Dorthe Nors har skrivit om rymden: ”Det är genom skrivandet jag upptäcker världen”

Den här intervjun görs via datorn. Dorthe Nors är i Danmark, jag i Stockholm.

– Jag befinner mig i ett litet samhälle i Västjylland, där jag bor – inte långt från platsen där jag växte upp. Det är ett landskap jag känner mig djupt fäst vid. Det är kanske det närmaste vi i Danmark kommer något som påminner om Sverige. Här finns vidsträckta, nästan öde områden, en storslagen natur och till och med vargar. Det är en plats där man verkligen kan vara ensam, där landskapet öppnar för existentiella upplevelser. Och så är det nära till Västerhavet. Jag kan inte se havet från mitt hus, men jag har en liten skrivarstuga nere vid kusten.

Fastnade för svensk litteratur

Dorthe Nors studerade nordisk litteratur vid universitetet i Århus, där hennes intresse för svensk litteratur växte sig allt starkare.

– Den danska litteraturen gjorde mig ofta uttråkad. Vi läste tung, dansk modernism. Men så upptäckte jag svenska författare som Göran Tunström, Birgitta Trotzig, Sara Lidman, Kerstin Ekman och Selma Lagerlöf. Den svenska traditionen, som i mycket högre grad än den danska är förankrad i naturen, passade mig bättre. Jag är ju uppvuxen i Västjylland, där naturen också spelar en avgörande roll. Ibland tänker jag att jag egentligen borde vara halvt svensk och halvt skotsk, med lite Västjylland i mig.

Icakuriren Kultur

Läs även: Sonja Åkesson – kvinnorörelsens älskling skulle fyllt 100 i år

Hon beskriver hur hon tidigt kände en stark hemhörighet – inte bara i den svenska litteraturen, utan också i språket.

– I den svenska litteraturen vågar författarna stanna i det mörka och allvarliga. Den danska traditionen är mer ironisk, den vill gärna lätta upp och säga något roligt i stället för att stanna kvar i mörkret. Jag kände mig hemma i det svenska, och med tiden växte också mitt intresse för Ingmar Bergman.

Kerstin Ekman är en annan favorit. Dorthe Nors har intervjuat henne – ett möte som hon fortfarande bär med sig.

– Det var en väldigt stark upplevelse att få träffa den författare som på något sätt har lärt mig att skriva, eller åtminstone öppnat det universumet för mig. Jag ser många paralleller mellan oss. Vi har båda behovet av att leva långt från huvudstäderna, och vi kommer från mer provinsiella miljöer där landskapet har präglat oss djupt. Naturen är viktig för oss båda, liksom en stark tillit till mörkret – det existentiellt djupa och psykologiskt komplexa.

”Jag har en stark önskan om frihet”

Numera har Dorthe Nors flyttat tillbaka till Västjylland, men under några år bodde hon i Köpenhamn.

– Danmark är ett litet land, och Köpenhamn är landets maktcentrum. Om man vill bli författare, förstå sin egen kultur och hitta ett fotfäste, tänkte jag att man är tvungen att bo i Köpenhamn en tid. Så jag bodde där i sju, åtta år. Under den tiden lärde jag mig mycket om mitt eget land och om huvudstaden, om mitt språk och min tillhörighet. Jag lärde mig också mycket om dansk litteratur som ett slags maktfenomen.

Icakuriren Hälsa

Läs även: Läs dig frisk med en god bok!

Skulle du säga att du är en del av det danska kulturetablissemanget?

– Det vet jag inte. Jag försöker undvika att delta i den miljöns fester. För mig blir det klaustrofobiskt. Men jag träffar förstås kollegor i arbetet, på bokfestivaler och i samtal på scen. Så samtalet med andra konstnärer finns där hela tiden. Men jag vill inte vara en del av en miljö, en förening eller församling av något slag. Jag har en stark önskan om frihet. Jag vill vara självständig i mitt val av material och mitt sätt att skriva.

Du kommer inte från en författarfamilj?

– Nej, nej, nej. Min mamma har varit lärare och konstnär, och min pappa var snickare. Jag kommer från en medelklassfamilj på landet. Jag är den första i släkten som tar studenten, och den första som går vidare till akademiska studier.

Dorthe Nors internationellla genombrott

Dorthe Nors hade redan varit verksam som författare i många år när hon fick sitt internationella genombrott – i USA 2014, med novellsamlingen ”Kantslag”.

– Som första dansk någonsin fick jag en novell publicerad i The New Yorker. Min amerikanska redaktör brukar säga: ”Ibland finner en författare sitt hem långt hemifrån”.

Dorthe Nors har prövat sig fram i flera olika uttryckssätt, och ett av dem är novellen – en form som ofta anses vara särskilt krävande och svår att bemästra.

– Ja, jag trodde inte att jag någonsin skulle klara det. Men en annan författare sa till mig att det fanns något i mitt språk som tydde på att jag skulle kunna lyckas. Jag provade, och upptäckte att det fungerade. Jag tycker väldigt mycket om novellen. Den har något musikaliskt över sig, nästan som folkmusik.

Monologen i huvudet

Hon beskriver hur texterna ofta börjar i något mycket konkret.

– De flesta noveller börjar med att jag hör en mening eller ser en scen. Och så börjar jag skriva utifrån den. Och så fortsätter jag skriva, om och om igen. Vissa noveller har jag arbetat med i fem år, mentalt. Men själva skrivandet kan sedan gå på en enda dag.

Dorthe Nors menar också att novellen ger läsaren något särskilt: möjligheten att höra en röst som annars inte får plats – monologen inuti en annan människas huvud.

– Ur den synvinkeln är vi ju alla ensamma. När vi går in i den rösten är vi ensamma med den. Det kan vara kvinnan som är gift, det kan vara små barn. Rösterna är något du har inom dig.

Men den nya boken är inte en novellsamling, utan en hederlig roman.

– Jag tycker om att utmana mig själv. Jag upplever att språket utvecklas av det, men också att mitt sätt att se på världen förändras.

Research om rymden

Dessutom tycker Dorthe Nors om research. Inför sin senaste bok gjorde hon omfattande efterforskningar om rymden och astronomi.

– Det är en gåva till mig själv – att få lära mig något nytt. Det är något särskilt med att vara 55 år gammal och fortfarande få fortsätta lära sig saker. Jag vill inte bara skriva om de erfarenheter jag redan har. 

– En av uppgifterna har varit att lära mig om astronomi, eftersom jag inte kunde någonting om det. Jag kände inte till stjärnorna, jag visste inte ens vad Orion var. Så jag köpte ett amatörteleskop och började lära mig. En kväll såg jag Jupiter med de galileiska månarna. Den stora planeten med sina distinkta månar är så vansinnigt vacker. Det var rörande att se den, och efteråt satte jag mig på terrassen och grät.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Katarina Widholm slog igenom som författare efter 60: ”Nu har jag fått göra allt jag drömde om”

Du har sagt att du alltid kommer att fortsätta skriva.

– Omständigheterna runt skrivandet kan vara tröttsamma. Bokbranschen, den isolering som arbetet kräver, de många åsikterna kring böckerna… men jag tror inte att jag någonsin kommer att tröttna på skrivandet i sig. Jag kommer aldrig att sluta skriva. För det är genom skrivandet jag upptäcker världen.