Johan Croneman rensar ut: Ett utdraget farväl till livet som förråd

Jag gick ner i mitt källarförråd för att leta efter en bok (”Strändernas svall” av Eyvind Johnson).

Det skulle jag inte ha gjort. Jag hade jag glömt att packa upp några boklådor efter den senaste, förlåt, sista, flytten.

Jag skall aldrig mer flytta. Faller hellre ner död.

Jag hittade boken – en av de bästa böcker som jag läst för övrigt – men det var fler böcker än jag trodde i de där kartongerna. Jag tog upp dem i lägenheten, dammade och dammsög dem, men för att få plats med de nygamla böckerna måste jag nu rensa i hyllorna. Igen.

Varför lägger vi saker i källaren?

Bestämde mig för att röja hela förrådet, hittade gammal fiskeutrustning, gamla leksaker, tog upp dem också. Och lite andra grejer. Snart såg hela lägenheten ut som en loppis.

Jag bar iväg tio kassar böcker till Röda Korset och Stadsmissionen – det märktes knappt. Hela hallen är nu fullproppad med grejer som skall till tippen, eller återvinningscentralen som det heter.

Jag vet att jag inte är ensam, jag tror att jag har detta gemensamt med varenda vuxen människa i hela landet: Vi upptäcker att vi har saker i lägenheten/huset som vi inte behöver, inte använder, egentligen inte bryr oss det minsta om – vi lägger dem därför i en kartong och bär ner den till källaren!

Kan någon enda vettig typ förklara för mig: ”Varför då”??

Efter fyra år eller åtta år eller tjugo år behöver man ändock (helt otippat) rota fram något som man faktiskt behöver, ett par pjäxor, ett fiskespö etc – men man kommer fan inte ens in i det överfulla förrådet. Allt damm höll dessutom på att ge mig akut silikos.

Jag hade till exempel (som tur är) glömt att jag bland bråten hade en enorm isborr (!) som jag fått av farsan någon gång på 80-talet. Tog förmodligen emot det bara för att bli av med tjatet.

Någon slags döstädning

Hittade en säck med leksaksklossar också, som måste ha följt mig sedan jag flyttade hemifrån för drygt femtio år sedan. En barnfåtölj som min styvmorfar snickrat, kasse efter kasse med pärm efter pärm med deklarationsuppgifter, kvitton, lönespecifikationer – nu åker allt, skattmasen får säga vad han vill. Vill aldrig mer se skräpet.

Två väskor med gamla kläder, från 70- och 80-talet! Flera fina tröjor som mormor och mamma stickat. Väldigt små, om man säger så. Folkes barnböcker, ”Totte badar”, ”Max blöja”, ”Labolinas snubbeldag”. Måste man ju spara.

Jag antar att det är någon slags döstädning. Morsan höll på med det i säkert 30 år. Nu har jag börjat också. Det är som sagt otroligt jobbigt (ni vet), men det är också lite rofyllt, faktiskt, en smula nostalgiskt också, lite sentimentalt. Ett utdraget farväl till livet som förråd. Bitterljuvt.