Bea Szenfeld klär ministrar och artister i hela världen: ”Jag har inte råd med mina egna kläder”

Yttersta spetsarna på tummen ­och pekfingret är blåa av batikfärg och ur den slitna Kånken-­ryggsäcken plockar Bea Szenfeld upp orsaken. Den gamla Kalle Anka-pocketen är blåtonad och minutiöst strimlad i kanterna, vilket i sin tur säger en hel del om Beas arbetssätt. För det är nog bara en konstnär som Bea som kan ägna timmar åt att klippa i papper och skapa ­något unikt av det. Det har vi bland annat sett när hon designat uppmärksammade kreationer åt såväl Alice Bah Kuhnke som världsartister som Lady Gaga och Björk.

Eller konstnär förresten? Bea Szenfeld vet inte själv i vilket fack hon vill placera sig i. ”Du får bestämma” säger hon, ”jag passar inte riktigt in någonstans”.

Designer, konstnär eller formgivare?

– Om jag kallar mig konstnär blir alla konstnärer galna, det kan man inte vara om man bara gör pappersskulpturer. Modebranschen tycker i sin tur att jag inte är någon designer för mina plagg går ju nästan inte att bära. Dessutom håller jag på med återbruk och det gör att jag hamnar ett pinnhål längre ner på skalan. Nån sorts formgivare kanske? föreslår hon.

Det känns å andra sidan inte som ­att titlar är särskilt viktigt för Bea ­Szenfeld. Hon gör tvärtom ett väldigt ödmjukt intryck, mån om att bjuda in till ett samtal. Tålmodigt kliver hon in i ett ihåligt träd eller lägger sig på en stock när fotografen får en bra idé. Hon är förstås klädd i sin omisskännliga ­retrostil, med håret i inbakad fläta och med den välkända svängda luggen på plats. Kläderna är bara återbruk.

Köper inget nytt

– Jag köper ingenting nytt, bara mat. Jo, ibland kan det bli en ny behå, för de är svåra att handla begagnade. Men jag vill inte skriva folk på näsan och verka duktig. Det är ett eget val som funkar jättebra.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Modeoraklet Lotta Ahlvar fick nog av branschen: ”Vi behöver inte köpa ett enda plagg till”

När Bea Szenfeld berättar om sin uppväxt i staden Kalisz i centrala Polen, så känns det i efterhand som att livet tidigt pekade ut en riktning åt lilla Bea, eller Beata om hon är döpt till. Polen på 70-talet var ett helt annat land än idag, det rådde undantagstillstånd och ransonering. Tv:n visade ryska filmer, familjen bakade eget bröd och kärnade smör.

– Vi hällde mjölk i en flaska och skakade tills det blev smör, förklarar Bea. Vi hade ransoneringslappar, ungefär som i Sverige under andra världskriget.

– Att återbruka handlade inte om någon miljövurm. Vi var tvungna för det fanns nästan ingenting att handla.

Beas mormor lärde henne att sy

Mormor var sömmerska och Bea fick tidigt sortera trådar och sy egna små plagg åt sina två dockor.

– Hon lärde mig också att virka och jag tror att hon ibland glömde bort att jag var med, för plötslig hade jag gjort en kilometerlång remsa av luftmaskor, kändes det som, eftersom jag bara kunde virka åt ett håll.

Om kvällarna lyssnade familjen på radio, läste, drack te och pysslade tillsammans. Ett viktigt uppdrag var att hjälpa till att rulla mormors cigaretter.

– Jag tror att min uppväxt har gjort mig mer kreativ. Jag fick upptäcka saker själv, det fanns inga färdiga byggsatser av Lego eller pussel.

– Att jag har levt med hantverk hela livet har i varje fall gjort mig till en mer påhittig person!

Mormor tvingades sy tyska uniformer under andra världskriget

Det polska arvet har också präglat henne på andra vis. Hennes mormor blev under andra världskriget bortförd vid en razzia av tysk polis och hamnade till slut i en fabrik i Hannover där hon tvingades att sy tyska uniformer. Efter kriget försökte hon ta sig hem till Polen i ett Europa som låg i ruiner. På vägen träffade hon sin blivande man som varit fånge i Tyskland.

– Tänk dig själv hur det var. Allt var förstört, ingenting fanns kvar, ingen mat, ingen el, alla byggnader i ruiner. Det var bara för mormor att kavla upp ärmarna och börja om från början. Det är från den traditionen jag kommer, att aldrig ge upp, jag ska bara över den där kullen!

Bea Szenfeld funderar och suckar lite menande åt sig själv.

– Ibland undrar jag varför jag håller på och gör det så svårt. Det hade ju varit betydligt enklare att måla lite tavlor ­istället för att köpa ärvda dockor på Tradera eller klippa i gamla Kalle Ankor. Borde jag inte vara för gammal för det här nu? Men på något vis tror jag att det här förhållningssättet har sipprat ner i mina porer, in i mitt DNA.

Icakuriren Kultur

Läs även: Skapandet var konstnären Gittan Jönssons väg ut från sekten: ”Det blev mitt sätt att rädda förståndet”

Bea Szenfeld kom till Sverige som 11-åring

11 år gammal kom Bea till Sverige och Göteborg efter att hennes mamma träffat en svensk man. Hon kunde inte ett ord svenska så räddningen blev bild- och slöjdlektionerna.

– Men barn är så adaptiva. Jag kände mig aldrig utanför utan kom ganska snabbt in i klassen. Jag satt med ett gloshäfte och skrev in varje nytt ord jag lärde mig. Till slut hade jag en hel tjock ordbok.

– Och så fanns biblioteket, jag älskade att gå dit. Det hade en liten avdelning med polska böcker, men jag kunde också låna svenska barnböcker även om jag tyckte det var lite pinsamt. Men att läsa dem hjälpte mig att lära mig svenska snabbare.

Praktik hos modeskaparen Stella McCartney

Många uppmuntrande lärare fick så småningom Bea att söka sig till den kreativa världen. Först utbildade hon sig till keramiker, sedan Tillskärar­akademin. 2002 examinerades hon från Beckmans designhögskola. I TV-programmet ”Fashion House” tävlade hon mot andra unga europeiska designers om en praktik hos modeskaparen Stella McCartney i London. Bea vann – och fick dessutom förlängd praktik. Hon är garanterat den enda svenska som fått sitt morgonkaffe serverat av Paul McCartney himself.

– Både Paul och Stella är världens gulligaste människor. De lever verkligen som de lär. Förutom mode insåg jag tack vare dem hur man med mjuka ­metoder kan få med sig människor.

Bea startade ett eget modemärke, men kände snart att det inte var det rätta valet för henne. Hon tröttnade på att allt skulle vara så kurerat och snyggt i modevärlden.

– Jag var inte intresserad av att skapa bekväma kläder. Mina ärmar var alltid lite för långa, och byxorna kanske för korta ... Jag var mer intresserad av att bygga silhuetter.

Tillverkar kläder av papper

Bea beskriver det som att hon steg för steg närmade sig kanten. Snart måste hon bestämma sig – skulle hon våga kasta sig ut och prova något nytt? Millimeter för millimeter pressade hon sig framåt. Samtidigt fick hennes ­accessoarer – bland annat av papper – ofta större uppmärksamhet än hennes kläder.

– Till slut kände jag – nu hoppar jag. Det var läskigt. Hela min personliga identitet var ju modedesigner. Vem är jag nu?

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Kristina Torsson – från Mah-Jong till Vamlingbo: ”Modebranschen avskydde oss”

Men varför kläder av papper?

– Jag ville arbeta i ett folkligt och enkelt material. Skogen är en svensk skatt! Om vi sköter den rätt så är det ju det bästa vi har. Jag har heller ingen ambitioner att min konst ska hålla för evigt.

Då ringde de från Met ...

Men idag finns hennes verk på såväl Metropolitan i New York som i Nordiska museets samlingar.

–Det är jag såklart galet stolt över. Jag minns när de ringde från Met, jag trodde inte att det var sant. Samtidigt höll jag på att leta begagnade jeans på Myrorna till ett skolprojekt.

Det säger något om de två ­världar Bea rör sig i. Pengar tjänar hon knappt på sina verk, timkostnaden går inte ens att tänka på. Det som försörjer henne är samarbeten, före­läsningar och workshop, samt hjärteprojektet ”Skapande skola” där hon ­reser runt i skolor och sprider information om hantverk.

Björk och Lady Gaga har burit Bea Szenfelds kreationer

Laleh, Björk och Lady Gaga är som sagt några av de artister som Bea har klätt. Många minns säkert också då­varande kulturministern Alice Bah Kuhnkes uppmärksammade pappers­bolero på Nobelfesten.

Hur hittar dessa världsartister dig?

– Det är tack vare deras stylister, de är de bästa personerna i världen på att hålla koll på spännande avgångselever och modevisningar världen över. Men Björks stylist James Merry är i en klass för sig. Han är en isbrytare, sedan följer andra efter.

Däremot är det inte bara att ringa och beställa något spektakulärt, då har man missförstått hela Beas värld. Alla kan faktiskt inte bära upp hennes ­kläder, betonar hon. Du måste ha en viss power och scennärvaro för att klara av det. Annars riskerar det bara att bli clownigt.

– Det är en ”slippery slope” mellan halloweenutklädning och avantgarde-­mode. Det kan bli en väldig krock ­mellan en människokropp och pappret. Du måste komma ihåg att avant­garde-mode inte handlar om fint eller fult – det handlar om att bryta gränser. Vill man vara ”fin” får man hitta en annan designer.

Kan du själv bära dina egna kläder?

– Ha, ha det har jag inte råd med. ­Förresten vet jag inte om jag skulle orka. De kan väga 30–40 kilo. Men jag brukar förstås prova dem för att se om de skaver någonstans.

Arbetsnarkoman

Bea Szenfeld beskriver sig som en ­arbetsnarkoman. Tre lediga timmar är en lång semester.

– Jag kommer att skrika på min dödsbädd att ”varför fanns det bara 24 timmar på dygnet!” skojar hon.

Det har samtidigt gjort henne till en inte helt enkel person att leva tillsammans med. Att hon helst vill tillbringa sina vakna timmar i sin ateljé, kräver en person som har stark egen integritet.

– Jag förstår verkligen att det kan vara irriterande. Det är ju nästan som att leva tillsammans med någon som är otrogen. ”När kommer du hem? ”Vet inte…”

Icakuriren Kultur

Läs även: Fotografen Ikram Abdulkadir: ”Bilderna är mitt kärleks­språk”

Studieskulder, en investering

Om tio år hoppas Bea Szenfeld ”vid gud” att hon fortfarande håller på med samma sak. Jobbar i ateljén, besöker skolor, tar långa promenader …

– Många blir nästan provocerade när man tycker att det är bra som det är. Men så fort man börja tänka på att man vill ha mer grejer, börjat någonting att raseras. För en del är pengar ett mål, för mig är målet konstnärlig frihet och pengar är ett verktyg.

Hon förklarar att hon har ”studie­skulder som överläkare, men tjänar som en kassörska”.

– Men jag har ett starkt kulturkapital, säger hon med ett skratt och fortsätter:

– Allvarligt talat så tycker jag inte att någon borde vara rädd för att ta studielån. Idag kan vi skuldsätta oss för att köpa en bil, eller ett ta sms-lån för att åka två veckor till Mallorca – men vi tvekar ändå att ta ett lån för att läsa på folkhögskola. Att ha studieskulder är ju att investera i sig själv!