Jag var sjutton år när jag första gången hörde någon säga att hon ”anade ugglor i mossen”. Jag minns att jag tittade mig omkring och undrade var de höll hus. Långt senare förstod jag att det inte handlade om fåglar.
Jag hade vuxit upp i Rinkeby bland människor som flytt från krig, diktaturer och fattigdom. Vi pratade svenska, men inte den svenska som gömde sig mellan raderna. Ingen av oss hade rent mjöl i påsen. Ingen gick som katten kring het gröt. Ingen kastade in handduken.
Läs även: Alexandra Pascalidou: När vännerna försvinner
Saknade nycklarna till språkets hemliga rum
Det dröjde länge innan jag insåg att jag hade lärt mig grammatiken men saknade nycklarna till språkets hemliga rum. Där fanns dörrar som bara öppnades för den som förstod referenserna, humorn och varför alla andra skrattade.
När jag i sexan fick gå i en svensk klass blev jag besatt av språket. Jag lånade Kittyböcker, samlade ord som andra samlade frimärken och lyssnade på radions röster för att förstå rytmen och melodin. Svenskan blev min biljett till ett nytt liv. Den tog mig från betongen till scener och salonger.
Min pappa gjorde en annan resa. Han städade Sverige i 45 år. Han höll sjukhus, köpcentrum och kontorslandskap rena. Han gick till jobbet före gryningen och talade ett tiotal språk som han använde varje dag. Ändå förblev hans svenska lika fattig som han själv. Inte för att han saknade begåvning och vilja utan därför att han saknade svenskar i sitt liv. Han bodde med invandrare, arbetade med invandrare och städade när svenskarna hade gått hem.
Läs även: Alexandra Pascalidou: Nu är det fler som vägrar tiga
När pappa dog fylldes kyrkan av människor från hela världen. Men nästan inga etniska svenskar. Inte för att han inte ville lära känna dem. Han fick bara aldrig chansen.
Vi lär oss språk av människor
Det tog mig många år att förstå att min pappa aldrig misslyckades med svenskan. Sverige misslyckades med honom.
Vi lär oss språk av människor. Av grannar, arbetskamrater och klasskamrater. Genom vänskap och kärlek. Inte bara av skolböcker. Därför är språk också en fråga om klass, om ekonomi och om vilka människor vi får chansen att dela våra liv med.
Därför blir jag bekymrad när språkdebatten reduceras till krav på den som står utanför. Språk ger både frihet och makt. Språk öppnar dörrar. Men dörrar måste också öppnas från insidan. Av grannen som bjuder på kaffe och frågar om påtår, av kollegan som drar ett dåligt skämt vid fikabordet och av klasskamraten som viskar svaret när man inte förstår.
Läs även: Alexandra Pascalidou: De flyr för livet – medan vi flyr mot ljuset och värmen
Integration är en pardans
Vi talar ofta om integration som om den vore ett prov invandraren ska klara ensam. Men integration är en pardans. Det räcker inte att den ena lär sig stegen. Den andra måste också vilja bjuda upp.
Idag ler jag när någon anar ugglor i mossen. Jag vet att språkets verkliga magi aldrig handlade om orden. Den handlade om människorna som fyllde dem med liv. Kanske börjar ett samhälle just där. Inte när vi talar samma språk. Utan när vi delar samma bilder och berättelser.
