Johan Croneman: Alla vill prata – men ingen anstränger sig för att lyssna

Hur vet man att man sitter mitt emot en bra läkare? Han lyssnar på vad man säger. På allvar. Han snurrar inte otåligt på stolen, och avbryter – aldrig. Sällsynt sort.

Hur vet man att man tittar på en trovärdig skådespelare? Hon lyssnar på vad motspelaren säger. Som om hon hörde det för första gången! Även om det är på låtsas. Går ungefär en på tusen.

Hur vet man att man tittar på en bra tv-intervjuare? Han lyssnar på vad den intervjuade säger. På riktigt. Väntar inte bara på att få sticka in nästa fråga. Går en på 10 000.

Hur vet man att man sitter tillsammans med en riktigt bra vän? Hon lyssnar, utan att visa otålighet. Utan att flacka med blicken. Utan att snegla på klockan. Trots att man dragit denna litania minst tio gånger tidigare – senaste veckan. ”Riktiga vänner växer inte på trän”, säger man. Det är kanske precis det dom gör…?

Är du en bra lyssnare?

Hur vet du att du står inför en bra politiker? Han lyssnar, står inte otåligt och stampar på att få läsa högt ur sitt eget papper, oavsett vad motparten säger. Han lyssnar – för att han vill svara. En på miljonen.

Hur får man ens barn att lyssna på vad man säger? Man lyssnar alltid på när dom pratar. Utan att fylla i, förminska, kommentera, avbryta. Learning by doing.

Vad säger man till den som sörjer? Man säger så lite som möjligt. Man lyssnar på allt. Även på den mest förfärande tystnaden. Även på den mest plågsamt ekande tomheten.

Vi lever verkligen i en tid där alla vill prata – men ingen anstränger sig för att lyssna. Inte utan ­förbehåll iallafall.

Om man frågar alla sina vänner, alla i sin familj, alla på jobbet: ”Är du en bra lyssnare”, så säger min empiriska erfarenhet att en sisådär 99,9 procent svarar ”Ja, det skulle jag nog ändå säga att jag är”.

Ni hör, det ligger trots allt några förbehåll i det svaret.

Avbryter andra lite för ofta

Jag är en person som avbryter andra lite för ofta. Det är inte särskilt snyggt, jag vet. Faktum är väl att jag allt oftare, ju äldre jag blir, tror mig veta vad folk skall säga, och att det dessutom tråkar ut mig – ”så låt mig, innan jag dör av tristess, få avbryta er, bästa spann vatten – och säga så här…”.

Jag är inte stolt över mitt beteende, men det är faktiskt denna självkännedom som får mig att därför också veta vad en bra lyssnare är för något – se mina inledande punkter.

Det kräver rätt mycket kunskap och insikt för att ge sig själv tillåtelse att bryta mot reglerna. Särskilt om man själv har konstruerat dom.

Är jag en bra lyssnare? Nej, det skulle jag nog ändå inte säga.

Men det gör inget – det var ändå ingen som hörde vad jag sade.