Krönikor

Kalle Lind: Retstickan Bengt Sändh – jag tänker på honom varje dag

”75 procent av alla anekdoter handlade om Bengt Sändh. 100 procent av dem lämpar sig inte i tryck. Han gjorde intryck och han gjorde avtryck. Han utnyttjade sin tid på jorden”, skriver Kalle i sin krönika.

Annons

Trubaduren, födgeniet och renässansmänniskan ­Bengt Sändh rycktes ifrån oss i september, efter ett åttioåttaårigt liv, fyllt till brädden. Jag fick träffa honom några gånger och häpnades varje gång över hans mångsidighet.

Han byggde hus från grunden, spann lin, odlade chili, smaksatte brännvin, vek origami, stickade mössor av hundhår, grundade svampföreningar, fotograferade rovfåglar, jävlades med myndigheter, saluförde ”kåtpiller” och skrev böcker om Hitler, sin barndom, sin kompis Cornelis, sina bästa bus, sina tips på civil olydnad samt förstås om alla de hantverk han tillskansat sig.

En person spelar gitarr på en tom gångväg mellan ljusa väggar.
”En som aldrig lät sig kuvas, vare sig av ett omänskligt samhälle eller av livsledan”, skriver Kalle om Bengt Sändh.

Jag frågade honom en gång hur det kom sig att han lärt sig allt detta och han svarade: ”Allt man ser omkring sig är gjort av människor. Jag är en männi­ska. Alltså kan jag göra det.”

Blev känd för snus, mus och brännvin

Mest känd för allmänheten blev han – bokstavligen – för snus, mus och brännvin. Han byggde upp en egen snusfabrik som han sålde till Swedish Match så att han och hustru Barbro kunde flytta till spanska solkusten. 

Han sjöng gamla snuskiga visor: hans och Finn Zetterholms lp ”Folklår” blev en skandalsuccé 1977. 

Han orsakade tumult när han på sjuttiotalet gjorde visan ”En apparat”, som noggrant beskriver hur man konstruerar en hembränningsapparat och avslutas med Sändhs eget telefonnummer (så att man kunde bjuda över honom att få smaka).

Han var med andra ord en retsticka, punk långt innan punken fanns. Hans allra första lp – tillsammans med Zetterholm och Staffan Atterhall – hette ”Visor i Trotzåldern” (1966). Hans genombrottslåt ”Vals om sommaren” gick på tvärs med all slags sommarromantik: ”Luften den stinker av tjära / Vad mer kan Carl Anton begära?” 

Så gott som alla hans skivtitlar är felstavade: ”Hemtjörda visor”, ”Svenska follkets supvisor”, ”Obs. Täxten”. Kunde han retas med någon så tog han chansen.

Bengt Sändh var min idol

Barndomen var svår, ungdomen var hård. Han tillhörde maskrosbarnen, de som överlevde mot alla odds. Han skaffade sig ett hårt skal och lät sig aldrig bli beroende av någon. Samtidigt var han – det säger vi alla som har träffat honom – vänlig, bjussig, omtänksam. Så länge man inte ägnade sig åt att göra livet tråkigare och svårare för andra blev man snart en Sändhvän. Byråkrater och dönickar gjorde sig icke besvär.

Sommaren 2013 hängde jag backstage på Västerviks visfestival, en plats impregnerad av anekdoter. 75 procent av alla anekdoter handlade om Bengt Sändh. 100 procent av dem lämpar sig inte i tryck. Han gjorde intryck och han gjorde avtryck. Han utnyttjade sin tid på jorden. Han lät ingen dag passera förgäves. Han var, i ordets ursprungligaste bemärkelse, min idol. Ett ideal och en förebild. En som aldrig lät sig kuvas, vare sig av ett omänskligt samhälle eller av livsledan.

Jag tänker på honom varje dag.

Recept från Hemtrevligt

Inredning

Relationsexperten svarar

Husmorsknep

Hälsa

Läsarresor

Hemma hos