnen mera, säger Katharina Leibring.

Och inflytande från ­populärkultur, serietidningar, böcker, kändisar, kungligheter filmer och sångtexter har märkts länge.

Inspiration från filmer

I sin självbiografiska bok ”Mitt förnamn är Ronny” skriver professor Ronny Ambjörnsson om sitt liv som arbetargrabb som gör akademisk karriär och inleder så här:

”Mitt förnamn är Ronny, mina kusiner heter Benny, Stig-Arne, Reine och Dag. Vi är alla födda på trettiotalet, filmens och masskulturens ­genombrottstid.”

Han anar var hans föräldrar fick inspirationen:

”Jag tror att det var på bio de snappat upp mitt namn, antingen direkt från vita ­duken eller från biografkön. Ronny är relativt vanligt i min åldersgrupp, liksom Roy, Kent, Clark, Billy, Benny…”

– Ronny och Kenny har försvunnit som vanliga småbarnsnamn, men Harry har kommit tillbaka. Det är på grund av Harry Potter, konstaterar Katharina.

Populärkultur och gamla släktminnen

Extra starkt blir genomslaget om ett namn har både populärkulturella vibbar och gamla släktminnen. Som Elsa. Elsa i Disney-filmen ”Frost” och Elsa som populärt svenskt namn på 1910–20-talet. Det blir liksom en dubbelseger för Elsa som nytt namn.

Men det som är klart är att namn inte längre är lika konstanta som de var de förr. Men namn betyder mycket för oss:

– Namnet är som en andra hud, säger Katharina. 

Visst är det en fin formulering?

Att tänka att jag sveper om mig mitt namn som en andra hud. Namnet är jag och jag är mitt namn. Men om namnet skaver går det att ändra.

Lättare att byta namn

Den nya namnlagen som kom 2017 gör det lättare att byta förnamn. Gå in på Skatteverkets hemsida, fyll i formuläret och betala 250 kronor och får du det godkänt så har du ett nytt namn efter åtta veckor och du kan upprepa det så ofta du vill. Varje år är det runt 25 000 svenskar som väljer att byta namn.

Ibland blir namn tyvärr ett hinder.

– Forskning har visat att man har sämre chans att bli kallad till jobbintervju om man skickat in ansökan under ett utländskt klingande namn än om man skickat in exakt samma ansökan under ett svenskt namn, säger doktoranden Lisa Södergård.

Icakuriren Kultur

Läs även: Ordlekar, ordvitsar och hittepåord – så leker du med språket

Namn engagerar oss och vi har namn omkring oss hela tiden och många trender kommer och går.

– Unga radikala föräldrar vill ge sina barn helt unika namn. De plockar fram gamla, ovanliga namn från 1940- och 50-talen eller bildar helt nya namn som till exempel Lovelia. Eller så tar man ett namn och varierar det lite, till exempel kan Tindra bli Tindrali.

Viktigt för unga föräldrar är också att barnets namnet ska vara internationellt gångbart (fast tänker egentligen enbart på att det ska fungera på engelska). Det kan kanske förklara att namnet William kommit starkt i Sverige de ­senaste decennierna.

Det enda helt negativt laddade namnet

Namn bär på känslor och våra känslor för namn ­bygger på våra egna erfarenheter. Det finns egentligen bara ett namn som är helt negativt laddat.

– Adolf. Det störtdök efter Hitler, säger Katharina.

Forskarna själva är rätt nöjda med sina namn. Lisa Södergård var ensam om sitt Lisa-namn i skolan bland Heidi, Linda och Maria.

– Lisa är ju ett sånt här ­vanligt namn. Det förekommer överallt. I matematik är det exempel med Lisa och Pelle som har fem äpplen var. Det enda är att här i ­Finland får jag alltid påpeka att det ska stavas med bara ett i. Här är Liisa vanligare.

En guldgruva till namn­lexikon

Det är som att ramla ner i ett kaninhål i ”Alice i underlandet”. Har du väl börjat bläddra i ”Förnamn i Sverige – kortfattat namnlexikon” vill du bara fortsätta bland namn, ursprung, historia, popularitet. Du kan utan kostnad ladda ner det på isof.se vill du beställa det tryckt kostar lexikonet 212 kronor.

Katharina Leibring är ­också nöjd.

– Jag får inga reaktioner när jag säger mitt namn. Det är ett vanligt namn i min ­åldersgrupp. Som barn tyckte jag inte att det var så kul. Katharina blev Katta-Mjau. Och jag var ensam om det, många andra flickor i skolan hade fina dubbelnamn. Men i tonåren började jag acceptera det och är nöjd med mitt namn.

– Den enda reaktionen jag fått var i London på en restaurang då en servitör började sjunga Perry Comos ­”Caterina”!

”Cat-er-iii-na
Oh! Ho! Ho!
Oh! Ho! Ho!
When we kiss, pretty miss, pretty miss, I’m in ecstasy
Cat-er-iii-na”

Ja, det är ju det vi säger – ett namn kan bära på så många känslor. 

Vad får du för reaktion när du säger ditt namn?

Sune Fahlgren, 74, teologie doktor, Bromma:

– För det mesta får jag ingen reaktion från svenskar när de hör mitt namn. Men ”Sagan om Sune” med flera titlar (Jacobsson, Olsson) har uppdaterat mitt namn. En tid fick jag ofta reaktioner i relation till film och böcker om ”Sune”. En del tycker att jag liknar ”Sune”.

– Enligt min mor fick jag namnet Sune från en av mina morbröder. Mamma hade tänkt att jag skulle få namnet den dag har då jag föds. Den 4 april är det Ambrosius (numera utbytt, reds anm). Min yngsta morbror sa då: ”Så illa kan du inte göra pojken. Kalla honom inte för Ambrosius. Ta vad som helst men inte det namnet. Sune till exempel.” Och så blev det. Jag gillar mitt namn. Vill inte byta.

Bella Linde, 64, journalist och författare , Malmköping och Stockholm:

– Allt från ”Va? Är du döpt till det eller är det en förkortning av Isabella?” (vilket det inte är) till ”Oh la la, det är ju italienska för vacker” (direkt plågsamt eftersom jag a) inte upplever mig som särdeles vacker och b) tycker att det är korkat att säga så eftersom det inte kan bli annat än pinsamt).

– Jag är döpt till Gabriela efter mammas skolkamrat, men eftersom ingen på gården hemma i Göteborg kunde uttala mitt namn bestämde min storasyster att jag skulle kallas för Bella. Jag tycker mycket om mitt namn. Om jag skulle byta till ett nytt namn skulle jag kanske välja Håkanhellström Linde. Fast det vore nog lite konstigt. Majvor och Eivor är ju annars väldigt fina namn.

Annika Ortmark Lind, 64, journalist och författare, Bromma:

– Det har jag aldrig tänkt på! Möjligen under uppväxten, ”åh nej, inte en Annika till”. Vi var tre i klassen och under en period hade jag en bonusmamma med samma namn, lite rörigt eftersom vi hade samma efternamn.

– Min mamma tyckte Annika var ett vackert namn, hon inspirerades av sången ”Jag heter Annika jag, tralala, och nästan jämt är jag gla, tralala…” Möjligen kunde jag som tonåring tycka att det inte var så coolt att förknippas med någon som är glad för jämnan. Annars var det mest kärleksfulla ramsor som ”Annika Pannika Smultrontårta …” Och så förstås präktiga Annika i Pippi Långstrump.

– Jag tycker om mitt namn. Det känns varmt och fint, det känns jag.

Doris Dahlin, 74, författare, Stockholm:

– När jag var liten var kopplingen när folk hörde mitt namn – Doris Day. Nu är det fisken Doris i filmen ”Hitta Nemo”.

– Jag fick mitt namn efter min pappas enda syster som dog när hon var fem år. När mamma berättade för farmor att hon skulle få barn sa farmor att mamma skulle få 50 kr om jag fick heta Doris. Det var mycket pengar på den tiden, mamma ville att jag skulle heta Gun-Marie men det blev Doris.

– Jag tyckte inte alls om ­namnet Doris, som var töntig när jag var liten och som ton­åring var det ju Dorisar och Sunar, det vill säga raggare, motsatsen till mods som jag var. Nu skulle inte alls vilja byta men ett namn jag tycker om är Liv.