Det flödar in ljus i det vackra huset på Lerberget, utanför Viken i Skåne. Det var här Åsa Moberg ringde på dörren 2003 för att fråga efter en adress. Husets ägare, arkitekten Bror Boije kände direkt igen henne. Det var ju Åsa, den vackra studenten som han hade spanat in i lunchkön på Konstfack för över 50 år sedan.
– Men på den tiden hade jag bara ögon för Tor-Ivan. Jag kommer inte ihåg Bror alls, säger Åsa med ett av sina många fina skratt.
Åsa Moberg Boije
Ålder: 78 år.
Familj: Gift med Bror Boije. Två bröder med familjer.
Bor: I Lerberget, utanför Höganäs.
Gör: Författare, journalist och debattör. Var kolumnist på Aftonbladet mellan 1968 och 1980 och sedan tv-kritiker mellan 1986 och 1996. Debuterade skönlitterärt 1980 med ”Andra resan till Folkstone”. Stor kännare och översättare av Simone de Beauvoir. Skrev 1999 ”Adams bok”, tillsammans med dåvarande sambon Adam Inczédy-Gombos, om bipolär sjukdom. 2018 kom självbiografiska boken “ Livet”.
Motto: Det är bättre nu… särskilt för kvinnor.
Förebild: Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen.
Historisk person jag velat träffa: Florence Nightingale (som Åsa har skrivit en bok om).
Aktuell: Med boken ”Simone och jag” som kommer ut i nytryck, Natur & Kultur.
Kolumnist, debattör, författare och feminist
Åsa Moberg Boije, som hon formellt numera heter, är känd som orädd kolumnist på Aftonbladet, knivskarp debattör, författare och feminist, och det är inte utan att jag väntar mig en kanske lite aning påstridig kvinna, som gärna vill uttrycka sina viktiga åsikter.
Åsa Moberg är precis tvärtom. Tillsammans med Bror dukar hon upp ett fikabord i överflöd och tycks egentligen helt ointresserad av att framhålla sig själv på något vis. Brors teaterviskning att ”Åsa är den mest omtänksamma person som finns” går snabbt att skriva under på. Det ljusa och nästan flickaktiga intrycket, i positiv bemärkelse, förstärkts när Åsa, 78 år, lätt äntrar lejdaren som Bror har byggt i det båtinspirerade huset. ”Här uppe har jag inrett ett arbetsrum till Åsa”, förklarar han, samtidigt som den smala stegen fälls ner med hjälp av ett rep, eller tamp som det kanske heter på båtspråk?
Åsa Mobergs bok ”Simone och jag”
I april var det 40 år sedan den franska intellektuella giganten Simone de Beauvoir gick bort och nu kommer både Åsa Mobergs personliga bok ”Simone och jag” ut i nytryck, liksom de Beauvoirs ”Mandarinerna”, den bok som en gång väckte Åsas livslånga intresse för den franska filosofen. Simone de Beauvoir och hennes lika världsberömda livskamrat Jean-Paul Sartre utformade existentialismen på 40-talet och de levde i vad man nog kan kalla ett intellektuellt beroendeförhållande.
Läs även: Ebba Witt-Brattström dolde sitt estniska arv och moderns bakgrund: ”Flykten har funnits som en skam i mig”
– Men samtidigt överbringade paret Beauvoir-Sartre ett budskap till mig: det var möjligt att leva och arbeta tillsammans sida vid sida och jag tror att jag drömde om att ha något liknande med Tor-Ivan, säger Åsa. Vi skulle förbli ogifta, aldrig fastna i det materiella och vi skulle engagera oss i allt som hände i samhället.
Tor-Ivan Odulf var Åsas första stora kärlek
Men nu får vi backa historien lite. Vem är Tor-Ivan, som vi redan refererat till två gånger? Tor-Ivan Odulf, fotograf och senare psykoterapeut var Åsas första stora kärlek. Hon var bara 16 år gammal när hon träffade den nästan 17 år äldre mannen när hon åt lunch på ett café i Kungsträdgården i Stockholm. Åsa blev handlöst förälskad. Tor-Ivan var inte bara ”begåvad, varm, mänsklig och rolig”, han var också en genväg till vuxenlivet och en biljett från den lite borgerliga uppväxten på Lidingö utanför Stockholm.
Ett år efter första mötet hade Åsa hoppat av skolan och flyttat ihop med Tor-Ivan i en liten stuga i Vitabergsparken i Stockholm utan rinnande el och vatten. (För övrigt samma stuga där Ulf Lundell skulle sitta och skriva ”Jack” några år senare).
Åsas föräldrar var förstås förtvivlade och pappa hotade med att kontakta barnavårdsnämnden, men Åsa var nöjd.
– Äntligen var jag fri.
De levde och arbetade tillsammans i 24 år. Paret flyttade till ön Lekholmen i Dalarna och Åsa Moberg lärde sig det mesta om snöskottning, trasiga rör och vedhuggning.
En sorg att inte få barn
Kärlekshistorien fick ett ledsamt slut när Tor-Ivan helt oväntat dog i sömnen när Åsa var 41 år gammal. Några gemensamma barn fick de aldrig.
– Nej, det blev inte så, och det var en stor sorg, även om jag inte alltid låtsades om den. Om någon frågade om barn sa jag att jag inte ville. Det var enklast så för att slippa följdfrågor.
Läs även: Feministen och ekonomen Agneta Stark om pensionerna och sveket mot kvinnorna: ”Jag bråkade som attan – och hade rätt”
Boken ”Simone och jag” berättar om ett kreativt förhållande, men mycket på Tor-Ivans villkor. När han skrev på sin bok, fick inte Åsa skriva några böcker, utan han tyckte att hon skulle måla istället, för att inte konkurrera. Lite tur kanske på sätt och vis, för väggarna i huset är fyllda av Åsas starka expressiva tavlor som gestaltar hennes färgstarka drömmar.
Men det var samtidigt Tor-Ivan som redigerade Åsa första debattartikel så att den blev antagen till Aftonbladet. Det var också han som kallade Åsa för ”ett geni” och pushade henne till att tacka ja till att bli tidningens nya krönikör.
– Jag hade alltid tyckt om att skriva, men aldrig tänkt på det som ett arbete. Min dröm var ju att bli textilkonstnärinna, säger Åsa Moberg. Att skriva två krönikor i veckan kändes så ångestladdat att jag först avböjde, men Tor-Ivan stöttade mig och sa ”ring upp igen och tacka ja”.
Åsa Moberg blev ungdomens röst i Aftonbladet
Det blev 12 år på Aftonbladet. Den unga snygga Åsa Moberg blev ”ungdomens röst” under de tumultartade 60- och 70-talen och hon retade en hel del med sina åsikter.
– Jag fick många hatbrev minns jag. Idag kan jag inte fatta varför, mina krönikor känns rätt oförargliga när jag läser dem. Men Tor-Ivan bestämde att vi skulle köpa en schäfer som skydd när jag blev mordhotad.
Åsa Moberg minns snarare konflikterna inom den egna tidningen. Det var många åsikter som hon inte fick framföra på den då väldigt LO-trogna tidningen. När hon kom ut som stark kärnkraftsmotståndare fick hon sluta 1980.
– Jag var inte särskilt omtyckt av mina kollegor på Aftonbladet. Det var många som önskade att jag skulle misslyckas. Men jag förstår dem. Jag fattade ju aldrig att krönikör var något man skulle ha arbetat hårt i många år för att bli, och så kom jag och bara seglade in…
Fick rådet att läsa ”Mandarinerna” av Simone de Beauvoir
Efter Tor-Ivans död gav författarvännen Birgitta Stenberg rådet att läsa boken ”Mandarinerna” av Simone de Beauvoir till Åsa – på franska. ”Läs den som tröst” var uppmaningen. Åsa läste, kämpade med franskan och blev helt uppslukad. Hon ville dela sin omtumlande läsupplevelse och för att få hjälp med en svensk översättning kontaktade hon en gammal granne som nu bodde i Paris, Adam Inczèdy-Gombos. De blev både arbetskamrater och ett kärlekspar under 12 år. Tillsammans översatte de också Beauvoirs feministiska klassiker ”Det andra könet”. Adams svåra bipolära sjukdom gjorde till slut en separation oundviklig.
Simone de Beauvoir
Född 9 januari 1908 i Paris, död 14 april 1986. Hon var en fransk intellektuell, författare, filosof, existentialist och feminist. Hennes mest kända bok är “Det andra könet” som är en av feminismens centrala klassiker. Från denna bok kommer ett av hennes mest kända citat ”man föds inte till kvinna, man blir det”. Hennes livskamrat var filosofen Jean-Paul Sartre. De ligger begravda sida vid sida på Montparnassekyrkogården i Paris.
Källa: Wikipedia
Men ett livslångt intresse för Simone de Beauvoir var väckt och 1996 kom boken ”Simone och jag” ut första gången, en bok som blev avgörande för Åsa på flera vis. Här speglas Åsa Mobergs egna erfarenheter i ljuset av Simone de Beauvoirs liv och verk. Det är en utlämnande bok, båda kvinnorna förenas av att de tycks underkasta sig en dominerande man, som de samtidigt älskar djupt.
– När jag läste om Simones liv så släppte en sorts skam. Jag hade skämts i hemlighet över att jag trodde att jag inte kunde klara av något utan Tor-Ivan, att jag borde försökt att bryta mig loss, säger Åsa Moberg och fortsätter:
– Många kvinnor kan vittna om hur de genom att läsa Beauvoir fått kraft att bryta upp ur förhållanden. Jag använde henne som stöd för att stanna kvar.
Åsa Mobergs genombrott som författare
Boken blev också ett genombrott för Åsa som författare. Hon hade fastnat lite i rollen som ung bråkig krönikör, tyckte hon, men när till och med Horace Engdahl berömde ”Simone och jag” i tv-programmet ”Röda rummet” blev Åsa så häpen att hon började gråta.
– Jag kände att jag blev en människa som togs på allvar i offentligheten, något jag aldrig upplevt tidigare.
Läs även: Designikonen Gunila Axén om sin kreativa uppväxt – och varför alla älskar randiga tröjor
Men vad är det som är så speciellt med Simone?
– Hennes språk framför allt. Det är underbar litteratur och en total läslycka. Sedan tycks det som alla, oavsett vilka liv de levt, kan hitta något att känna igen sig i, både i hennes texter och i hennes liv.
Kände igen sig i Simone de Beauvoir
Åsa Moberg tog till sig att också Simone de Beauvoir var barnlös och att det inte beskrevs som en tragedi, utan som ett medvetet val för att kunna arbeta och skriva.
– En kvinnlig intellektuell, barnlös och beroende av en man – det var ett värdigt identifikationsobjekt för mig, tyckte jag.
”Hon var en ”riktig kvinna” på samma sätt som jag själv skulle vilja vara en riktig kvinna: avvikande, udda, högröstad, synlig, ogift, barnlös, omstridd, men ändå förenad med en man” skriver Åsa i boken.
Det är 30 år sedan den kom ut för första gången, är det något du inte håller med om längre?
– Jag läste om den nu inför utgivningen och blev glatt överraskad. Jag stötte inte på något som var pinsamt. Ibland kan man ju ha skrivit något som man tycker är riktigt dumt idag, men glädjande nog fanns det inget sådant här, säger Åsa Moberg.
I boken finns ett väldigt intressant avsnitt när Simone de Beauvoir beskriver städning som en destruktiv, ibland rent av sadomasochistisk kvinnlig aktivitet.
”De flesta kvinnor i Sverige skulle föredra att mannen städade i två timmar framför att få ha honom två timmar i sängen i ett ostädat hem” skriver du i en kommentar. Håller du fortfarande med om det?
– Ja! Men som tur är kan man numera komma runt många städkonflikter med hjälp av rut-städhjälp. Personligen har jag alltid varit oduglig när det gäller städning, det var faktiskt det första jag sa till Bror när jag steg in i hans nybyggda vackra hem. Han sa att han själv var bra på städning och det är sant, men vi har alltså hjälp med det.
Där hade Simone fel...
Men det finns annat i boken där Åsa inte alls tycker som Simone de Beauvoir längre.
– Det är detta med att Simone menade att allt med familj var så kasst. Sartre och hon hade ju en idé om att man skulle välja sin familj istället för att släktbanden skulle styra. I dag ser jag att familjebanden är de enda band som alltid är kvar. Du kan bli ovän och vara osams, men du är fortfarande en familj.
Åsa Moberg upptäckte det när Tor-Ivan gick bort. Plötsligt slöt familjen upp, pappa, hennes två bröder, mammans släkt i finska Österbotten.
Komplicerad relation med mamma
Med sin mamma hade Åsa däremot en mer komplicerad relation hela livet. Åsa var pappas flicka och med sin mamma kom hon aldrig riktigt överens. Åsa bär på en sorg över att de inte hann försonas, mamman gick bort redan 1986.
– Vi kunde nog ha blivit vänner om hon fått leva längre, säger Åsa, men vi nådde aldrig fram till varandra. Jag gick inte ens på min mammas 50-årsfirande, det tycker jag nu i efterhand att jag väl kunde ha gjort.
Läs även: Skapandet var konstnären Gittan Jönssons väg ut från sekten: ”Det blev mitt sätt att rädda förståndet”
Åsa funderar.
– Delvis berodde nog vår dåliga relation på tidsandan. Man skulle hata sin mamma. Det fanns ingen vettig människa som tyckte om sin mamma på den tiden…
Gift med Bror Boije
Vi slår oss ned i den röda soffan som Åsa tyckte att hemmet behövde, en glad färgklick i det stilsäkra hemmet. Åsa flyttade snart in hos Bror efter det första mötet, de förlovade sig efter tre månader och gifte sig året efter.
– Att gifta sig kändes helt rätt. Vi var 55 respektive 60 år, detta skulle vara livet ut. Så många män i min närmaste krets hade dött i 60-årsåldern, så jag trodde inte vi skulle få särskilt många år tillsammans.
Fortfarande följer Åsa Moberg noga med vad som händer i omvärlden. Förmiddagarna ägnas åt en minutiös läsning av minst fyra dagstidningar. Men hon är inte sugen på att ta upp pennan och debattera igen, trots att det fortfarande finns en hel del i samhället som kan förbättras. Hon berättar engagerat om morgonens läsning, som berättar att pensionsgapet mellan män och kvinnor tycks växa istället för tvärtom. ”Visste du att kvinnor har 6,8 miljoner lägre livslön?”
Visserligen skriver hon på ”någonting” men det är inget som ska publiceras, hävdar hon. ”Men det är jättebra” flikar Bror in som fått läsa.
–Hm, säger Åsa, jag vill inte låtsas att jag arbetar, då försvinner hela glädjen. Men jag hoppas bli 96 år som min pappa och då har jag ju gott om tid.
Lättare att vara ung begåvad kvinna nu
Är det lättare att vara en begåvad ung kvinna idag?
– Ja, det tror jag absolut. När jag slog igenom möttes jag av ett filter av medelålders män som jag måste tränga igenom ”Det här vill ingen ha, det här vet du inget om” var attityden.
– I dag är budskapet till kvinnor ”Ni kan! Bara gör!” Det tror jag att Simone hade varit nöjd med. Men samtidigt är det farligt om unga kvinnor tar dagens relativa jämställdhet som en självklarhet.
